Ibland räcker det med billigt mjöl samt gratis fylla en gång om året för att få folk att hålla sig lugna

I en serie resebrev kommer Boris Benulic att berätta om Neapel av i dag – och om stadens historia – och förklara varför den visar oss vad som kan vänta oss i Sverige. Till viss del har Sverige redan blivit som Neapel. Första avsnittet här. Andra avsnittet här.

När jag första morgonen kommer ut från lägenheten vi hyr i Neapel vandrar jag ut i den slags miljö som gör att turistande kulturarbetare och andra utsocknes förälskar sig i staden.

Mitt hjärta är svårare att vinna, det sätts inte i brand av sopor och förfall, hur många små barer, restauranger, – eller butiker med märkligt sortiment – som än erbjuds. I de små butikernas utbud återfinns ibland skelettdelar. Ett kranium kostar omkring 1000 kronor, olika benknotor några hundralappar, komplett uppsättning revben, alltså en intakt bröstkorg, kostar som två eller tre kranier. En del kommer från skelett som forslas från överfyllda kyrkogårdar i andra delar av Italien till något grustag utanför Neapel, där man hämtat kalksten och lera till något av de stora fuskbyggen som alltid pågår i stadens utkanter. Grustagen fylls med skeletten som man alltså måste dumpa på en nya plats (de som tar hand om det hela får betalt av dem som vill bli av med skeletten). Det hela täcks med jord – och den uppgrävda kalkstenen och leran blir cement och betong. Skelettdelarna grävs upp och säljs. Här kan vi tala om cirkulär ekonomi.

Och så säljs förstås förfalskade märkesvaror som kläder och väskor, parfymer och tvålar.

Och maten som serveras är halvfabrikatsmat, ganska slarvigt tillredd dessutom … med stillsam förundran äter jag bake-off-sfogliatti. I Neapel?

Ändå rör vi oss mest i de urgamla stadsdelarna där innerstadens minst bemedlade bor – alla dessa kvarter och gränder som ska vara det genuina Neapel.

Och det är det på sätt och vis också. För Neapel är inte företagandets och det idoga arbetets stad, den traditionen och kulturen finns inte. Här fuskar man sig fram, och kan man förtrycker man andra för att samla på sig pengar. Finns alltid någon på pinnen under en själv på stegen som man kan pressa på några euro. Och har de ramlat ner från även den nedersta pinnen kan man nog alltid ändå klämma några eurocent ur dem.

Ursprungligen grundades staden som en handelsplats av grekerna. Hantverk, handel, och jordbrukande gjorde den rik och mäktig, och här blomstrade grekisk konst, kultur, vetenskap och filosofi – även efter det att Neapel införlivades i det växande romerska riket.

Men de familjer som styrde staden satsade två gånger på fel och förlorande sida i de romerska inbördeskrigen – och båda gångerna straffades familjerna hårt. I två omgångar utplånades bärarna av Neapels entreprenörsanda.

Neapel har aldrig riktigt lyckats återhämta sig – fast staden haft två årtusenden på sig att göra det.

Eller kanske har den egentligen aldrig fått möjligheten att läkas och åter bli en stad där man arbetar och handlar och bygger verkligt välstånd.

Under 1000 år kommer tre större kungahus att kämpa om vem som ska kontrollera staden; det spanska, det franska och de österrikiska habsburgarna.

Och andra krafter vill också delta i det spelet – det osmanska väldet, britterna, påvestaten och ett halvdussin aktörer till; inte minst Napoleon.

Alla vill kontrollera Neapel med omnejd.

När väl Italien enas under andra halvan av 1800-talet blir Neapel medvetet satt på undantag – Rom blir i sinom tid platsen där centralmakten tar sitt säte, och ekonomiskt kommer de norditalienska städerna att dominera landets ekonomi.

Under de olika kungahusens kamp om makten i Neapel fungerade staden och dess omgivningar som en koloni från vilken man pumpade ut pengar till förmån för kolonialmaktens kassakistor, det var många krig som skulle betalas – inte minst de som fördes om kontrollen över just Neapel.

