Vi har tidigare gått igenom hur Stanley Kubrick möjligen fejkade månlandningen åt Nasa, vilket var det dolda budskapet i The Shining. Vi har också tittat på Eyes Wide Shut, filmen som klipptes om efter Kubricks död, och som beskriver elitens ockulta ritualer.
Kubrick fick fria händer i sina kommande filmer, efter att ha gått med på att spela in månlandningen. Resultatet blev År 2001 – ett rymdäventyr, ett mästerverk inom science fiction-genren. Och kanske världens bästa film. Men även om de tekniska aspekterna av inspelningen i flera fall var banbrytande, är temat uråldrigt. Vad betyder filmen?
Filmvetaren Jay Weidner beskriver hur den esoteriska alkemiska traditionen bevarats genom århundradena i det kristna Europa. Det fanns där den stora konsten fanns, i de spektakulära katedralerna som byggdes under medeltiden. Temana i konstverken är begripliga för personer som är initierade, som vet vilka budskap att leta efter. Men även vanligt folk och till och med ateister kan gripas av en mäktig känsla, när de går in i en katedral som Notre-Dame.
Den alkemiska traditionen fördes sedan vidare in i den stora litteraturen på 1800-talet, bland annat genom Victor Hugos verk. Enligt Hugo var Shakespeare en viktig förmedlare av traditionen, men innan litteratur kunde massproduceras. Och på 1900-talet växte en ny konstform fram: filmen.
För att göra den alkemiska traditionen rättvisa på film skulle regissören behöva ha djupa kunskaper om astrologi, antropologi och den sanna historien om människans plats i universum.
Denna regissör var Stanley Kubrick. Filmen blev en stor succé när den kom och gick i flera månader på biograferna. Hippies tog droger och tittade på filmen. Många timmar lades på att diskutera budskapet i den, och speciellt det märkliga slutet. De flesta efterföljande filmer i genren är inspirerade av 2001 på ett eller annat sätt.
Filmen är baserad på en bok av Arthur C Clarke, med samma namn. Clarke skrev manuset tillsammans med Kubrick. Filmen är dock mer baserad på Clarkes roman Childhood’s End, enligt Weidner. Genom Clarkes böcker kunde Kubrick hitta grunden för filmens gnostiska och alkemiska tema. Som med många av Kubricks filmer är de fyllda av finesser, inget lämnas åt slumpen.
Initiationen påbörjas
Den första scenen i filmen utspelar sig i slutet av en månförmörkelse. Solen, jorden och månen ligger i linje efter varandra. Jorden reser sig bakom månen, och musiken som spelas är tondikt Also sprach Zarathustra av kompositören Richard Strauss. Kubrick visar här kopplingen mellan Friedrich Nietzsches filosofi och sin egen film. Strauss tondikt är baserad på boken Så talade Zarathustra, ett av Nietzsches mest kända verk. Zarathustra var en profet inom Zoroastrismen, en mästare av den alkemiska traditionen för 3500 år sedan.
En grundsten i alkemin är att denna typ av planetär ställning skapar stora förändringar. Sol- och månförmörkelser är sådana tillfällen.
Nästa scen är det första av fyra kapitel i filmen. De symboliserar den alkemiska transformationen, som går igenom fyra stadier. Kapitlen överensstämmer också med de fyra världarna i livets träd i kabbala, jorden, månen, solen och Saturnus. I filmen har dock Saturnus bytts ut mot Jupiter av Kubrick.
Vi får se apmänniskorna på jorden, för flera miljoner år sedan. Deras liv ter sig poänglösa, det mesta handlar bara om att överleva för dagen. Ibland skriker aporna åt en annan flock vid en vattenansamling, men det sker inget våld.
Men en dag när aporna vaknar av gryningsljuset står det en svart rektangulär monolit där. Detta är en religiös händelse, och aporna blir helt till sig av att se den. De börjar känna på den. Detta sker efter en solförmörkelse. Solen och månen har precis lämnat sin eklips och en initiation har påbörjats. Monoliten har dykt upp när månen, solen och stjärnorna stått på en specifik plats. Solen, månen och stjärnorna styr vårt öde, är Kubricks budskap.
