(Del 1 finner du här.)
Boken berättar om en av Karl den stores krigskampanjer i norra Spanien, som då huvudsakligen låg under morisk kontroll. Araberna (de på iberiska halvön kallades morer) hade på 710-talet erövrat större delen av den iberiska halvön och gick snart över Pyrenéerna.
På 730-talet segrade Karl den stores farfar Karl Martell över morerna i några slag, och hans son motade dem senare tillbaka över bergen. Karl ärvde dispyterna med morerna (men också den vanliga diplomatin, han hedrades av kalifen i Bagdad med en elefant som fanns att beskåda i Aachen).
Karls fälttåg år 778 gick sisådär. Man härjade men lyckades inte inta Saragossa. Hemfärden slutade i viss katastrof – men också i ett av Europas stora diktverk. Eftertruppen som skyddade övergången över Pyrenéerna hamnade i bakhåll i Roncesvalles och höggs ned till siste man. Bland de döda fanns Roland, markgreve och en av Karls pärer, paladinerna. Redan på den tiden visste man att det var basker som anordnade bakhållet. Karls hävdatecknare Einhart skriver om episoden och hur frankerna fick ”erfara baskernas förrädiska sinnelag”. Men i diktens sköna värld har baskerna omvandlats till saracener, muslimer som ju var frankernas huvudsakliga fiende på Iberiska halvön.
”Franker”? Jo, något Frankrike fanns ännu inte. Franker var den germanska folkgrupp som slutligen erövrade galliskt område av romarna. Karl var således härskare över vad vi numera kallar Frankerriket. Men frankerna ärvde så småningom språket i Gallien, ett vulgärlatin som formats där, vilket tillsammans med rester från frankiskan med tiden blev till franska. Rolandsången är således skriven på sådant vulgärlatin, eller fornfranska om man så vill.
Ingen seger mot franker utan förräderi! Ingen spännande bok heller! Intrigen i Rolandsången sätts i gång genom ett förrräderi, vilket binder samman hela boken. Rolands svärfar Ganelon blir i bokens början under ett råd uppmanad att föra budskap till Saragossas kung Marsile. På Rolands inrådan. Ganelon ser det som oerhört fräckt av sin svärson, ja förödmjukande. Uppdraget är mycket farligt, och Ganelon ser det hela som en skymf. Väl i Saragossa förråder han därför Roland genom att tipsa Marsile hur och var han ska anfalla Rolands trupper.

Efter en förtvivlad och ärofull kamp mot den mångdubbelt stora fienden, en av den europeiska litteraturens största krigsscener, dör slutligen Roland som siste man på slagfältet. När budet om händelsen når Karl skyndar han dit för att vårda frankernas lik. Sedan intar han Saragossa – ännu ett sagans påhitt – och kristnar stadens muslimer. Till sist återstår uppgörelsen med förrädaren Ganelon, som begär duell som rätt men vars kämpe förlorar. Straffet blir kvartering, det vill säga att slitas i stycken av fyra hästar. Den ohyggliga åtgärden beskrivs så här för den som törs läsa:
De fyra hästarna
är både eldiga och snabba,
och fyra knektar
driver dem i våldsamt sken.
Invid ett vattendrag
mitt på en vidsträckt äng
går Ganelon
sin undergång till mötes:
var sena i hans kropp
tänjs ut allt mer och mer,
varenda lem
bryts sönder och slits av
och blodet rinner
rött på ängens gröna gräs.
Så dog grev Ganelon
som en eländig brottsling:
ja, den må ej få yvas
som är trolös mot en ann!
(Övers Duprez/Carlstedt)
Förräderi var den tidens värsta brott. Att som vasall bryta svuren trohet mot sin länsherre och kung var förstås det värsta man kunde göra. Lägg där till att det var mot Europas mäktigaste man av Europas hårdaste folk. Då förstår vi varför hävdatecknaren skriver som han gör. Det är för övrigt ganska typiskt för Rolandsången, en rätt saklig beskrivning av händelserna med en lätt poetisk touch.
Diktens starkaste avsnitt är huvudscenen, striden mellan Roland med mannar och saracenerna som legat i bakhåll. Man märker klart och tydligt hur författaren tänder till, en sorts glöd som är perfekt för en jongleur att slå sina åhörare med. Här finns allt. Inför slaget beskrivs saracenernas furstar i en sedvanlig ”katalog”. I litteraturhandböckerna, ibland skrivna av personer med behov av bättre glasögon, står det ofta att muslimerna genomgående beskrivs som uslingar, lömska, fula och djävulska. Visst får endera saracen finna sig i att framstå så, men flera beskrivs som nog så ädel som vilken frank som helst.
