Under rättegången mot den alltid mycket mobila bordellmamman Ghislaine Maxwell talades det mest om hennes person, och om offren för hennes traffickingverksamhet i Jeffrey Epsteins tjänst.
Kan man kalla någon för “mobil bordellmamma”? Varför inte? Varhelst än Maxwell dök upp lyckades hon organisera vilsna unga flickor till rika mäns förnöjelse. Hennes tillvaro som en vandrande spridare av prostitutionspest beskrevs noga även i svenska tidningar. Offrens tillvaro beskrevs också.
Men vad fick vi egentligen veta om alla de rika, mäktiga männen med smak för flickor som kunde var väsentligt yngre än deras egna döttrar?
Det sägs ofta att media har behov av enkla sanningar. Allt måste vara svart eller vitt för att vi ska förstå. Kanske är det så.
Men har vi verkligen behov av att media gör svart till vitt? Då är det inte fråga om dramaturgi, då är det verklighetsförfalskning.
Efter det att Jeffrey Epsteins partner Ghislaine Maxwell 29 december 2021 fälldes för trafficking verkar analyserna i svensk press mest handla om att det är uppenbart att även kvinnor kan begå vidriga brott. Det behandlas som en nyhet, som en upptäckt.
I DN skriver Maria Andersson Vogel: ”Invanda tankar gör det svårt att se kvinnor som förövare”.
I AB förklarar Thomas Engström: ”Även en vit, rik kvinna kan vara en hallick”.
I SvD slår Jenny Nordberg fast: Vem misstänker en kvinna? […] var kvinnorna själva de verkliga manipulatörerna?”.
Det är lite svårt att förstå varför just detta skulle vara det viktigaste att diskutera efter den fällande domen mot Ghislaine Maxwell. Vem har väl någonsin tvivlat på att kvinnor kan mörda och skända? Exemplen är många. Från grevinnan Elisabet Báthory som dömdes till livstid 1608. Straffet skulle avtjänas i ett igenmurat rum. Brottet? Torterat och mördat 80 unga flickor. Men hon antas ha dödat omkring 600. Låt oss heller inte glömma “La Mataviejitas” – ungefär ”Den som mördar små tanter” – Juana Barraza, en kvinnlig mexikansk fribrottare som 2008 dömdes för att ha strypmördat och rånat elva åldringar.
Listan skulle kunna bli mycket lång.
Så frågan är varför fokuserar svenska media nu på att även kvinnor kan visa sig vara brottslingar? Varför denna vinkling? Ingen har väl någonsin betvivlat att kvinnor är kapabla till allt från gift- till styckmord?
Vad vi ser är till viss del mediadramaturgi. Vi ska tro att vi står inför ett unikt monster. På samma sätt skapades bilden av Ghislaine Maxwells partner Jeffrey Epstein. Ett säreget exempel på ren ondska. Något onormalt.
Men tänk om de inte alls var unika? Tänk om det i deras mycket stora krets av mäktiga vänner och bekanta fanns personer som delade deras perversa böjelser? Tänk om det var just Epsteins och Maxwells böjelser som gjorde att de kunde bygga upp sitt stora kontaktnät?
Men de journalister som vill skildra och utreda de mäktiga personerna i Epsteins och Maxwells nätverk, och berätta om deras aktiviteter på Epsteins egen ö Little Saint James Island – eller Pedofilön – som dess invånare kom att kalla den – de måste gå på tvärs mot hur personerna i detta nätverk skildrats i media de senaste årtiondena. Den offentliga bilden av Bill Clinton är att vi har att göra med en av mänsklighetens välgörare, en man som bekämpar svält och sjukdomar.
Journalister som vill behålla jobbet gör i väldigt många fall bäst i att inte driva frågor om Clintons privatliv. Han har en uppenbarligen skyddad ställning – i USA såväl som i Sverige.
Förnekanden
De gånger det skrivs om de riktigt kända personerna i Epsteins och Maxwells krets är skribenten i princip alltid noga med att notera att de kända personerna förnekar allt deltagande i orgier med minderåriga flickor eller att de skulle varit mottagare av helkroppsmassage; också den förstås utförd av minderåriga flickor eller mycket unga kvinnor.