Monoliten har stakat ut riktningen för mänskligheten. Men var bär det av? Och är det av godo?
Vi får sedan se att ledaren för apflocken, ”Måntittare”, har lärt sig använda ben av döda djur, för att döda djur. Aporna börjar nu äta kött. Men Måntittare får en idé, och vid ett möte med en rivaliserande flock vid vattnet, slår han deras ledare i huvudet med djurbenet. Den dör direkt, och de övriga i flocken slår på liket. Mänsklighetens första mord är ett faktum, och det är ett dåd begått i feghet.
I nästa scen förflyttas vi fram till år 2001, till en modern rymdfarkost. Miljoner år har passerat, som om det som hänt tiden mellan scenerna är poänglöst. Det är mötet med monoliten som är det viktiga, all övrig historia är oviktig, är budskapet. Monoliten är själva poängen i filmen. Etymologiskt betyder monolit ”en sten” på grekiska. Inom alkemin är en svart sten viktig, transformationens sten. Filosofernas sten, som kan förändra mänskligheten.
Monoliten löfte är total kunskap (gnosis) och själens odödlighet. Båda löftena infrias i filmen. Monoliten är Filosofernas sten. Och filmen är monoliten.
Teknokratisk utopi
Kapitel två utspelar sig i en tid när teknologin nått långt. Stora fantastiska rymdskepp och rena, sterila miljöer skådas. Från och med nu ser man inga fler scener från naturen. Maten för människorna i rymdskeppen kommer inplastad och ser oaptitlig ut. Trots de tekniska framgångarna är det något själlöst över människorna.
En amerikansk höjdare inom rymdindustrin, Dr Heyward R. Floyd, förklarar på ett möte med vetenskapsmän att man hittat något speciellt på månen. Men det måste hållas helt hemligt. Folket på jorden måste skolas in försiktigt att förstå denna upptäckt, annars kan det skapa svåra psykologiska problem. Floyd vill nu att man hittar på en historia om att en epidemi brutit ut bland personalen på den amerikanska basen på månen. För att dölja det som verkligen skett.
Kubrick vill här visa föraktet den styrande eliten inom det militärindustriella komplexet har för vanligt folk. Vetenskapsmännen var okej med att dölja en mycket viktig upptäckt för den breda allmänheten.
Det är monoliten som amerikanerna har hittat, fem meter under månens yta. Samma monolit som apmänniskorna hittade för miljoner år sedan. Astronauterna tar på monoliten, tar bilder på den, på ett banalt sätt. Men då börjar monoliten avge ett starkt ljud, samtidigt som månen och solen närmar sig eklips.
Expeditionen till Jupiter
Kapitel tre handlar om rymdexpeditionen till Jupiter, 18 månader efter monoliten upptäckts. På rymdfarkosten finns två astronauter i aktiv tjänst och ytterligare tre som är nedkylda och i dvala. Astronauterna Dr David Bowman och Dr Frank Poole lever ett funktionellt men själlöst liv på skeppet. De sköter det tekniska, tränar och spelar schack. Ingen natur, djur eller annat organiskt ses inne i skeppet.
Hal är superdatorn som styr skeppet. Han verkar dock ha något som kan likna en själ, till skillnad från astronauterna. Symboliken här är att maskiner blivit mer mänskliga, medan människorna själva blivit mer själlösa. Hal är också ett ord använt av gnostikerna för att beskriva den falska verkligheten som prackas på människor av onda gudar.
Men Hal börjar tvivla på expeditionens syfte, något som Bowman och Poole aldrig gör. Varför är det hemligt? Hal förstår att något är fel.
Hal börjar nu ställa till problem för astronauterna, tekniska fel uppstår i rymdskeppet. Alla dödas av Hal förutom Bowman. Bowman lyckas dock rädda sig och dödar Hal, genom att stänga av honom. När han gjort det får han också se ett förinspelat videomeddelande, tänkt för astronauterna som nått slutdestinationen. Där får han veta att syftet med expeditionen, vilket är att ta reda på varför monoliten skickat en signal som pekat mot planeten Jupiter.
