Du får nästan dagligen i en eller annan form höra att landets medier behöver stöd. Om inte så dör landets tidningar, och då går samhället under. Våld, elände och misär kommer att prägla din tillvaro. Du får höra att de tidningar som uppbär presstöd är själva förutsättningen för ett civiliserat samhälle där mord, sprängningar och våldtäkter inte är en del av vardagen.
Alltså måste därför en del av det du betalar i skatt gå till tidningar som SvD, ETC, Bulletin eller till Bonnier-pressen som olika former av stöd. Och statsteve och statsradio ska årligen ha sina miljarder.
Men som du märkt spelar det ingen roll hur mycket pengar vi skottar in i tidningshusens kassakistor – utvecklingen fortsätter på samma sätt som den gjort de senaste 20 åren.
Förr i tiden trodde man att man kunde bota människor med hjälp av blodiglar som skulle suga blodet ur den sjuka kroppen – och därmed dra ut gifterna.
På samma sätt säger politiker och chefredaktörer att tidningarna behövs för att samhällskroppen ska hålla sig frisk, och därför måste pressen suga skattemedel ur oss.
Men en tjock och fet igel gör ingen pigg och kry, och medier som göds med skattemedel gör uppenbarligen inte samhället friskt och sunt.
När forna tiders läkare konstaterade att det inte hjälpte med tre, fem eller tolv iglar sa de bara: ”Men då får de små rackarna suga lite längre”. Och när inte heller det hjälpte lade de en igel till på den sjuke. Men det hjälpte förstås inte.
Det är vad vi utsätts för nu. Iglarna sitter kvar. Och de blir fler.
Behövs vi?
När Morgonposten startades för ett år sedan frågade sig många om det verkligen behövdes en tidning till i Sverige.
En märklig fråga eftersom det inte finns någon boulevardtidning i Sverige. En tidning som ser med misstänksamhet på alla som har makt.
En tidning som klär av politiker och byråkrater – och som inte skulle tveka att publicera bilder på dem där de var i verklig mening nakna – och befann sig i ett sammanhang vi andra skulle tycka var märkligt.
Blodigelmedierna ser som sin uppgift att försöka få oss att respektera makthavarna, och att få oss att göra som vi blir tillsagda.
Morgonpostens redaktion kännetecknas av sin kollektiva dåliga hörsel, vi hör inga sådana tillsägelser. Någonsin.
Ingen verklig förändring
Blodigelmedierna har förändrats de senaste två åren. I nästan två årtionden förmedlade de bilden av att allt var lugnt i Sverige, förorterna var mångkulturella paradis, där ett nytt, bättre Sverige växte fram.
Man valde bort att skildra verkligheten som den var.
Eller enklare uttryckt.
Man ljög.
Nu har våldet antagit sådana proportioner att alla skriver om gängen som får allt större makt – inte bara i förorten.
Behövs då Morgonposten?
Ja, för alltför sällan, eller snarare nästan aldrig, avslöjas de politiker och tjänstemän i staten som är ansvariga för förfallet. I blodigelmedierna är det alltid måndag hela veckan, varje dag är som ny. Makthavares försyndelser från dagen innan är bortglömda, och även när de lämnat den politiska makten får de likt Fredrik Reinfeldt återkomma och uttala sig i egenskap av äldre statsman.
Råhet
Vår respektlöshet visar sig också i Morgonpostens form – vi har inspirerats av New York Post, Daily Mail och Bild till att skapa något helt eget, med en råhet i rubriker och bilder, som är fjärran från andra tidningars svalhet och förmenta objektivitet. Vi kan tillåtas oss att vara fräcka, för texterna är faktafyllda och beskriver verkligheten som den är.
Men Morgonposten ska inte bara vara en tidning som avslöjar maktmissbruk. Vårt mål är att bli en bred tidning som fyller alla dina behov av nyheter och underhållning från livets alla områden.
Vi har en bit kvar dit, men vi är på väg.
Vad har vi då åstadkommit under året?
Inrikes
Till slut tvingades även statsteve under året göra reportage om tillståndet i förorterna. Ett flertal program gjordes till exempel om situationen i Tjärna Ängar och Borlänge. Uppdrag Granskning kom fram till att eländet berodde på att politikerna inte hade någon riktig plan för integration och att det behövdes satsningar; mer resurser och pengar till Tjärna Ängar.
I en serie artiklar kunde vi visa att det visst sedan länge visst fanns planer på ”integration” och att tiotals miljoner rullats i väg i sådana projekt.
I medierna skrevs det också mycket om bristen på poliser. I vår serie om Linköping visade vi hur polisen satsade stenhårt i en lång och omfattande utredning för att hitta den som eldat upp en koran. Samtidigt lades utredningar om förnedringsrån och våldtäkter ner, och mord och skjutningar förblev olösta.
Andra exempel:
• Linda H Staaf-affären
• Annika Strandhälls hysteriska taxiresande
• Miljöpartiets boendehyckleri
Utrikes
Vi har direktrapporterat från valen i USA, Frankrike, och Australien. I Afrika och USA har vi egna korrespondenter på plats.
Skvaller
Vi har bland annat avslöjat kokainkändisar, berättat varför Morgan Johansson inte behöver skicka dick-pics, rett ut det här med Strandhälls baksmällor och Zara Larssons lögner, och förklarat Anders Borgs samt Fredrik Reinfeldts trassliga privatliv.
Sport & kultur
Under året har vi börjat bygga upp vår sportsektion, och bevakat Allsvenskan, fotbolls-VM, Tour de France och Giro d´Italia.
De första stegen till en kulturavdelning har tagits och våra kolumnister spänner över ett brett fält. Där finns Henrik Bergdahl som skriver om jakt&skytte (och förföljelsen av vapenägare) eller Ramona Karlsson som behandlar bilar, barn, motorer och livet i stort.
Heliga kor
Och givetvis punkterar vi uppblåsta figurer som Alex Schulman, Göran Greider eller riksdagens talman – där vi visade hur han inte håller sig för god för att ta emot miljoner i press-stöd till sin familjs tidningar. En blodigel i dubbel mening alltså.
Och du ska …
Listan på vad vi gjort under vårt första år skulle kunna bli mycket, mycket längre, liksom uppräkningen av vad vi ska åstadkomma nästa år – och åren därefter.
Och det är klart du vill vara med på den resan.
Det är därför du kommer att prenumerera under 2023.
Prenumerera för 99 kr/mån!