För ganska exakt 30 år sedan fick jag och en kollega ett tips om ett gäng mutkolvar som bedrev ett veritabelt skräckvälde i det landsting där de var chefer.

Tipsaren var trovärdig, men vi insåg att det skulle bli svårt att bevisa det.

Jag gick till redaktionschefen och förklarade att jag ville skifta arbetsuppgifter. Då var jag nattchef på kvällsskiftet, och arbetspassen började 16.00 och slutade 01.00 (med att jag bjöd på bourbon om alla skött sig). Det skulle innebära att det var lite svårt att köra ett tung eget grävjobb samtidigt.

Redaktionschefen svarade bara torrt: ”Men du har ju dagarna lediga”.

Och så fick det bli.

Jag och kollegan granskade tusentals sidor med dokument och kvitton. Ägnade oss åt att idka utpressning mot potentiella vittnen (typ: berätta, så skriver vi ingenting om just vad du ägnat dig åt, det är andra vi vill nita), och om så behövdes låtsades vi vara anställda på landstinget för att komma in på tjänsterum och rota i skrivbordslådor (preskriberat).

Till slut var vi klara, och polisen behövde i princip inte göra någon förundersökning – allt fanns i artiklarna,, och mutkolvarna hamnade i fängelse.

Om vi fick övertid? Vi jobbade ju ändå sisådär en 16 timmar om dygnet.

Inte en krona.

Däremot fick vi varsitt häfte med taxikuponger under arbetets gång eftersom redaktionschefen tyckte vi såg alltför utsläpade ut och antagligen var rädd för att vi skulle kollapsa i infarkt innan vi gick i mål.

Och det är så det ska vara.

Att vara journalist ska vara ett kall. Något man gör för att man inte tror på att vi lever i den bästa av världar, och man vill avslöja dem som är ansvariga för att så är fallet – även om det måste ske på obetald övertid.

I dag ses en sådan inställning som obotligt romantisk, ett slags självskadebeteende som dessutom kan vara skadligt för omgivningen – ja, till och med för hela samhället.

Och visst är det nog på det viset.

Men när det gäller samhället – varför ska en journalist inte vilja skada samhället, alltså i meningen hänga ut dem som styr?

Och när det gäller vad omgivningen tycker – varför ska en journalist bry sig om vad omgivningen tycker? Sedan årtionden formas nu människor på dagis, förskolor och i utbildningssystemet för att bli anpassade, och underdåniga, flockvarelser som aldrig vågar hävda en egen ståndpunkt. De programmeras att kräva andras godkännande för att de ska ”må bra”.

Ur denna massa utan självkänsla rekryteras dagens journalistkår, och de blir journalister inte för att de vill syna makten i sömmarna, utan för att de själva vill synas.

Och visst, en journalist måste dessutom vara beredd till ett slags självskadebeteende och bränna broar, och sitt eget ljus i bägge ändar. Ha en offervilja.

Men, tänker nu någon förskräckt, då kan inte vem som helst bli journalist.

Nej, så är det. Och?

Morgonposten skulle bli något annat än de anpassade, lydiga och ofta statligt understödda tidningarna och medierna.

En tidning som inte strävade efter att bli godkänd och rumsren.

En tidning som ständigt ifrågasatte, och om kejsaren inte framträdde naken, så skulle vi klä av honom.

Om vi lyckades?

Ja.

Men varför lägger vi då ner Morgonposten?

Därför att prenumeranterna inte blev tillräckligt många.

Men är det då ändå inte ett misslyckande?

Nej. Tidningen blev bra jämfört med vad som finns på marknaden – men visst finns där ett misslyckande – men det ligger mer på det personliga planet. Jag lyckades inte som chefredaktör göra Morgonposten tillräckligt bra, inte riktigt hitta de rätta knapparna att trycka på för att tidningen skulle få det genomslag den förtjänade.

Nu kanske någon invänder att de där ”knapparna” man ska trycka på kanske inte alls finns.

Kanske är det på det viset.

Men som den obotliga romantiker jag är väljer jag ändå att vara fast förvissad om att knapparna de finns där.

Någon dag ska jag hitta dem.

Om jag är nedslagen i dag på Morgonpostens sista dag?

Nej.

Möjligen lite melankolisk. Men det är ett utmärkt tillstånd som gör att dina tankar blir klarare – och som inte har något gemensamt med uppgiven dysterhet eller depression. Och min melankoli balanseras av min genetiskt kodade munterhet. Jag funderar förstås trots allt på hur man kan fortsätta jävlas med överheten. Var finns nästa bro som väntar på att brännas?

Men mest känner jag nog en stolthet över det redaktionen åstadkom, och att medarbetarna – liksom alla andra som på olika sätt stöttade tidningen – visade att jag inte är den siste obotlige romantikern.

 

Boris Benulic