Tanken på ett bortrövat barn skrämmer inte bara den som är förälder. Kanske är det därför litteraturen om en flicka i 1800-talets USA upptar mer än en hyllmeter. Och så har vi alla artiklarna. Och filmerna.
Den nioåriga Cynthia Ann Parker rövades bort av comancheindianer 1836 utanför Waco i Texas. Platsen ligger bara knappt tre mil från den plats där FBI 1993 genomförde en belägring av davidianernas ranch, efter det att den religiösa sektens beväpnade medlemmar vägrat släppa in federala agenter som ville genomföra en husrannsakan.
Belägringen slutade efter 50 dagar med att hela ranchen brann ner under FBI:s inlett sitt andra stormningsförsök av anläggningen. Totalt 76 davidianer dog i branden – 20 av dem var barn.
Kan verka som ett märkligt sammanträffande, men det går inte att röra sig i Texas utan att stöta på ett minnesmärke över någon mindre eller större massaker som genomförts vid någon tidpunkt i historien.
Det finns vissa likheter mellan det som hände 1836 och det som hände 1993. Inte så att comancheindianerna betedde sig som FBI-agenter, men Cynthia Ann Parker tillhörde faktiskt också en religiös sekt där männen var beväpnade. Men hon överlevde massakern.
Klanen Parker kom till Texas 1835. De sex familjerna hade lockats dit genom att den mexikanska regeringen lovat dem 2500 hektar om de besatte sig i området. Mexikanerna ville ha amerikanska nybyggare som befolkade det område som kontrollerades av comancherna, för att få en buffert mot stammen, som på sikt skulle drivas tillbaka.
Klanen Parker skrämdes inte av comancheindianernas rykte. Familjerna hade slagits mot indianer i Georgia, Tennessee och Illinois – och de ansåg att de därmed utförde en Gudi behaglig gärning. Som den baptistiska klanens ålderman förklarade:
”De utvalda är ett vredgat folk eftersom de är de icke-utvaldas naturliga fiende”. Parkers ansåg vara sända av Gud för att odla jorden och få den att bära frukt och grödor.
Comancherna var lika vreda de, inte för att de ansåg sig vara utvalda, utan för att de hade lite svårt för att andra skänkte bort land som de ansåg som sitt. Att klanen Parker byggde sig ett stadigt fort i comancherian mildrade inte indianernas inställning. Utvalda eller inte utvalda – comanchernas vrede visade sig vara större. I anfallet mot Parkers dödas fem personer, och fem person kidnappas av angriparna. Det var Rachel Parker och hennes son James, Elisabeth Kellog och barnen John och Cynthia Ann.
Kwahadi
Cynthia Ann kom med tiden kom att bli hövdingen Peta Noconas hustru. En av parets söner fick namnet Quanah, och redan som ung lämnar han föräldrarnas comanchestam för att ansluta sig till kwahadicomancherna, den allra mest krigiska gruppen som kontrollerade Llano Estacado, en kalk- och sanstensplatå som utgör den stora högslätten mellan New Mexiko och Texas. När USA alltmer tränger undan indianerna i sydöstra USA och börjar rensa Texas på indianer efter det amerikanska inbördeskriget är kwahadis de sista som håller ut. I fem år utkämpar de ständiga slag mot blårockarna. Indianerna befinner sig ständigt på flykt men låter sig inte fördrivas. Vid tiden för dessa strider har Quanah blivit kwahadis hövding, och under kampens gång kommer han att erkännas som alla comanchers hövding – han var den förste som uppnått den positionen under comanchernas historia. Visar på en vis vidsynthet hos comancherna, en kidnappad vit kvinnas barn med en indian kan komma att leda hela indianfolket. Eller så rör det sig bara om meritokrati, bäst lämpad att leda får leda, sedan spelar det mindre roll om han är halvblod.
Det komplexa i den amerikanska historien visar sig genom att även om Texasborna fruktade comancherna, gladde sig många att åt armén inte kunde få bukt med kwahadis. Förvisso var det USA:s armé, men för många texaner var det nordstaternas armé som jagade indianerna, och Texas hade lämnat unionen 1861 och ställt sig på sina ”broderstaters” sida i inbördeskriget. När kwahadis ställdes mot nodstatsstyrkor var det lätt för texaner att hoppas på att de som besegrat dem själva skulle lida nederlag – men nu mot indianer.
Den känslan hos de sydstatsvänliga texanerna förstärktes av att de infanteri- och kavelleriregementen som sattes in mot indianerna oftast bestod av svarta soldater – som av indianerna kom att kallas ”Buffalo Soldiers” (de tyckte de svartas krulliga hår påminde om buffelhår).