Den som blev utsedd av Spanien, Frankrike eller Österrike att vara guvernör eller vicekung i Neapel måste alltid hålla moderlandets härskare på gott humör genom att sända den egna förläningens rikedomar vidare hem.

Samtidigt måste den personen hålla den lokala aristokratin på någorlunda gott humör – moderlandet ville inte se några lokala uppror.

Den aristokrati som fanns i kungadömet koncentrerade sig på att utsuga bönderna för att kunna leva ett liv i någorlunda överflöd. Att bygga handelshus eller utveckla stadens en gång framstående textilindustri sågs inte som rationellt – överskottet skulle bara gå till Madrid, Paris eller Wien.

De utländska makterna ville förstås också ha en del av kakan som kom från utsugningen av bönderna – och den lokala aristokratin kom att stödja den utländskt tillsatte kung som tillät dem att behålla mest av det som pressades ut ur bönderna.

Och stadens fattiga stödde den kung som var mest frikostig med att se till att allmosor delades ut, och om så behövdes grep de fattiga till vapen för att försvara en härskare som ansågs som speciellt givmild.

När delar av den lokala aristokratin inspirerades av den franska revolutionen och avsatte kungen reste sig stadens trasproletariat – lazzaronerna – till försvar för den som störtats. De var mer intresserade av att priset på mjöl garanterades och av att kungen fick sitta kvar så han kunde ordna den årliga stora festen för invånarna. Då stektes oxar och får framför alla stadens många kyrkor och serverades gratis till invånarna, och alkoholen flödade, likaledes gratis.

På sätt och vis är det därför något som starkt påminner Sverige som jag befinner mig i.

Neapel har varit som Sverige sedan de romerska inbördeskrigen. En styrande grupp som vill hålla sig väl med mäktigare utländska makter och som ser det som att de svarar mer inför dessa än inför dem de själva är satta att styra. Kungen av Neapel svarade inför Frankrike, Spanien eller Österrike. En svensk regering svarar inför EU, FN, Nato och USA:

Och de styrande i Neapel, liksom de i Sverige i dag håller befolkningen lugn med nådegåvor – subventionerat mjöl och en stor gratis fest om året i Neapel, ränteavdrag och bidrag i Sverige.

I båda fallen beskattas de som arbetar hårt. Mycket hårt. Pengarna ska räcka både till de internationella åtagandena och till att hålla dem som inte arbetar på gott humör.

Och i båda fallen låter de styrande maffian breda ut sig och kontrollera de fattigaste områden, och suga ut det som kan finnas kvar att suga ut.

En del hävdar att Neapel hamnat efter alla andra i västerlandets utveckling

Jag tror det är tvärtom.

Neapel har alltid gått i spetsen för den västerländska ”utvecklingen”, visat vad som väntar och vad som komma skall.

Vi är på väg dit nu.

Den där första morgonen i Neapel förundras jag över skönheten i en byggnad som ligger tvärsöver gatan. Den står där som en monolit bland mer eller mindre förfallna hus från de senaste 300 åren. En massiv halvcirkel, sex våningar hög. Byggd av marmor, stål och glas. Som något som konstruerats av en främmande utomjordisk kultur, som uppförde en basstation här och sedan återvände till sin egen planet.

En inskription – som märkligt nog finns kvar på fasaden – berättar att det jag ser är stadens post- och telegrafkontor, uppfört 1936 ”14 år efter fascismens seger”.

Mussolini försökte bygga bort vad han såg som stadens förfall och efterblivenhet genom att uppföra futuristiska byggnader som den jag beundrande står framför.

En ny form för de offentliga byggnaderna skulle påverka människornas sinnen och själar.

Gick sådär, tänker jag, där jag vandrar runt byggnaden. Små marknadsstånd där man säljer krams. Några tiggare, mycket sopor, och mängder av krockskadade och repade bilar parkerade på torget, som inte är en parkeringsplats – men som ändå blivit det.

Tanken på framsteg genom ordning segrade inte över människors vana att inte tänka alls utan enbart leva för dagen.

Och ändå.

Post- och telegrafkontoret står trots allt ändå kvar, tänker jag.