Arthur C Clarke var givetvis inte först med galaktiska resor. Inte heller Jules Verne. Ja, inte ens Cyrano de Bergerac på 1600-talet. Långt långt före dem allihop levde en man med mycket kvick penna och vid behov mycket frodig fantasi.

Science fiction

Science fiction-litteraturen har en inte så värst lång historia. Vissa vill förvisso låta scifi-traditionen gå tillbaka ända till den äldsta nedtecknade litteraturen – Gilgamesh-eposet, som skapades i Mesopotamien för mer än 4000 år sedan. Där finns nämligen resor till riken bortom vår värld, apokalypsberättelser och strävan efter odödlighet. De ingredienserna finns dock i många myter och sagor sedan tusentals år, och det finns ingen teknologi i eposet som förlänar det någon typisk scifi-känsla. Eposet är härligt att läsa men inte som science fiction.

På den långa, slingrande vägen till vår tid finns det många hållplatser att stanna till vid om man vill finna science fiction-reminiscenser. Flera klassiska indiska hymner och epos innehåller vaga scifi-element. Grekisk-romerska berättelser där till exempel den mytiske uppfinnaren Daidalos förekommer gör det också. En japansk medeltida berättelse handlar om en månflicka som hamnar på jorden. Några scener i Tusen och en natt berättar om resor till andra världar. Filosofen Thomas Mores bok Utopia lägger i en vision fram en perfekt värld. Cyrano de Bergerac återger en resa till månen i sin bok med just titeln Resa till månen och en resa till solen i en annan. Jonathan Swifts Gullivers resor berättar i en del av boken om vetenskapsmännens värld uppe i molnen. I Mary Shelleys brevroman Frankenstein skapas en konstgjord varelse med hjälp av den senaste tekniken.

Många sådana exempel finns, men det är väl först med Jules Verne och HG Wells böcker under andra hälften av 1800-talet som man på allvar kan tala om science fiction, d.v.s. spännande fiktionsberättelser med (trovärdig) vetenskap och teknologi på gränsen till framtiden. Äldre författare än Wells och Verne får väl då kallas föregångare till genren. Men allt det där är en smaksak och hur man vill tänja på begreppen.

Lägger man till fantasygenren till science fiction-genren – de går ibland in i varandra – blir det ännu besvärligare att reda ut genrernas historia. Böcker som Bergeracs Resa till månen brukar tillges genren ”fantastiska berättelser”. Fantasy arbetar gärna med magi, äldre vapen, fantasifulla världar (utan modern teknologi) och ganska mycket melodram i handlingen. Fantastiska berättelser har över huvud fantastiska, overkliga ingredienser som en del av handlingen. Det kan vara Bergeracs bok eller Kafkas novell Förvandlingen där lilla Greger Samsa råkar bli en skalbagge.

Lukianos syriern

Den viktigaste föregångaren till senare tids europeisk science fiction är en man som var på gränsen till europé. Lukianos var troligen av syrisk börd, men han skrev sina verk på grekiska. Han föddes i staden Samosata, som under hans livstid ca 120-180 e.Kr. tillhörde Romarriket. Det låg i dagens Turkiet ungefär på gränsen till norra Levanten, en liten bit från Medelhavets nordöstra hörn.

Långt före Lukianos tid hörde området till det assyriska riket och sedan Perserriket. Efter Alexander den stores erövring av Mellanöstern helleniserades området varmed grekiska blev huvudspråk. Vem vet, kanske hade Lukianos ett stänk grekiskt blod. Ett par århundraden kring Jesu födelse utgjorde området en egen stat, Kommagene, men år 72 e.Kr. blev det slutligen en del av Romarriket.

Oavsett alla härskare menade Lukianos själv att han var syrier, han poängterade själv det, och hans modersmål var en variant av arameiska. Men grekiska var som sagt dåtidens lingua franca, och Lukianos lärde sig det till perfektion. Hans grekiska ordförråd ska ha varit stort som Platons (ca 10000 ord står det i en handbok), en filosofisk storsvamlare av rang. Och hans kunskap om grekisk skönlitteratur, filosofi etc är enastående. Man får väl nästan säga att han var grek.

Lukianos skrev underhållande och lärda berättelser, essäer och dialoger. De flesta har en komisk, satirisk, parodisk udd. Karlen var uppenbarligen humorisk till lynnet med gott humör och kvick tunga. Han driver med hög och låg till höger och vänster. Hans esprit har inspirerat i synnerhet mången fransos på 1600- och 1700-talet, t.ex. Voltaire som älskade att visa det dråpliga hos människor – genom att visa upp henne i dråpliga situationer.

En sann historia

Inte minst är det Lukianos novell En sann historia som har inspirerat många – den första verkliga science fiction-berättelsen, om man nu ska använda den genren på Lukianos novell. Redan titeln får en ju att misstänka att det inte kanske är helt sant och trovärdigt det som står där. Att det hela mest är ett skämt snarare än en hänryckande, spännande berättelse. Att resan i rymden bara är ett sätt att driva med någon!

Grekerna och romarna excellerade i satir, parodi och humoristiska elakheter. Allt med djup och dräpande skarpsinnighet. Mästaren var den athenska komediförfattaren Aristofanes, en stor inspiration för Lukianos, vars elakhet mot härskare, diktare, filosof och vanlig snubbe var lika gemen som lustig. Man parodierade allt, inget slapp undan. Till och med Iliaden, det diktverk som ansågs stå över allt annat, fick sin dos av humoristerna. Korteposet Striden mellan grodor och möss skämtar rejält med den upphöjda stämningen i Iliaden, varmed den krigiska äran dras ned på musnivå. Till och med undertecknad har blivit utskrattad genom Lukianos lilla bok Den narraktige boksamlaren.

Lukianos berättelse En sann historia parodierar framför allt äventyrs- och reseromaner. Men även etnografiska studier, upphöjda epos som Odysséen och Argonautica, filosofiska utläggningar med mera får sin dos av Lukianos slev. Äventyrliga berättelser där huvudpersonerna råkar flaxa runt i hela den kända världen och lite bortom var väldigt populära. De mest fantastiska saker kunde hända och de mest fantastiska varelser förekomma. Känns det igen? Just det, i vår tids science fiction och fantasy. Något av det roligaste när man läser Lukianos novell är att han så att säga i förväg parodierar all senare science fiction. Ta alla bisarra händelser och varelser i Star wars. På sätt och vis finns de alla med redan i Lukianos bok, bara det att han gör sig lustig över knaseriet, alltmedan det är seriöst i Star wars som vill berätta en spännande och seriös historia.

(Avslutande delen om Lukianos publiceras 7 september.)