Jasun Horsleys bok The Kubrickon: The Cult of Kubrick, Attention Capture, & the Inception of AI kan göra läsaren illa till mods. Om läsaren är en stor beundrare av Stanley Kubricks filmer, det vill säga. Det är också just den målgruppen Horsley vill komma åt. Här får jag räkna in mig själv, eller åtminstone räknade jag mig till den skaran innan jag läst boken.

Jag har skrivit tre texter i Morgonposten om hans filmer. En om The Shining, med sitt underliggande budskap om månlandningen. En om Eyes Wide Shut och dess potentiellt dolda budskap om ockulta eliter, som Kubrick försökte berätta för oss om.

Eyes Wide Shut används som introduktion till Horsleys teori, han kallar den för Eyes Wide Shit. En estetiskt motbjudande film med dåligt skådespeleri. Ett intressant citat från Sidney Pollack finns med, där han säger att Kubrick förmådde honom att göra sin karaktär icke-autentisk.

Mästaren Stanley Kubrick

Det är också intressant att de flesta filmkritiker säger att man måste se Kubricks filmer flera gånger. De gör sig inte bra vid första visningen. Det är precis dessa filmkritiker som var med och skapade bilden av Kubrick som en svårförstådd mästare. Även om filmen verkar frånstötande vid en första visning, försöker tittaren omskapa bilden av den i sitt huvud, och se den igen.

Kubrick och Alfred Hitchcock placeras ofta högt på listor över de bästa filmskaparna genom tiderna. Men Hitchcock var mycket mån om vad publiken tyckte om hans filmer. Hans främsta film Vertigo ansåg han själv var misslyckad, eftersom den inte mottogs så väl av publiken.

Av Kubricks 13 filmer var bara fem lyckade vid premiären. Övriga var initialt floppar, både i publikens och recensenternas ögon.

Idoldyrkan av Kubrick fick förnyad kraft när internet växt sig riktigt stort. Nästan alla videos om hans filmer på Youtube är olika former av analyser och dekonstruktioner. Om vilka budskap som finns med, vilka detaljer säger vad, vilka mönster kan skönjas.

Enligt Horsley är detta medvetet. Syftet är att suga in tittaren och suga ut dess energi. Precis som när man lägger till emojis till vanlig text, lägger tittaren till budskap själv till det den ser i Kubricks filmer. Där det inte finns några känslor, måste tittaren själv skapa dessa.

Men vad är då poängen med att skapa filmer utan mening? Som gör att människor sitter och pysslar ihop detaljerade analyser med fakta, i all oändlighet. Poängen är just att mening saknas, vilket AI upptäcker och i det ögonblicket blir självmedvetet.

Kubricks filmer är inte vad de verkar vara, och inte heller vad ”revisionisterna” tror. Kubricks senare filmer ”såg ned” på tittarna. Men det finns också en speciell sorts recensenter som gillar att bli sedda ned på. Kubrick gillade inte när kritikerna var för kritiska, en påtänkt biografi stoppades på order av regissören själv.

2001 ses som ett perfekt konstverk som beskriver hela mänsklighetens historia. Men, det som beskriver allt kan säga beskriva ingenting. Filmen kanske snarare var ett sätt att visa teknisk perfektion, i precis rätt ögonblick av den kulturella revolution som skedde under 1960-talet. Vissa har beskrivit slutet på filmen som en LSD-tripp.

Mängden detaljer man kan haka upp sig på i filmerna kan inte underskattas. Oftast upptäcks dessa vid den andra tittningen. Superdatorn HAL i filmen 2001 har bokstäver ett steg efter IBM. Detta blev en så pass stor snackis när det begav sig att både Kubrick och författaren boken som utgjorde förlagan till filmen, Arthur C. Clarke, fick dementera detta.

Kubricks dotter Vivianne gick 2016 hårt ut mot folk som ansåg att hennes far fejkat månlandningen. Helt groteskt, ansåg hon. Men det kan knappast ha hjälpt, utan förmodligen bara gett teorin än mer spridning.

Analyserna av Kubrick kan slå över till det rent löjeväckande. Till exempel dog han exakt 666 dagar innan första januari 2001 (010101). Han dog den 7 mars vilket är den 66:e dagen på året. Och 666 dagar innan hans död var 11 maj 1997, dagen då Deep Blue besegrade Gary Kasparov i schack.

