11 september 2020 anmäls två fall av koranbränning i Linköping. I båda fallen har bacon grillats i samband med att man satt fyr på koranen.

Det leder till en välorganiserad polisjakt på förövaren, och resulterar i en årslång förundersökning.

Polisjakten sker i en stad där polisen om och om igen lägger ner förundersökningar mot ungdomar som rånar, misshandlar och förnedrar andra ungdomar.

Vi kommer i en serie artiklar förklara hur detta är möjligt, och vilka de ansvariga är.

Vi börjar med berättelsen om Anders.

Han lämnar sitt möte i centrala Linköping vid 15-tiden på eftermiddagen den 15 september.  En arbetsvecka är slut. Skönt. Han noterar en märklig figur som ser nervös ut. Skum på något sätt. Å andra sidan är märkliga, skumma och nervösa personer numera inte något ovanligt i centrala Linköping. Så Anders tänker inte mer på det. Och strax därefter slutar han helt att tänka. Allt står still, för den mystiska mannen går fram till honom, drar fram en polisbricka och griper tag i Anders arm. Vad är det som händer?

Anders förs bort till en bil. Där väntar ännu en polis. Anders stuvas in i bilen och färden går till Linköpings polisstation. Där börjar en resa som ska bli mycket lång. En resa som inte är slut än, och en resa som sker i ett land som de flesta inte riktigt förstår finns.

På polisstationen får Anders förklarat för sig varför han förts till förhör.

Han är misstänkt för “Hets mot folkgrupp genom bränning av Koran med bacon samt dela film av händelsen på Youtube”.

Under förhöret som följer inser Anders att poliserna mycket noga kartlagt hans liv de senaste dagarna. Den kvinnliga förhörsledaren förklarar: “Vi vet att du handlade en Koran den 10 september, och att du är den enda i närområdet som har köpt en Koran inom den närmsta tiden.”

Hon förklarar vidare: “Polisen har alltså hört av sig till alla bokhandlare i Östergötland och tagit ut register på vem som köpt vad.”

Därefter följer frågor som handlar om Anders ståndpunkter i olika politiska frågor; vad tyckte han om islam och yttrandefrihet? Hon ville också veta mer om Anders närvaro i sociala media och om han händelsevis hade en koran hemma i hyllorna. Och förresten: ”Vad tycker du om muslimer?”

Den fortfarande omtumlade Anders svar på frågorna är att han inte har någon kommentar. Ingen advokat närvarar vid förhöret, Anders har gått med på att det genomförs ändå eftersom förhörsledaren sagt att brottet är så obetydligt att det egentligen inte behövs någon advokat. Men den fortsatta utvecklingen kommer att visa att polis och åklagare ser mycket allvarligt på brottet.

I slutet på förhöret får Anders veta att det finns poliser i hans hem och att det pågår en husrannsakan.

När det hela är över beslagtar polisen Anders privata mobil, hans arbetsmobil och hans arbetsdator. Han får därefter lämna polishuset, och beger sig hemåt. 

– Jag har aldrig känt mig så ensam som då, förklarar Anders när vi talas vid.

– Jag hade ingen telefon, så jag kunde inte kontakta min fästmö som jag visste fanns hemma. Vad tänkte hon?

När han kommer hem står tre poliser på post utanför hans dörr. Husrannsakan är genomförd, och de har beslagtagit all IT-teknik, alla datorer, mobiltelefoner, USB-minnen, hårddiskar. 

Men de tog också en Trump-flagga, en gammal koran Anders hade i bokhyllan samt byxor, skor och en grill. 

De tre poliserna hade också likt en slags bibliotekarier gått igenom all litteratur som fanns i Anders hyllor. Alla böcker fotograferades, liksom anteckningar i böckerna.

– Det märktes att poliserna inte ville vara där. Inte för att de hade något emot sitt uppdrag, det var nog mer för att det var fredag eftermiddag. De ville väl hem och äta tacos, konstaterar Anders torrt.

Vi står här inför en ordentligt organiserad operation. På fem dagar har polisen ringat in en misstänkt förövare, och därefter slår man till, griper honom och för honom till förhör medan det samtidigt genomförs en mycket grundlig husrannsakan i hans hem – i hur många fall börjar man fotografera anteckningar i böcker som finns i den misstänktes hyllor?

Är inte brottet, som förhörsledaren själv påstår inledningsvis, att betrakta som ringa?

Händelserna borde alltså visa att polisen i Linköping är välorganiserad, slagkraftig och resursstark eftersom den slår till hårt och snabbt även när det gäller ett ringa brott.

Men den bilden av polisen i Linköping stämmer inte riktigt. Det märker man om man studerar ungdomsrånen i Linköping.

Ungdomsrånen i Linköping har ökat med 700 procent sedan 2015.

En av dem som drabbats hårt av detta är Filip som förra hösten framträdde i P1:s Kaliber. Det han berättar är en historia som på flera sätt är svår att ta till sig.

När Filip kliver av bussen förra våren i centrala Linköping får han plötsligt ett slag i huvudet, sedan dunkas hans huvud in i busskurens glasvägg. Ett tiotal ungdomar bildar en ring runt honom. Skriker om att Filip sagt rasistiska saker. De försöker tvinga av honom hans märkesväst.

Han vägrar.

