Rolandssången berättar om riddar Roland, ledare för en eftertrupp till Karl den stores här, under ett fälttåg på spansk mark mot morerna år 778. Förräderi, tapperhet, kamp till sista man, övermod, sorg och kvartering är några av diktens frodiga ingredienser. Vad är det då för ett gåtfullt diktverk, det som kallas Frankrikes nationalepos? Och har det kanske en svenskättling till upphovsman?
Den tappre riddaren, den fagra damen, den ståtliga springaren, det skarpa svärdet, det klingande hornet, den smäktande trubadursången… Sådant sätter fantasin i rörelse hos mången svensk i vår tid.
Vad är det egentligen som lockar så med medeltiden och dess riddarvärld? Eller snarare allt det vi förknippar med medeltiden? Är det simpel barnslighet hos oss? Nostalgi? Påverkan av populär kultur ända sedan Walter Scott skrev spännande medeltidsromaner (vem har inte sett Ivanhoefilmatiseringen på nyårsdagen)? Äckel och trötthet av en modern värld? Arketyper? Livspuls? Beundran av tapperhet och dödsförakt?
Oavsett svar har riddarvärlden med alla dess inslag fortsatt att locka. Hur många miljoner människor satt inte klistrade framför Game of thrones med dess krigare, drakar, fagra (om än otäcka) kvinnor, dvärgar, värdshus och dueller? Hur många har inte slukat Sagan om ringen till boks eller films? Människor lajvar, går på medeltidsfestivaler, har medeltidsbröllop. Saknas bara att folk plötsligt gör en Don Quijote och ger sig ut på tur med en skraltig pålle. Kanske skulle behövas i vår tid!
Mycket av ingredienserna i modern fantasylitteratur och Walter Scotts böcker fanns redan när det begav sig, på medeltiden. I första hand i den genre som kallas romans bretons, det vill säga britanniska (keltiska) berättelser skrivna på romanskt (franskt) språk och vanligt vis på vers. Vi har Parcifal som bredvid sina riddaräventyr upplever gralens hemligheter. Vi har Tristan och Isolde som dricker en magisk kärleksdryck. Lancelot förälskar sig i sin konungs sköna brud. Just Arthurlegenderna används flitigt. Drakar bekämpas, fagra mör räddas, magiska föremål hittas, dueller utkämpas, trohet äras och bryts.
De berättelserna skapades på 1100- och 1200-talet och var omåttligt populära. Kärlek till en skön dam samt förpliktelser mot Gud och länsherre stod i centrum. Övernaturliga saker finns ofta i händelsernas centrum. I Norden heter motsvarigheten fornaldersagor. Den mer bekanta isländska släktsagan är mer nykter och realistisk.
Romans bretons hade en föregångare i det forskarna kallar chanson de geste, ungefär sånger om bravader och hjältedåd. De började komma till i slutet av 1000-talet och berättade legender från Karl den stores tid runt år 800 i stället för Arthurlegender. Dikterna passar den som helst avstår från magi och drakar och hellre vill ha ren riddarkamp. Just där kring år 1100 händer något oerhört i den europeiska kulturen. Verksamheten inom konst, litteratur, arkitektur med mera exploderar. För litteraturens del har det med säkerhet att göra med att man skrev berättelser och lyrik på folkspråk – provensalska, franska, isländska, tyska m.m. – i stället för kyrkans latin.
Fascinerande för många medeltidsepos är att författarna/berättarna spelade an på berättelsernas ålder och sagokänsla. Det är exakt vad vår tids fantasy gör, och det är en sak som lockar så starkt – och uppenbarligen lockade redan på medeltiden bland ädla riddare och sköna damer. ”Lyster det er att höra en sång om tapper bragd?” – så börjar en chanson de geste från 1100-talet med antydan att det hänt för länge sedan. Mer tydligt är det i Nibelungensången:
Oss är i gamla sägner förtalt från gången tid
om vittberömda hjältar, om möda och om strid,
om fröjder, festligheter, om mycken gråt och klagan.
Om tappra kämpars fejder hören nu den underbara sagan!
