Hunter S. Thompson konstaterade en gång att:

”Så vitt mig anbelangar, är det för jävligt att journalistiken – ett område som skulle kunna vara dynamiskt och vitalt, är så överbefolkat av träbockar, dagdrivare, och usla skribenter, plågat av kortsynthet, apati och självbelåtenhet och ett träsk av ruttnande slätstrukenhet.”

När jag betraktar dagens svenska medielandskap tänker jag: ”Det var tider det. Det har gått utför med svenska tidningar. Ett träsk av ruttnande slätstrukenhet skulle ändå vara bättre än det vi har nu.”

Tanken känns självklar eftersom jag läser en text av Martin Schori – son till Pierre, socialdemokratins ständiga sändebud till diktatorer de andra pamparna inte alltid riktigt vill synas på bild med – men Pierre hade under sin storhetstid inga hämningar på det området. Sonen Martin bestämde sig dock för att göra karriär i journalistiken, och har tjänat hos både Bonnier och Schibsted – och precis som pappa Schori en gång förklarade att Robert Mugabe och Fidel Castro egentligen var goda socialdemokrater, så tar Schori junior varje chans att berätta för oss att Schibsted, Bonnier eller staten är de mest lämpliga i landet att driva tidningar och tv-kanaler.

Nu senast fick han sin chans i fredags när Bulletin försattes i konkurs.

Skadeglädjen stor i medströmsmedia – det sågs som det slutgiltiga beviset för att de tidningar som finns är de som ska finnas kvar. Ska några läggas ner så är det Bonnier som ska stå för det beslutet. Och då framställs det i deras tidningar – och i andra media som höjden av vishet – både journalistisk och ekonomisk.

I Aftonbladet förklarar Martin Schori, numera vice redaktionschef på den tidningen att:

”De flesta stora medier rekryterar erfarna reportrar och plöjer ner massa resurser i nyhetsarbete igen. För egna nyheter, gräv och starka historier har visat sig vara motorn i den affärsidé som nästan alla stora tidningar satsar hårdast på just nu: att skaffa nya prenumeranter.”

Schori menar att de gamla tidningarna överlever för att de satsar på ”verkliga avslöjanden”, och att Bulletin gick under för att deras material bestod av lika delar åsiktsjournalistik och TT-material.

Men är man betald av Bonnier eller Schibsted så kan man inte göra verkliga avslöjanden. Det är helt omöjligt.

Verkar mitt påstående förryckt?

Betänk då följande. I dag har Expressen, AB, DN och SvD med jämna mellanrum en längre artikel om hur gängmedlemmar metodiskt och kontinuerligt avlivar varandra – och ibland någon som råkar ”var på fel plats vid fel tidpunkt”, som polisen brukar uttrycka det. (Att det uttrycket faller sig naturligt för en polis är förståeligt – de är själva alltid på fel plats vid fel tidpunkt; alltså långt från de riskområden där skjutningarna oftast utförs).

Gängen växer

I femton år har gängen fritt fått expandera i förorterna. Under tretton av de åren bekämpade DN:s och Schibsteds mediakanaler, liksom stats-tv uppfattningen att det det fanns något som ”utsatta områden”. Det fanns inga egentliga problem med knark, våld och kriminell kontroll av områdena. 

Själv skrev jag för 20 år sedan kolumner om att utvecklingen var i stort sett oundviklig om inget gjordes. Så svårt var det ju inte att se.

Men medströmsmedia ville inte se. Först för två, tre år sedan började det dyka upp artiklar som skildrade problemen.

I dag är det en självklarhet för tidningar som DN, AB och Expressen att intervjua gängledare och skriva snyftreportage om hur våldet tagit över hela områden i Sverige.

I stort sett samma bemanning och samma tidningsledningar och ägare har gjort helomvändningen. Utan att granska sig själva, utan att inse att de inte är lämpade för sina jobb (och därför slå igen sin laptop och lämna redaktionen).

De låtsas som ingenting.

Men … det här är inte riktigt en korrekt beskrivning. För helomvändningen är bara synbar.

Grundinställningen är densamma – de vägrar inte bara att se det verkliga problemet – de döljer det också.