Redaktörer verkar vara programmerade att föra in formuleringar om att Clinton, Gates eller någon annan mäktig man bestrider närmare bekantskap med Epstein.
Men hur mycket är dessa förnekanden värda? Antag att en person om och om igen ljuger om sin närvaro på platsen för ett brott. Han avslöjas, men förklarar då att: “Jo, jag var där men inget speciellt hände”. Då kommer ett rimligt journalistiskt antagande vara att han fortsatt ljuger och att man står inför ännu en lögn som ska avslöjas.
Olika måttstockar
Dock verkar inte den journalistiska principen gälla i fallet Bill Clinton.
Det kan låta märkligt, men låt oss jämföra med behandlingen av Chris Noth som spelade Mr Big i Sex and the City. Två kvinnor anklagade honom nyligen för sexuella övergrepp. Noth förnekade allt. Spelade ingen roll. På två dagar hade han förlorat kontrakt på filmroller, reklamuppdrag och ett distributionsavtal för sitt eget tequilamärke. Hans forna skådespelarkollegor gjorde offentliga uttalanden mot honom. Mediarapporteringen utgick från att Noth var skyldig.
Vi befinner oss långt ifrån medias förhållningssätt till Bill Clinton.
När Jeffrey Epstein befann sig i häkte juli 2019 levererade Bill Clintons talesman ett uttalande där det hävdades att Clinton inte hade kännedom om Epsteins pedofila aktiviteter och att Clinton endast hade använt Epsteins privatjet fyra gånger under åren 2002 och 2003. Det ska ha varit i samband med Clintons välgörenhetsarbete. I uttalandet förnekades också att Clinton någonsin skulle ha besökt Epsteins ö.
Efterhand läckte dock uppgifter ut från de flygloggar som förts på Epsteins privatjet.
Clinton hade flugit med planet 26 gånger. Minst.
Han hade också varit på ön ett antal gånger. Det kunde bevisas bland annat genom foton där Clinton fick nackmassage av en ung kvinna – som under rättegången mot Ghislaine Maxwell kunde berätta hur hon våldtagits av Jeffrey Epstein och sedan tvingats ha sex med andra män.
Ett antal kvinnor vittnade i den nyss avklarade rättegången mot Maxwell om att Clinton var en av besökarna på ön. Även piloten på Epsteins jet bekräftade detta.
Alltså; Clintons ursprungliga lögner har avslöjats ett antal gånger de senaste två åren, och för tre veckor sedan avslöjades de än en gång grundligt. Borde det inte en gång för alla räcka för att förvisa Bill Clinton ut ur offentligheten? Att hoppas på fängelse är väl för mycket.
Lång historia av övergrepp
Vi ska också komma ihåg att långt innan Epstein-affären hade flera kvinnor anklagat Clinton för övergrepp. Juanita Broaddrick anklagade Bill Clinton för våldtäkt som skulle ägt rum 1978. Han anklagas för sexuellt övergrepp två år senare av Leslie Millwee. Paula Jones avslöjade 1991 att Clinton blottat sig för henne och utsatt henne för sexuella trakasserier. 1993 anklagades han av Kathleen Willey för sexuella trakasserier.
1998 kommer Lewinsky-affären.
Men under 1990-talet inleds också kontakterna mellan Bill Clinton och Jeffrey Epstein. För en månad sedan avslöjades det att Epstein – ibland tillsammans med Ghislaine Maxwell – besökte Vita huset 17 gånger de två första åren av Clintons presidentperiod.
Tidigare har den offentliga, och accepterade berättelsen, varit att Clinton och Epstein stött på varandra i förbigående på 1990-talet, och att det var först i och med att Clinton lämnat Vita huset som kontakterna blev tätare från och med 2002 och framåt.
Vi har alltså att göra med en person som anklagats av ett flertal kvinnor för sexuella övergrepp. En person som om och om igen ljugit om sina mycket långvariga och djupa kontakter med sexförbrytarna Jeffrey Epstein och Ghislaine Maxwell.