Monoliten är en intervention av någon form av högre makt för att styra människans utveckling. Benet som apmänniskorna började använda har genom åren lett fram till utvecklingen av rymdskepp. För att sätta i gång utvecklingen behövde apmänniskan bli religiös och våldsam. Initiationer är inte smärtfria och Kubrick visar att priset människan betalar är sin själ. När tekniken ersätter naturen försvinner också människans känsla för sin individualitet och hon blir mer konformistisk.
Odysses färd
Resan börjar närma sig slutet och Bowman befinner sig nu i yttre rymden. Vilka strapatser han måste genomgått på slutet av resan, helt ensam, får vi inte veta. Men likt Odysseus måste han resa så långt hemifrån som möjligt, och övervinna demoner och andra oförklarliga monster.
Bowman ska nu undersöka mysteriet på Jupiter, och komma hem igen som den allra visaste av människor.
Han närmar sig Jupiter och dess månar. Bowman är helt ensam och det sker inget tal mer i filmen. Han har valts ut av monoliten att färdas längre än någon annan människa. När hans farkost närmar sig står Jupiter och dess månar i perfekt linje.
Bowman färdas nu genom universum av bjärta färger, i ljusets hastighet. Sju skiftande oktogoner uppenbarar sig. En galaxkärna ses explodera i fjärran. Hans farkost ses röra sig likt en spermie in i en livmoder. Bowman själv verkar halvt medvetslös, och överväldigad av den enorma mängden information han får sig till godo. Detta är människans initiation, hon transformeras genom monoliten i en slags psykedelisk upplevelse. Bowman symboliserar Skyttens pilar, som färdas rakt mot galaxens centrum.
I nästa scen är han i ett märkligt hotellrum. Inredningen är en blandning av modern och barock stil. Golvet är ljussatt, vilket ger rummet ett speciellt sken. Bowman transformeras nu, i tre faser. I den sista ligger han mycket gammal i en säng och monoliten har uppenbarat sig i framför honom i rummet. Han pekar mot den, men sedan börjar hans kropp lysa, starkare och starkare. Man ser sedan att han omvandlats till ett foster, ett stjärnbarn.
Stjärnbarnet färdas sedan ut genom monoliten och i nästa scen förbi månen, nära jorden.
Reinkarnation
Bowman förstår i slutscenen i sängen att han går en kosmisk schackmatch mot monoliten. Golvet i rummet har 64 plattor, vilket är antalet fyrkanter på ett schackbräde och ett magiskt tal inom alkemin. Kubrick var själv en hängiven schackspelare.
I ett första utkast till manus var slutscenen tänkt att vara en utlösning av alla kärnvapen på jorden. Men det skulle vara för likt slutet i Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben, så Kubrick ändrade sig.
Monoliten dyker upp tre gånger i filmen. Första gången räddar den apmänniskorna från en säker utrotning. Andra gången räddar den människan från den teknologiska dominansen.
Tredje gången initierar den Bowman in i ett kosmiskt medvetande. Bowman inser att han är upplyst, men fortfarande felbar. Filosofernas stens uppgift är fullbordad. Det finns nu en människa som förstår universums mysterium. Han förstår att hans medvetande utgör ett fängelse. Slutligen frigörs han och transformeras in i stjärnbarnet, men utan att dö. Han har nått total gnosis och odödlighet. Han är nu reinkarnerad i en ny människa på jorden.
Precis som monoliten projicerar År 2001 – ett rymdäventyr idéer och koncept in i vårt medvetande. Det är inte bara karaktären Bowman som initieras, utan även tittaren. Filmen är monoliten och sin tids alkemiska mästerverk.
*
Del I om The Shining
Del II om Eyes Wide Shut
Kubrick’s Odyssey II – Beyond the Infinite, av Jay Weidner
Prenumerera för 99 kr/mån!