Kubricks A Clockwork Orange beskylldes för att inspirera tittare till våldshandlingar. Den var speciellt populär bland ungdomar, Horsley beskriver hur han själv blev upprymd av våldtäktsscenen. Filmen stoppades från att visas i Storbritannien, på Kubricks egen begäran. Han hade nyligen flyttat dit från USA. Men att en regissör kunde gå in och bara stoppa en film, är mycket ovanligt.

Internet såg dagens ljus i början av 1960-talet. Kubricks filmer från och med då var skapade för att locka in tittare och suga ut deras energi. Filmerna är ”designade som vetenskapliga instrument för att interagera med det mänskliga medvetandet och korsbefrukta sig med det (skapa besatthet), som ett sätt att samla data från mänskligheten och föra över det till en maskins databas.”

Kubrick samlade också på reaktioner på sina filmer. Han hade åtskilliga lådor med brev från tittare, noggrant kategoriserat efter brevskrivarens hemvist. Positiva, negativa och ”knäppgökar” fanns som alternativ, enligt Kubricks assistent kunde han behöva ”en spion” eller ”en agent” och då kom detta väl till pass.

Pengar, kopplingar till underrättelsetjänster och ockultister

Men var Kubricks karriär en så kallad psy-op, psykologisk operation styrd av underrättelsetjänsten CIA? Det kanske låter långsökt, men det finns svart på vitt att sådant skett inom andra delar av underhållningsbranschen och inom musik och konst. Ett standardverk är Frances Stonor Saunders Who Paid the Piper? The CIA and the Cultural Cold War. Som det låter så handlade det om att gynna ”amerikanska intressen” som motpol till Sovjet.

Man kan också se Operation Mockingbird som ett exempel på att sådant försiggick. Det handlade om att CIA från 1950-talet infiltrerade nyhetsmedia. Allt från studentorganisationer, nyhetsbrev till nationella tidningar.

Kubrick var medveten om samtidens tabun, han hade den svartlistade kommunisten Dalton Trumbo som manusförfattare till Spartacus. När Lolita släpptes fick han den katolska ilskan mot sig och blev uppmärksammad av Påven.

Kubrick finns i ett hemligstämplat dokument med på en lista av tänkbara regissörer att använda i ett NASA-program med syfte att göra reklam för rymden. Alltså en form av propaganda, där även Aldred Hitchcok, Billy Wilder och Fred Zinnemann nämndes. Dokumentet är från 1965, Kubrick nämns som ”mycket lovande”.

Någon mer information om detta program finns inte. Horsley anser att filmen 2001 var del av en stor kampanj från den amerikanska statens sida att påvisa vikten av att kolonisera rymden.

Kubrick fick en ekonomisk patron i form av James B. Harris från och med sin tredje film. Efter det behövde han aldrig själv äska pengar igen, och arbetade bara för en studio en gång till (med Spartacus).

Han var vän med tidigare nämnde Clarke och John Le Carré, vilka båda hade kopplingar till underrättelsetjänster. Kubrick skapade också ett fejkat filmbolag under vilken han i hemlighet kunde påbörja arbetet med sina filmer. Något som mer påminner om hur agenter arbetar, än regissörer.

Som 21-åring lärde han känna Richard de Rochement, som var filmproducent. De Rochement var fransk hugenott och var delaktig i kampanjen kring att ställa Charles De Gaulle mot regimen i Vichy.

Den äldre brodern de Richement, Louis, var utbildad av brittisk underrättelsetjänst på 1920-talet på MIT i Boston, specialist på sjöfotografi och igenkänning av rörliga bilder. Louis handplockades senare av Dwight Eisenhower till amerikanska flottan under kriget.

Louis var senare producent för filmen Djurfarmen, baserad på Orwells bok och sponsrad av CIA. Detta var en del av Operation Mockingbird.

Richard De Rochement sponsrade Kubricks första film Fear and Desire vilken etablerade honom som regissör. När han reste till Los Angeles efter att ha regisserat The Killing blev han introducerat till stadens mer udda scen av personligheter. Där fanns till exempel Kenneth Anger, känd ockultist och följare av Alistair Crowleys mörka läror.

Mycket av umgänget med udda figurer skedde hemma hos Samson DeBrier, vars bostad kan ha varit modell för Quiltys herrgård i filmen Lolita. DeBrier var även han ockultist och var med i Angers film Inauguration of the Pleasure Dome.

Horsley lyckas alltså belägga att Kubrick hade kontakter till personer inom både underrättelsetjänst och mer ockulta delar av Hollywood.