Borde det inte räcka för att alla skulle undvika honom som om han hade ebola?
Borde det inte räcka för att media skulle betrakta honom som en i alla avseenden tvivelaktig person som man aldrig bör omnämna positivt – och som man helst ska gräva fram sanningen om?
Inte alls.
CNN slår 17 december 2021 – mitt under avslöjandena om Clinton under Maxwell-rättegången – på med nyheten om att nu släpper Bill Clinton 14 föreläsningar om hur man utvecklas som ledare, fattar snabba och riktiga beslut och hur man bygger upp ett inkluderande ledarskapsteam. Låt oss anta att det inte sägs något om att man ska ha kickoff på Epsteins ö när man ska svetsa ihop ledningsgruppen.
Föreläsningsserien presenteras med formuleringar om att Clinton utgått från sina årtionden i allmänhetens tjänst.
Paret Clinton släppte varsin deckare 2021 – som de skrivit tillsammans med erfarna, bästsäljande deckarförfattare. De stora förlagen hade inga problem med att ge ut en författare som Bill Clinton.
Därefter har vi i början på januari fått läsa om hur demokraterna satt in Bill Clinton för att övertala den demokratiske senatorn Joe Manchin att han ska sluta krångla när det gäller Bidens budget.
Med självklarhet har Bill Clinton citerats i ett antal svenska tidningar när den demokratiske politikern Harry Reid dog 28 december.
Vanlig samvaro
Men tog då inte svenska media upp någonting om hur Clinton än en gång avslöjats som lögnare under rättegången mot Maxwell?
Aftonbladets formulering 29 december – när domen mot Maxwell avkunnas – är typisk för hur svenska media hanterat den frågan:
”Under rättegången har både städpersonal och piloter vittnat. Jeffrey Epstein umgicks med personer som Bill Clinton och brittiske prins Andrew – som flög i hans privata jetplan.”
”Umgicks med”? Det gör vi med grannarna i huset när vi har vårstädning. Vi ska nog inte tro att Clintons samvaro med Epstein var riktigt av det slaget.
Vi står inför ett märkligt problem i svensk mediebevakning av USA.
Å ena sidan är det en självklarhet att man där utgår från att Bill – och Hillary – Clinton är föredömliga politiker. Det gäller även svenska politiker; Fredrik Reinfeldt brukar säga han förde samma politik i Sverige som Clinton gjorde i USA. De flesta svenska partiledare stödde Hillary mot Trump i presidentvalet 2016.
Å andra sidan förklarar samma journalister att alla som tror att det finns mäktiga pedofilringar bland amerikanska politiker är tokiga konspirationsteoretiker som har fått för sig att de där politikerna ägnar sig åt satanistisk kannibalism, där småbarn utgör huvudföda.
Äta små barn
På så sätt slipper man behandla frågorna om Bill Clintons karriär och vad han verkligen gjorde på Epsteins ö, man behöver inte diskutera vad som menas med ”umgicks”. Frågan om pedofila böjelser bland mäktiga män likställs med tanken på att man tror på att de äter småbarn som mellanmål.
Media väljer att inte diskutera det vi faktiskt vet – istället diskuterar de QAnon och pekar på märkligheter i de teorierna, påståenden som inte stämmer. Därmed kan de avföra frågan om pedofilernas makt från tidningssidorna och nyhetssändningarna.
Men om vi säger så här; Bill Clinton är bevisligen en aggressiv sexniding som ger sig på kvinnor, en person som utnyttjat sin maktställning och han har en långvarig och nära relation med en pedofilringledare.
Allt detta har han om och om igen ljugit om. Det är fakta, inte en konspirationsteori.
Ändå behandlas Clinton fortfarande som en statsman – i USA såväl som i Sverige:
Vad tyder det på?
Och vilken slutsats har svenska medias kommentatorer dragit av rättegången mot Ghislaine Maxwell?
Jo, att kvinnor också kan vara onda.
(I första artikeln i serien om Epstein-affären började vi utreda kopplingarna till Israels underrättelsetjänster.)
Prenumerera för 99 kr/mån!