Från headbanging till ett huvud på en stav

Den gamla greken Euripides tragedi Backanterna är full av grymma lärdomar. Det fick en romersk konsul alltför väl erfara.

För drygt två tusen år sedan, närmare bestämt den 9 juni år 53 f.Kr. mötte den romerska konsuln Marcus Licinius Crassus sitt öde. Ett digert öde. Crassus tillhörde det berömda första triumviratet mellan honom, Julius Caesar och Gnaeus Pompejus under de romerska inbördeskrigen. Crassus var ofattbart rik, men han kände nog en gnutta mindervärdeskomplex gentemot sina förbundsbröder Caesar och Pompejus, två av tidernas mest framgångsrika fältherrar.

Crassus hade Syrien som provins, varmed han nog blev än rikare. I öster låg de stora rikedomarna. Men där låg också den stora fienden i form av Partherriket – där det fanns än mer rikedomar och ära att vinna. År 53 beslöt Crassus att anfalla partherna. Fälttåget präglades av en rejäl dos övermod. Och så gick det som det gick. Crassus förlorade – fältslag och liv – i slaget vid Carrhae.

Högmod måste stävjas

Partherna lät halshugga den fräcke romaren. Huvudet kom sedan till användning på det mest makabra sätt. Och kanske mest lämpliga sätt! Givetvis som en nesa för arvfienden Rom men också som en läxa för all form av övermod. Till orden

Från jaktens lyckliga fejder

en ranka, som skurits nyss,

från berget jag med mig bringar.

i Euripides tragedi Backanterna bars Crassus huvud spetsat på en thyrsosstav, en pinjestav (rankan i citatet), under en föreställning av det berömda dramat, med den parthiske kungen Orodes II som åskådare. Crassus blev precis som pjäsens huvudperson Theseus fälld av sitt övermod. I Euripides drama blir Theseus, kung i Thebe, av med huvudet på det mest gruvliga sätt eftersom han har hånat dionysoskulten och därmed vinguden själv. Sådant fräckt högmod måste stävjas. Precis som Crassus. Att grekiska tragedier hade diverse skräckinslag, både i texten och uppförandet, var inget ovanligt. Det hörde till. Det sägs att kvinnor från och till svimmade av skräck när de åsåg de värsta tragedierna.

Låt oss backa bandet.

Långt före Crassus tid på jorden skapade athenaren Euripides tragedin Backanterna. Han skrev det omkring år 408 f.Kr. Men Euripides hann gå ur tiden innan dramat framfördes. Hans brorson, som också hette Euripides, fick äran att sätta upp mästarens magnum opus ett par år senare. Succén var självklar, och Euripides pjäs vann den berömda tävlingen i Athen där dramatiker tävlade om att gå till evigheten med sin konst.

Låt oss backa bandet ytterligare.

En snilleblixt skapade en helt ny diktart – dramatiken

På 530-talet f.Kr. fick skalden Thespis en snilleblixt. I Athen firades ett par gånger om året högtider till Dionysos ära. Dionysos var vinets gud som bekant, men också dansens, rusets och extasens gud. Ett inslag i athenarnas Dionysoskult var tävlingar i dithyramber, hymner till Dionysos ära, framförda av kör till flöjtspel och dans. Thespis provade en gång ett nytt grepp. Han uppträdde i kören som sjöng hymnen (en dikt om en myt), men plötsligt bröt han sig ur kören och agerade som en egen roll – en dramatisk karaktär – bredvid kören. Den litterära genren dramatik hade hux flux uppfunnits.

Dithyrambtävlingen kallades tragodia, vilket betyder bocksång. Bocken förknippas med Dionysos, och kanske var priset i tävlingen en bock. Snart blev tragodia – tragedi som vi säger – namnet på den nya genren med skådespelare som spelar upp ett drama. Dithyrambkören hängde kvar och kommenterade och berättade om händelserna på scenen.

Det är lite spekulation att det gick till på just det sättet. Det exakta ursprunget glömdes bort redan av antikens greker, och många teorier har lagts fram från och med 300-talet f.Kr. ända in i våra dagar. Men vi vet att tävlingar i tragedier infördes år 534 f.Kr. under Dionysosfesten ”den stora Dionysia” som firades i mars-april. Thespis var den första segraren. Ett par decennier senare blev det standard att tre författare skrev varsin trilogi, tre tragedier som spelades från morgon till kväll. Komedier tillkom också snart, uppsluppna skådespel med dagsaktuella ämnen.