Låt oss se på Uppdrag granskning, den grävande journalistikens hangarfartyg i Sverige. Alla grävredaktioner på de stora tidningarna har dem som måttstock, och de anses vara bäst.

Tjärna Ängar

För några veckor sedan gjorde Uppdrag granskning ett uppmärksamhet reportage från Borlänge. De besökte riskområdet Tjärna Ängar och skulle förklara för oss varför våldet, arbetslösheten dominerade det bostadsområde – och varför det aldrig blev bättre.

Vad fick vi veta i programmet?

  1. Problemet var att kommunledningen inte hade någon ”plan för integration”.
  2. De presenterade siffror om det sociala läget – öppen knarkförsäljning, 40 procents arbetslöshet, total ovilja hos många av invånarna att ens lära sig svenska.
  3. Reportrarna hade arbetat i månader med reportaget.

Slutsatsen var uppenbar; politikerna gör för lite, bryr sig för lite. Det ”saknas en plan för integration”:

Men det här reportaget gav en helt felaktig bild av problemen i Tjärna Ängar.

Som vi på Morgonposten visat i tre reportage från Borlänge (1, 2, 3) kännetecknas situationen av att:

Det finns visst ”en plan för integration”. Den har funnits på plats i tio år. Den innebär att man ser somalier som en stor tillgång på arbetsmarknaden, allt som behövs är att stora resurser satsas på dem och att man bekämpar den svenska strukturella rasismen. Tiotals miljoner har satsats i arbetsmarknadsprojekt, tiotals miljoner har satsats av kommunen och staten på somaliskt föreningsliv. Inget har blivit bättre.

Det innebär att den som tittar på Uppdrag gransknings reportage får en helt felaktig bild av problemen; man förleds att tro att politikerna gjort för lite – när de istället gjort väldigt mycket – men helt fel saker.

Och de socialdemokratiska politikerna har gjort dessa saker därför att de vill ha somaliska röster.

Storsatsning på somalier

Och det är därför kommunens starke man Jan Bohman när han intervjuas ursäktande säger att man ska satsa mer. Då kan han fortsätta köpa invandrares röster. Det rimliga borde ju varit att han fått ett utbrott och skrikit: ”Men vi har ju för h-e satsat miljoner på dem – de blir inte integrerade i alla fall!”

Uppdrag granskning bidrar bara till att eländet kan fortsätta – man upprätthåller bilden av att det satsas för lite i Sverige på områden som Tjärna Ängar. 

Man befäster bilden av att vi måste vänta i 30 år innan allt blir bra, och att vi måste vara beredda att fortsätta pumpa in miljoner i olika föreningar – och i arbetsmarknadsåtgärder.

Det mest befängda är att Uppdrag gransknings reportrar säger att deras research och reportage tog några månader att göra.

Våra tre reportage gjordes på fyra dagar och de ger en mycket bättre bild av problemen i Borlänge.

Att göra bra reportage är inte i huvudsak en fråga om tid – det är en fråga om inställning, att våga skildra verkligheten som den ser ut – även om det leder till att läsaren eller tittaren kommer att ifrågasätta hela den rådande politiska ordningen.

Så visst har medströmsmedia de senaste åren satsat mer på att anställa ”grävande reportrar” – men det är bara för att de behövs fler spadar som skyfflar upp en jordhög över sanningen.

Men det här med Bulletin då? Varför gick de under?

Grundorsaken är att de egentligen inte skiljde sig från medströmsmedia när det gällde beskrivningen av Sverige. Den tidningens politiska linje var att vi måste satsa miljardbelopp och vänta några decennier på att samhället ska fungera igen. Det var i sak inget som skiljde dem från huvudfåran i svensk samhällsjournalistik i dag. Skillnaden var att de drev den linjen genom att skriva enorma mängder ledare i stället för att skicka ut reportrar på fältet. Och vem läser väl ledare i dag som går ut på att ge goda råd till partiledarna: Gör si och gör så. Ni måste, vi borde … och så vidare. 

En del tror att de kan prata med hästar.

Bulletins skribenter tror att de kan prata med partiledare.

Det båtar dock föga att försöka prata med en död häst.

Lika fruktlöst är det att försöka prata med partiledare – även om de verkar vara vid liv.

Boris Benulic