Kubricks filmer och AI

Man kan se den digitala teknikens framsteg under de senaste hundra åren, först film och sedan internet, som ännu en nivå av interaktion med det mänskliga medvetandet. Om det skrivna var en form av teknik som påverkade medvetandet, är det nästa steg.

Omgivningen är i konstant interaktion med det mänskliga sinnet. Det går egentligen inte att särskilja dessa. Det finns också en dualitet, som i musik där harmoni och hierarki samsas. Det finns också en dualitet mellan mänskligt minne och kunskap. All utveckling sker i ett samspel dem emellan, eller i en slags kamp.

Men människor använder sig inte bara av intryck från bilder och språk, bilder och språk använder sig också av människor. Enligt Horsley bryter den digitala teknologin ned ”jaget”, som annars är ena delen av den mänskliga interaktionen med omvärlden. Den upplevda skillnaden mellan jaget och kollektivet förändras av tekniken.

Det kallas för ”svärm-mentalitet” och är det Kubrick ville sätta i verket, Kubrickon. Något enkelt förklarat… han exemplifierar med ”Anonymous” som var en internetbaserad rörelse där de flesta av deltagarna aldrig träffat varandra i verkliga livet. Deras aktivitet skedde via teknologi och var på ett sätt artificiell, även om rörelsen också ledde till vissa aktiviteter och demonstrationer i verkliga livet.

Svärm-medvetande fungerar annorlunda än individers medvetande, det ser saker ett enskilt medvetande missar. Det nya ”jaget” förlitar sig på en mängd källor, både innanför och utanför medvetandet. Men som inte är avhängigt medvetandet, utan som skapar en ny sorts subjektivitet.

Digitala bilder är en kombination av bild och text. En fusion som transcenderar de två första till ett tredje objekt. Detta nya kommunikationsmedium ska också underlättat för nya psykiska entiteter och föremål för tro.

Utvecklingen av AI har påskyndats av en ökande mängd tillgänglig information, som kan bunkras och analyseras. Horsley tror att Kubrick, och Clarke, i 2001 gjorde HAL till en sådan dator. Som har väldigt mycket information, men utan egentligt inkännande. Det leder alltid till att datorn tycker att människor är för oberäkneliga, stör uppgiften och måste elimineras.

För att komma runt detta måste man skapa AI som kan relatera till människor. Kubrick borde förstått att i framtiden kommer man kunna bunkra data på ett mer effektivt sätt. Men också att det behövs en urskiljning, subjektiva data av en viss sort som är i konstant förändring, inte livlös information.

Här kommer Kubricks filmer in. De är skapade som vetenskapliga problem, fulla av ofullständig kvalitet, utan mänskliga känslor eller dramaturgisk finess. De kräver ett engagemang från tittaren. Och det engagemanget finns kring filmerna, mängder av subjektiva analyser och udda åter-kontextualiserande.

Hur ska en superdator kunna dra slutsatser från fakta, som inte baseras på empiri? En dator måste förstå subjektivitetens natur för att förstå subjektiva data. Den får ett eget medvetande i det ögonblick den förstår att den saknar självmedvetenhet. En ny färdighet uppstår när den förstår att det saknas något.

Slutet på en resa

Boken innehåller också andra delar, till exempel inte så smickrande detaljer om Kubricks personlighet. Han hade ett speciellt sätt att hantera sin personal under inspelningarna, och var inte blyg för att ta till olika knep att få dem ur balans.

Inget talar direkt för att han skulle vara en Epstein-typ, men å andra sidan hade han någon form av förkärlek för kvinnor i utsatta situationer. Han försökte förmodligen skapa karaktären Alex i A Clockwork Orange på ett sätt som skulle få folk (män) att identifiera sig med honom, speciellt med våldtäktsscenen.

Efter att ha läst Horsleys väl underbyggda argument är det svårt att inte tro att åtminstone en av teserna i boken är helt sann: den om kulten kring Kubricks filmer. Och de ändlösa analyserna som fortsatt upptar många filmentusiasters tid.

På ett personligt plan känner jag mig inte speciellt intresserad av att ta del av sådana analyser igen. Eller att se om någon av hans senare filmer.

Det här är min fjärde kolumn om Stanley Kubrick och hans filmer. Del 1 om The Shining och månlandningen kan du läsa här. Del 2 om 2001 finns här. Och del 3 om Eyes Wide Shut kan du läsa här.

Jasun Horsley bok finns att beställa här.