En i ringen kring Filip visar att han har en kniv. Filip hotas med att han ska bli knivhuggen. ”Butchad”.

Men Filip står på sig, och till slut försvinner rånarna.

Polisen lägger ner förundersökningen. Brist på bevis.

Vägrar ge sig

Några månader senare, i början på sommaren, befinner sig Filip på Trädgårdstorget mitt i Linköping tillsammans med några vänner. Filip ser ett stort gäng i utkanten av torget. När han och en av vännerna går mot ett kafé lösgör sig två av ungdomarna från gänget och kommer fram. De säger att de vill snacka. En av dem griper tag i Filips väska. Hotar med kniv.

Åter vägrar Filip gå med på att lämna ifrån sig det som är hans. Han försöker gå därifrån, och får ett slag i huvudet. Men rånarna fullföljer inte attacken mot Filip utan ger sig på hans vän som blir avtvingad sin tröja.

Ibland ser Filip dem som ingick i gänget. De rör sig helt fritt på stan.

Polisen tog en av dem. Han överlämnades till socialtjänsten. De andra verkar man inte vidtagit åtgärder mot. 

Två veckor senare. Filip ska åter byta buss. Han blir upptryckt mot ett staket och avtvingad klocka, kläder och väska. När det är gjort fortsätter rånarna att slå och sparka honom.

Mitt i Linköping. Mitt i rusningstid.

När helvetet är över och rånarna försvunnit lyckas Filip larma polisen.

Eftersom han kan ge ett bra signalement kan polisen snabbt gripa de åtta rånarna, och de har Filips tillhörigheter med sig.

Fem månader efter att de togs fast med Filips tillhörigheter var fortfarande ingen av de åtta kallad till förhör eller delgiven misstanke.

Fem månader.

Fem dagar efter det att en Koran lagts på grillen tillsammans med bacon fanns det en misstänkt som fördes till förhör. Misstanke var delgiven och husrannsakan genomförd.

Fem dagar.

Samtidigt som polisen i Linköping inte kallar åtta brutala ungdomsrånare till förhör, kallas Anders ett antal gånger till förhör för att man ska utreda om det är han som kört en barbecue med Koranen.

Anders beskriver den overklighetskänsla som präglade honom under dessa tillställningar.

– De undersökte allt, som kontokortsutdrag. Hade jag köpt en Koran? De gick igenom dator och mobil mycket noggrant. Analyserade grillen. De frågade om hemsidor jag besökt. De genomförde DNA-analyser på material från grillen och den brända koranen. De letade efter fingeravtryck. De skickade iväg mina byxor och skor på analys. De satt och tittade på bilder på sociala media, bilder som vänner och familjemedlemmar lagt upp för att se om jag där hade på mig en viss sorts skor.

Annan verklighet

Anders berättar hur han har funnit det omöjligt att diskutera med poliser och förhörsledare. Hur de verkar befinna sig i en annan slags verklighet där logikens lagar inte gäller. En värld där invånarnas kunskaper dessutom är rätt begränsade. Han citerar ur polisens förundersökningsprotokoll:

“Min uppfattning är att det är olämpligt att om han har det dåliga omdömet att ha bränt en koran på en grill utanför domkyrkan i Linköping och lagt upp detta på sociala medier samt sympatiserar med Trump och även ha böcker om religion, samhällsstrukturer och en bok av Carl von Linné på hallbordet inte borde ha vapenlicens.”

Den som gör den bedömningen är polisinspektör Christian Malmborg.

Anders skakar på huvudet.

– Vad ska jag säga till en person som uppenbarligen inte vet vem Carl von Linné var, men som ändå anser att jag inte ska ha en vapenlicens därför att jag har en bok av Linné på hallbordet?

Polisen har hållit sitt slutförhör med Anders. Ännu vet han inte om det ska bli åtal eller om det hela kommer att läggas ner. Det har gått två månader. Han lever kvar i en verklighet han inte förstår.

– Jag var skeptisk till polisen innan allt det här hände. Men nu? Nu känner man sig helt rättslös. Det är svårt att få en del människor att förstå det här. När man berättar säger de: ”Men så gör väl inte polisen”.

Men för att vi riktigt ska förstå det märkliga ska vi kanske se på utredningens omfattning när det gäller misstankarna mot Anders.

Förundersökningen är på 439 sidor. Där ser man hur poliserna har gått ner på detaljnivå. Med mikroskop granskar de allt Anders gjort. De ringer hans tandläkare för att kontrollera att han infunnit sig. De studerar övervakningsfilmer från ICA för att se om han handlat bacon.

När det gäller gängen som rånat och brutalt misshandlat Filip finns inget förundersökningsmaterial vi kan studera.

Varför satsar polisen så mycket resurser på att undersöka en bränning av koranen? En handling där ingen kom till skada?

Och varför lägger polisen ner förundersökningar mot brutala ungdomsrånare, och gör det i en stad där ungdomsrånen ökar mest i landet?

I nästa vecka kommer vi att granska de personer i Linköping som är ansvariga för detta. Åklagare, poliser och politiker.

Och vi kommer också att förklara varför ungdomsrånen ökar, inte bara i Linköping utan i hela landet, och varför ingen gör något åt farsoten.

(Namnen Anders och Filip är fingerade.)

Boris är chefredaktör för Morgonposten.