En europeisk framgångssaga

Det rörde sig således om en nästan 500-årig tradition från tragedins uppkomst fram tills Crassus ofrivilligt spelade med i uppsättningen av Backanterna med sitt spetsade huvud. Och så har det fortsatt genom århundradena. Dramat har blivit en framgångssaga nästan utan dess like med namn som Shakespeare, Molière, Ibsen, Strindberg och många flera. Efter år 1900 även transformering till vita duken. Film är ju också ett drama – om än inte live.

Fascinerande är att det genom historien nästan helt har förblivit ett europeiskt fenomen. Det finns indiska dramer av hög kvalitet från seklen efter Kristi födelse, men det är inte omöjligt att de är sprungna ur grekisk påverkan. Japaner skapade no-spel många århundraden senare, fast den konstnärliga kvaliteten, poetiskt sett, är en skugga av grekernas dramer. Samma sak gäller andra tendenser till dramatik utanför Europa. Först i modern tid har andra folk lärt sig av européerna hur god dramatik skapas.

Crassus borde kanske vara lite stolt i sin himmel som fick ta del av en så storartad tradition. Och hans huvud fick äran att delta i en av de absolut bästa tragedierna som skapats genom årtusendena. Speciellt är det också, ty Backanterna är det enda bevarade antika dramat där Dionysos är med – själva grunden för tragedin och hela dramatiken.

Dionysos och hans backanter

Dionysos är inte huvudperson i Backanterna, men väl en av de viktigaste figurerna. Han står onekligen i dramats – och tragikens – centrum. Handlingen utspelar sig i Thebe, Dionysos födelseort, dit han har återvänt efter vandringar i Asien. Han är son till Zeus och Semele, och Semele är dotter till Thebes grundare Kadmos. När Semele var gravid påstod hennes systrar Agaue, Ino och Autonoe att fadern nog var en luffare, men att Semele gett Zeus skulden p.g.a. skammen att vara havande med okänd man. Semele önskade då att Zeus skulle visa sig för henne som bevis att han var fadern, varmed hon blev bränd till aska vid åsynen av guden. Zeus sydde då in Dionysosfostret i sitt lår och ”födde” det vid ett senare tillfälle.

Vid dramats början är Kadmos dotterson Pentheus härskare i Thebe. Pentheus är son till Agaue. Han är en ny sorts härskare, som tror mer på förnuftet än traditionerna. Pentheus vill således inte veta av Dionysos galna kult med extatisk utlevelse. Kulten har gjort stadens kvinnor förryckta. De har blivit gripna av backantisk yra och dragit upp i bergen för att dyrka guden medelst hemliga ritualer. Få hemligheter kan hållas i evighet, så vi vet en del av kultens inslag. Höjdpunkten var sönderslitande av ett levande djur, förtäring av rått kött och headbanging.

Jo, du läste rätt, en av riterna var att svinga håret hit och dit i vild extas. Om hårdrocksmusik ingick förtäljer inte källorna. Riterna praktiserades hur som helst på flera håll i den tidens Grekland. Kvinnorna blev då menader eller backanter, följare av Bacchos, ett av Dionysos namn. Dionysos har sett till att Agaue, Ino och Autonoe är bland menaderna som hämnd för deras förnekelse av att Zeus låg med Semele.

Dionysos, som vistas i staden som en präst eller trollkarl, tänker inte godta Pentheus respektlöshet. Han ska se till att stadens män tillber honom som sig bör. Dem med förståelse för traditionen, däribland Kadmos och den gamla siaren Teiresias, täljer sig pinjestavar (Dionysos särskilda attribut) för att vandra i bergen. Pentheus är dock hårdnackad förnekare och låter fängsla prästen/Dionysos.

Ärans väg är egentligen en golgatavandring

Därmed börjar Pentheus golgatavandring. Pentheus tror att det blir en ärans väg, men ack vad blind han är. Ironierna i dramat är brutala. Under förhöret med prästen säger prästen/Dionysos att guden ser vad som händer. Vadå, vardå, undrar Pentheus. Pentheus, som tror har är så klyftig, ser inte det mest uppenbara, att en gud står där framför honom. Egentligen är han blind av dårskap. Dessutom är Dionysos såsom extasens gud mästare på att förvränga synen på folk. Han har inte alls blivit fängslad och övertalar snart Petheus att dra upp i bergen för att se på kvinnornas ritualer – liderliga orgier hoppas väl Pentheus – fastän det är förbjudet eftersom ritualerna bara är för de invigda. Dionysos kryddar det hela med dubbeltydiga och ödesdigra ord:

Du döljas skall i doldhet, som den döljas bör,

som kommit dolskt att spana på menaderna.