Där var en amurafle,
som härskade i Balaguez,
en välväxt man
med skarpa, rena anletsdrag.
Så snart han är
i sadeln på sin goda häst
med svärd och lans,
så blir han fruktansvärd,
och han är frejdad
för sin stora tapperhet –
ja, vilken riddare,
om blott han vore kristen.
Faktum är att redan på bokens 25 rad sägs en muslim vara en modig och duglig riddersman. Föreställningen att saracenerna beskrivs som enbart kräk får nog tillfalla den fruktansvärda europeiska sjukdom som kallas oikofobi.
När frankerna väl märker att de är förrådda viftar Roland bort Ganelons förräderi. Det är inte honom värdigt att påpeka sånt. Vidare anser han det ovärdigt att blåsa i hornet Olifant så att Karls trupper kan komma till undsättning. Den tappraste riddaren räds väl inte ett gäng araber – även om de råkar vara hundra tusen, vilket de i sagans värld sägs vara. Det är en av eposets höjdpunkter. Tre gånger ber Rolands bäste vän Olivier att Roland ska blåsa, tre gånger säger denne nej tack. När Roland senare säger att det nog kan var värt att blåsa säger Olivier uppgivet att det är för sent. Marken är redan våt av döda frankers blod; det är vad Rolands övermod har lett till. Ingen är fläckfri på jorden.
Frodigast är själva stridsscenerna. Bäst i strid är förstås Roland som slaktar hundratals fiender. Så här hurtigt har Frans G Bengtsson översatt ett avsnitt:
Då drar han Durendal, sin goda klinga.
Chernuble mot med sporrad häst han far,
Slår tu hans hjälm, av ädelstenar klar,
Och genom huva, hår och ögonpar
Och anlete och kropp det hugget tar:
Den vita brynjans ringar sönderspringa.
Allt ned till skrevet klyves hedningen;
Och sadeln, guldinlagd, klyvs även den,
Samt hästen ock. Till mark bland döda män
Förmår det hugget man och stridshäst bringa.
Rolandsången rimmar inte i vanlig mening, så som Bengtsson så snyggt gör, utan sista betonade ordet i en rad har ett inrim, en vokal som är samma genom en mängd rader.
Bredvid den tappre Roland och den kloke Olivier finns också krigarprästen Turpin, var och en med sin roll. Men inte ens Turpins bergfasta tro och förmåga att ingjuta mod och gudstro i frankerna kan rädda dem mot en övermäktig fiende. Till slut är Roland ensam kvar. Araberna har dragit sig tillbaka livrädda för den dundrande Roland, som dock är döende. Effekten är mycket stark när stridens vimmel och larm dör bort. Snart hämtar änglar den döde Rolands själ.

När man tror att boken sålunda ska gå mot sitt slut blir den faktiskt ännu bättre. Karls här tar sig till slagfältet med Guds hjälp när denne låter solen lysa kvar trots att natten faller. Snart anländer också emiren från Egypten varmed slutstriden sker. I bokens kanske mäktigaste scen dundrar Karl och emiren samman i envig. Efter lite munhuggande heter det snyggt:
Därefter teg de
och lät ånyo svärden tala.
Karls svärd Joyuese talar förstås bäst, varmed emiren mister liv, rike och själarna när fienden kristnas. Till sist följer uppgörelsen med förrädaren Ganelon.
2009 och 2010 var ett par konstiga år i svensk klassikerhistoria. Med några månaders mellanrum kom Rolandsången ut i två nya översättningar, hela verket för första gången. Först Jens Nordenhöks översättning, sedan Leif Duprez och Gunnar Carlstedts. De kan knappast ha känt till varandras ambitioner. Rolandsången är ett smalt verk som inte säljer stort, även om det var sin tids mest beundrade diktverk. Förlagen kan inte ha tjänat mycket på böckerna, särskilt inte när en konkurrent stjäl hälften. Men glädjande var det för klassikerälskarna som dubbelt upp fick tillfälle att djupdyka i riddarnas ädla värld.
En värld som vi väl alla önskar oss.