Den äldsta av chanson de geste-dikterna som finns bevarad är också den mäktigaste och bästa av dem alla. Rolandsången skapades under andra hälften av 1000-talet och handlar som titeln säger om riddaren Roland och hans ödesdigra strider på spansk mark. Om legenden om jongleuren – de medeltida underhållare som bland annat framförde den här sortens berättelser – Taillefer stämmer måste diktverket ha tillkommit senast år 1066. Taillefer ska enligt sägen ha sjungit delar ur Rolandsången för att inspirera normandernas krigare inför slaget vid Hastings. Så stor kraft äger de gamla sångerna. Normanderna segrade följdriktigt och gjorde sig till herrar över England.
Även om det kanske bara är en legend så äger den nog ett korn av sanning. Rolandsången anser man skapades av normander, det vill säga ättlingar till de nordbor som erövrade Normandie på 800- och 900-talet. För att få bukt med de besvärliga vikingarna gav den franske kungen dem området som förläning. Dessa vikingaättlingar var dock inte nöjda utan ville alltså även bli herrar över England.
Här slutar hävden
som Toruldus gjort till vers.
Så slutar Rolandsången. Forskarna har bråkat huruvida denne Toruldus bara är nedtecknaren av dikten eller dess skapare. Inga svar finnes, historien är hemlighetsfull som graven. I början av 1800-talet trodde man att Rolandsången var en folkets skapelse, en dikt som skapats under lång tid, bit för bit, allteftersom den framfördes av jongleurerna. Den romantiska tolkningen skrotades senare, och nu heter det att dikten har skapats av kyrkans män, eller snarare en kyrklig man eftersom det finns mycket i sången som visar på ett enhetligt diktverk med planenlig struktur.
Nästa gåta har förstås varit att finna ut vem den här Toruldus är. Avlatiniserat blir det Toruld, vilket klingar nog så nordiskt. Han var ju också normand, troligen av norskt eller danskt ursprung. Men varför inte svenskt – en hallänning, skåning, smålänning eller kanske en från svearnas folk som hängt med daner och norer på deras vikingatåg på fransk mark. Hette författaren ”egentligen” Torold, Torulf eller Torvald? Normanderna var förvisso fullt frankiserade i det att de på 1000-talet enbart talade franska, men namnbruk har en benägenhet att hänga kvar trots språkbyten. Vi får väl se vad forskarna kan luska ut med tiden.
Det finns en mängd Turoldar i Vilhelm erövrarens (den normandiske segraren i Hastings) närhet att välja på från den tiden. På Bayeuxtapeten finns det en namngiven Turold. Biskop Odo av Bayeux, som var Vilhelms halvbror, hade en Turold till son, en riddare som deltog vid Hastings. En annan Turold fick bli abbot i England av Vilhelm. Och så finns det ytterligare ett par Turoldädlingar från trakten. Men kanske var det bara en stilla och för oss helt okänd munk som skrev ned det mäktiga verket. De flesta chanson de geste har anonyma författare.
Men även om författaren var en liten mus i ett kloster så har han åstadkommit ett lejon till bok. Rolandsången var ett av kontinentens mest välkända berättelser och återberättades i flera århundraden framåt. Det överfördes på sin tid till alla möjliga europeiska språk, bland annat till norrönskt tungomål med titeln Karlamagnús saga. Det föll i glömska på 1600- och 1700-talet, men efter pergamentfynd fick man på nytt upp ögonen för verkets storhet på 1800-talet och har sedan dess kallat det Frankrikes nationalepos.
Karl, kejsaren, vår väldige monark,
har sju års tid fört krig på Spaniens mark
och intill havet underlagt sig landet.
Borg står ej, när med makt han rycker an;
ej mur, ej fäste honom trotsa kan;
blott Saragossa, högt på berget, kan det.
Där styr en som ej älskar Gud, Marsile;
Muhammed och Apollyon hör han till.
Snart också han av ofärd snärjts i bandet.
(Övers Frans G Bengtsson)
Prenumerera för 99 kr/mån!