Dionysos spökar ut stackars Pentheus i kvinnokläder som en annan transa, och får Pentheus att tro att han ska undgå att bli upptäckt, att hans identitet ska döljas. Dionysos säger också att Pentheus ska bli buren hem i triumf i sin moders händer. Det hela är förstås dubbeltydigt menat. Pentheus tror att han dold ska kunna spana in menaderna och att han ska komma hem med värdig lön med sin mor. Men egentligen betyder det att han ska bli dold i jord, att han ska bli fångad, att modern ska bära hans spetsade huvud och att döden är hans lön. Häri består tragiken, det som de grekiska tragöderna ville fånga: som människa – och människan är i grund och botten en tragisk figur – med allehanda begränsningar ser inte Pentheus de rätta perspektiven. I stället känner han sig full av värdighet just i det som ska bli hans hemska död.

Dionysos: Men följ blott. Jag dig leder tryggt till festen och

en annan för dig därifrån.

Pentheus: Min moder, ja.

D: Och allas blick du fängslar.

P: Vilken ljuvlig dag!

D: Ja, vilken vällust!

P: Nu får jag värdig lön.

Dionysos hämnd är gruvlig. Givetvis avslöjas Pentheus för backanterna, med hans mor Agaue som första backantinna. Hans bön om nåd hör ingen, ty kvinnorna är i total extas. Det slutar med att de sliter den stackars härskaren i stycken. Pentheus makt och klyftighet står sig slätt mot naturens krafter.

Alla syndare måste lära sig en läxa

Men även Agaue har felat en gång och måste lära sig en läxa. Hon förnekade ju när det begav sig att Semele hade blivit befruktad av Zeus och således fött en gud. De extatiska kvinnorna spetsar Pentheus huvud på en tyrsos – pinjestaven – och marscherar i triumf mot staden för att visa vilket odjur de har nedlagt. Agaue ropar rent av efter Pentheus så att han full av stolthet ska se vad hon har åstadkommit. Kadmos, hennes egen far, får henne till slut att nyktra till och inse vad hon har gjort.

Alltför sent förstår vi människor vad det är vi gör och tycker och vill. Vidderna av alla önskningar och handlingar. Vi ser en sak men förstår inte att det finns flera synvinklar av en händelse eller tanke eller önskan. Som kung Kroisos som hört oraklet i Delfi sia om hur ett stort rike ska falla om Kroisos korsar floden till ett fiendeland. Det stora riket som föll var förstås Kroisos eget. Lottovinnaren drömmer om jackpot och slutar kanske som heroinist. Det är tydligen inte helt ovanligt. Crassus ville bli uppburen såsom sina triumviratkompisar och fick sitt huvud som dekor i en pjäs. Vi förblindas av vår önskan, vårt hopp, vår kunskap. – Nä, tänkte inte på det…

De grekiska tragedierna gestaltar människans gränser. Att gå utöver dem innebär hybris, högmod, övertro på sin egen förmåga, förträfflighet och makt. I det ögonblicket drabbas människan av blindhet och dårskap, varmed hon inte längre gör det rätta, hur bra människa hon än är. Pentheus högmod består i att han tror sig kunna bedöma guden och kultens oriktighet och därmed kunna förneka traditionen.

Skön körsång mitt i alla hemskheter

För det straffas han på det mest horribla sätt. Grekiska tragedier var många gånger precis så hemska. Det beror på att de gestaltade myter som faktiskt var fruktansvärda ibland. Men också på att människor måste lära sig en läxa, lära sig förstå. Fast – man ska inte glömma att tragedierna även innehöll den mest sublima och vackra poesi, mitt i allt det hemska. Tragedins bakgrund låg ju i dithyrambhymner sjungna av en kör. Det momentet behöll tragöderna. Utöver skådespelare finns således en kör som emellanåt sjunger en dikt som kommenterar handlingen. Vid ett tillfälle sjunger kören (evoi ropade backanterna till sin gud):

Från kväll till morgon i backisk dans

min vita fot skall hasta.

Under evoirop i daggfrisk glans

skall trotsigt med nacken jag kasta,

lik hinden, som leker på ängen förnöjd

och har åt dess rikliga grönska sin fröjd,

när hon undflytt jägarens snara

och känner sig tryggad vara

Genom språng över flätade maskors nät –

och jägarn sitt koppel manar

att spänna sin kraft till väldiga fjät;

men stormsnabb hinden sig banar

sin mödas ilande väg över land,

som bredes till slätt längs flodens strand,

och åt öde bygder hon glädes,

där jägarns pil hon ej rädes.

I Euripides tragedi Backanterna samsas den största skönhet och det grymmaste innehåll. Den visar upp hur statens mäktigaste råkar ut för det yttersta fallet. Och den ger lärdomar för alla tider. – Och den som glömmer lärdomen riskerar att lära sig den hårda vägen. Som Crassus.