FREDRICK FEDERLEY VÄGRAR GÖRA AVBÖN, fördömer inte våldtäktsdömd pedofil som var hans partner, hänvisar till Bibeln – får åter chansen gråta ut i Svt, och gör en ”Magda”, hävdar att det är ett hot mot demokratin att han tvingades avgå efter avslöjandet

Någon på Svt måste gilla Fredrick Federley. Efter avslöjandet av centerpolitikerns förhållande med en pedofil som dömts till nio års fängelse för våldtäkt på barn valde Federley att lämna sin plats i EU-parlamentet. Men han började omgående en kamp för att åter få komma tillbaka till makten och rampljuset.

Sveriges Television gjorde ett första försök att hjälpa till när Carina Bergfeldt bjöd in Federley till sin talkshow, och inte ställde en enda hård, rak fråga utan mer behandlade honom som någon som dragits fram och nu skulle få lite värme och pysslas om.

Det försöket gick inte så bra, och på Svt verkar man ha insett att det behövs mer regi, och en mer genomarbetad produktion för att Federley ska få folkets sympatier.

Resultatet har blivit en dokumentär i serien Persona Non grata. Huvudsakligen inspelad i Federleys hem i Dalarna och i föräldrarnas hem. Det är alltid mörkt när vi befinner oss inomhus, ibland fladdrar ett ensamt ljus. Alla lampor är släckta, utom den som riktar en liten ljusstråle på Federley.

En ljusgestalt i en mörk värld är budskapet, som förstärks av dämpad, sorgsen musik.

Man väntar bara på att få höra en änglakör från himlen brista ut i lovsång över den gode Federley, som vågar hålla fast vid Jesus kärleksbudskap trots att alla vi andra är så snara att fördöma och förkasta, men aldrig förlåta.

Det märks att Federley en längre tid har tagit hjälp av PR-folk för att lägga upp en strategi som gör det möjligt för honom att komma tillbaka. Den nära vännen Dominika Peczynski och krishanteringsgurun Paul Ronge hör till dem som sett till att Federley nu vågar kliva fram mer offensivt; sorgsen, nedtonad, men också trotsig – han kräver sin rätt. Han vill tillbaka till politiken.

Tidigare har Federley svajat betänkligt på vad han visste eller inte visste om sin partners våldtäkter på barn. I inledningen på dokumentären utgår Federley från den gamla hållningen, hur skulle han ha kunnat veta? Det kombineras med utsagor om att han inte ville inte (det var ju inte säkert att de skulle bli ett par). För att förklara de olika uppgifter han tidigare kommit med om när han fick kännedom om partnerns våldtäkter, säger att Federley att han egentligen inte minns, allt var så rörigt, drev har sin egen logik och han följde den.

Men nu har Federley fått hjälp att skaffa sig en egen logik – och till och med en egen moral (som underförstått är bättre än de flesta andras).

Federleys nya linje utvecklas i ett samtal han har med Dominika Peczynski. Hon förklarar för Federley att om han inte vill fortsätta vara” cancellerad” så måste han inte bara ta avstånd från brottet, han måste också ta avstånd från brottslingen. Det vägrar Federley att göra, han menar att man måste skilja på handlingen och personen, och när straffet är avtjänat är alla värda en andra chans.

Plötsligt har hela diskussionen blivit mycket abstrakt och klinisk.

”Handling”.

”Individ”.

”Sona”.

”Nåd”.

Och visst, ställda inför de orden kan vi väl alla säga saker som ”den person som har sonat sitt brott är värd en andra chans”.

Problemet är att det är en annan fråga vi alla ställer oss; hur kan en normal människa vilja ha ett förhållande med någon som ett antal gånger våldtagit ett barn? Ett hjälplöst, skräckslaget, gråtande barn? Är inte den personen som väljer att ingå i ett förhållande med förövaren själv en djupt störd person? En person som definitivt inte är lämplig att få väljares förtroende.

Vi får se om Svt:s dokumentär lyckas förflytta diskussionen bort från vanliga människors sätt att tänka och känna, och bort till Federleys sätt att se på saken.

Men Federley vill inte bara ha vår förlåtelse och förståelse, han vill ha våra röster också.

Därför förklarar han i programmet att han gjorde fel som avgick från sin plats i EU-parlamentet. Han menar att:

“Det är väljarna som avgör om du ska bort eller inte men det är ju medierna som gör det så här är demokratin ifrågasatt”.

”Jag borde inte ha lämnat platsen i Europaparlamentet.”

Här går Federley i Magdalena Anderssons fotspår, varje angrepp på det egna partiet eller den egna personen blir ett angrepp på ”demokratin”.

Så när Federley åter i framtiden lyckats ta sig in på en valsedel är det meningen att väljare ska tänka; jag är faktiskt skyldig honom en röst, han tvingades avgå på grund av ett orättvist drev.

Federleys resonemang innebär att du eller jag inte har någon rätt att ha åsikter om Federleys privatliv, inte ens om han har ett förhållande med en våldsam pedofil, bara denne suttit av sitt straff.

Här ser vi hur den nya politiska eliten åter vill tvinga sin egen moral på alla andra, medlemmarna av den eliten ser sig som högre stående varelser som är godare än vi andra – i Federleys fall tar sig godheten uttryck i viljan att ha leva med en barnvåldtäktsman.

Tidigare artiklar om Fredrick Federley:

• Federley och mediestjärnan Henrik Torehammar.

• PR-gurun Ronges räddningsförsök.

• Centerns oförmåga att göra upp med partiets pedofilkultur.

• Federleys panikflykt från kyrkan.

• Polisen som förfalskade anmälan mot Assange nära vän till Federley.

• Vi granskar de ruttnaste momenten i Federleys tidigare karriär.

• Varifrån så många sexförbrytare i Centerpartiet?