I en serie resebrev kommer Boris Benulic att berätta om Neapel av i dag – och om stadens historia – och förklara varför den visar oss vad som kan vänta oss i Sverige. Till viss del har Sverige redan blivit som Neapel. Första avsnittet här.

Svenska skribenter och kulturarbetare som vistas ett tag i Neapel levererar alltid förälskade reseberättelser. De har förflyttat sig själv till ett annat land, byt kafébordet på Skånegatan mot ett i Quartieri Spagnoli. Deras kroppar har fått en annan GPS-position, men deras mentalitet är inte förändrad, och den mentaliteten tar sig uttryck i en romantisering av våld, fattigdom och misär, och av de människor som lever i miljöer präglade av detta

När de svenska skribenterna sitter på Skånegatan är det Tensta, Rinkeby och söderförorterna de fantiserar om som platser fyllda av energi och kreativitet – förmågor som dock inte får ett verkligt uttryck på grund av förtryck av varjehanda slag.

När det svenska kulturfolket sitter i Quartieri Spagnoli befinner de sig just i en sådan verklighet.

Och hade de suttit där för 100 år sedan, eller för 200 år sedan, hade situationen varit densamma.

Oavsett var du gör ett nedslag i historien så är Neapel berättelsen om förfall, enfaldigt självvald misär och efterblivenhet.

Men ”självvald” är väl ändå väl drastiskt? Någon annan är väl alltid ansvarig för att människor lever i misär än just de människor som lever i misär?

Nåja. Kanske inte.

När du rör dig i Neapel hänger överallt (precis överallt) fanor och banderoller i fotbollsklubben SSC Napolis färger. Väldigt ofta är de försedda med Diego Maradonas bild. Det var argentinaren som förde klubben till italiensk serieseger förra gången – och det var för 33 år sedan.

Jag förstår att napoliborna en gång i tiden tog Maradona till sitt hjärta – och att han fortfarande har en plats där. Trots att han kom från Argentina förkroppsligade han på något sätt sin nya hemstad. Han var oberäknelig, lat och lynnig, benägen till missbruk av alkohol och droger, hade lätt för att få vredesutbrott, åt alldeles för mycket, och drog sig inte för att fuska för att vinna – en typisk napolitanare med andra ord.

Och så här har det alltid varit.

Stadens eviga trasproletariatet har till och med fått namnge ett socialt skikt som numera återfinns i de flesta städer i Europa. I text om revolutionsåren 1848-1850 i Frankrike talar Karl Marx om hur de styrande agerade:

”För detta ändamål bildade den provisoriska regeringen ett mobilgarde på 24 bataljoner, var och en på 1 000 man, av ungdomar i 15-20-årsåldern. De tillhörde mestadels trasproletariatet, som i alla storstäder bildar en från industriproletariatet tydligt avgränsad massa – en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag, som lever på samhällets avskräde, människor utan bestämt yrke, lösdrivare, folk utan hem och härd. Denna kategori människor varierar hos olika folk, beroende på den allmänna kulturnivån hos den nation de tillhör, men typen har alltid lazzaronkaraktär.”

”Lazzaronkaraktär”?

Vad är en lazzaron?

Lazzaron blev under 1700-talet en allmän beteckning på de fattigaste skikten i Neapel; de utan arbete, de som i bästa fall försörjde sig som daglönare, annars som tjuvar, tiggare eller horor. Vid den tiden var Neapel Europas tredje största stad, som horstad betraktat intog den dock en överlägsen förstaplats – här kunde du köpa kroppar och sex oavsett vilka behov eller böjelser du hade. Vilket antagligen bidrog till stadens popularitet bland dåtidens resenärer, vare sig de var förmögna eller konstnärer och författare. Till Neapel skulle man för att få alla sina behov tillfredsställda, vare sig det gällde vackra byggnadsverk eller de egna mer fysiska behoven.

Även ett kallt, kliniskt intellekt som Goethes förfördes av Neapel, som i sin Italienska resa skriver:

”Neapel är ett paradis; alla lever i ett tillstånd av berusad glömska, och det gäller också mig själv. Jag verkar ha blivit en helt annorlunda person, som jag knappt känner igen. I går tänkte jag för mig själv: Antingen var du galen tidigare, eller så är du det nu.”

Goethe noterar i resedagboken sin uppskattning av stadens fattiga eftersom de trots sin misär visar upp en ”förmåga att njuta av det världen ändå erbjuder”.

Och så är det med napolitanarna i dag. De vänder blicken uppåt, mot banderollerna i fotbollsklubbens färger, mot tygsjoken som överallt är spända över gator och gränder och tänker lyckligt: ”Vi vann i alla fall ligan!”

Med blicken vänd mot skyn slipper de se efterblivenheten på gatorna, de överfulla soptunnorna, och det faktum att om man plockar bort de överallt knattrande vesporna i gränderna ser stora delar av staden likadan ut som på 1500-talet.

Och mentaliteten är densamma som på medeltiden (och dessförinnan) – det är just det som i dag gör att klenare förstånd än Goethes fortsätter att låta sig förföras av en stad där människor lever för dagen.

Nästa avsnitt: Hur skapades skiktet av lazzaroner och den napolitanska mentaliteten?

Boris Benulic