Det kan tyckas som om man åter står inför en av den amerikanska historiens absurditeter; svarta som fått sin frihet under inbördeskriget enrollerar sig i USA:s armé och fördriver och massakrerar de fria indianerna. Men det är inte en fråga om absurditet, det är det vanliga mönstret i USA – centralmakten och staten använder en minoritet för att bekämpa en annan, och om så behövs delta i folkmord. Svarta regementen deltog i USA:s krig på Kuba och Filippinerna, men i den officiella historien när det gäller Kuba påminns vi bara om hur Theodore Roosevelt leder sina ”Rough Riders” uppför en kulle. De svarta soldaternas roll i krig mot indianer, kubaner och andra folk faller ur bilden, och historiker och intresserade jämrar sig mer över att befälen i de svarta regementena var vita. Det viktiga blir att svarta är jämställda med vita – inte vad de svarta gör; problemet med indiankrigen blir enligt det sättet att se på historien att det fanns synnerligen, synnerligen få svarta befäl. Indianerna hade nog en annan uppfattning om vad som var problemet. Men ser man saken på det sättet som man förväntas göra var det fantastiskt att Colin Powell blev fyrstjärnig general, överbefälhavare, och därefter utrikesminister – spelar ingen roll att han ljög och bidrog till att göra Irak till ett helvete.
Buffeldödare
”Buffalo soldiers” kunde förstås också gjort sig förtjänta av sitt namn därför de deltog i den masslakt av bufflar som arméledningen beordrat. Kunde man inte besegra comancherna (och andra stammar som allierade sig med dem) militärt kunde man förstöra deras möjligheter att överleva.
Och utan buffeln kunde inte comancherna klara sig.
1875 ledder Quanah sin stam till Fort Sill i Oklahoma och kapitulerar. Inga försök görs att ställa honom inför rätta eftersom han aldrig böjt sin nacke och undertecknat några avtal med den vite mannen. Kan därför inte åtalas för avtalsbrott. Det höjs röster för att han ska ställas inför domstol som ansvarig för comanchernas mord och våldtäkter på vita nybyggare – men myndigheterna har insett att Quanah inte gör någon nytta för dem dinglande från änden av ett rep – däremot kan han göra nytta som ledare för sitt folk och andra stammar genom att få dem att dra sig tillbaka till de anvisade reservaten. Segrarna tror sig kunna utnyttja Quanah eftersom han är till hälften vit och till hälften indian, han ska bli deras handgångne man bland indianerna.
Men frågan är vem som kommer att utnyttja vem.
När Quanah dör 1911 är han högt respekterad bland alla indianer – inte bara som en krigare som höll ut länge mot den amerikanska krigsmaskinen – utan också som en ledare som förmådde göra det bästa av nederlaget för indianerna.
Quanah gick inte lottlös ur det hela. När han dör anses han vara USA:s rikaste indian – och det har han inte blivit genom ersättningar från de vita utan genom att bli USA:s första drogbaron, och dessutom investera sina vinster vist.
Dessutom instiftar han vad som i princip är en ny religion.
Den historien börjar med vad som till formen mest påminner om hjortskit – alltså peyotekaktusen som växer i norra Mexiko och sydvästra USA. Peyote innehåller det hallucinogena ämnet meskalin. Arkeologiska fynd visar att indianerna använt peyote i tusentals år innan de vita kom till kontinenten. Spanjorerna blev förskräckta, och förbjöd bruket 1620, deras prästerskap hade kommit fram till att peyote var en växt skapad av Djävulen, vem kunde annars ligga bekom de färger och former man upplevde när man fick meskalin i sig? Vem om inte Djävulen låg bakom visionerna, rösterna och hallucinationerna? I en katekes som användes vid den tiden av spanjorerna i försöken att kristna indianerna, fanns bland annat frågor kring det som ansågs vara totalt syndfullt: ”Har du ätit människokött? Har du ätit peyote? Har du druckit människoblod?”
Indianerna brydde sig inte nämnvärt om förbudet. Peyote hade en självklar ställning i olika stammars riter, bruket ansågs kunna föra deltagarna i kontakt med en högre verklighet, och även hjälpa till att förutsäga framtiden.
Comancheindianerna hade under sin storhetstid bedrivit handel med peyote. De kontrollera ju handelsvägarna, liksom de platser där peyotekaktusen växte och frodades.
Ta en tripp
När de förlorade kontrollen över handelsvägarna till de vita, och placerades ut i reservat tillsammans med andra stammar fick de bara när till sin basmarknad – allt blev också enklare genom att kundernas rörlighet var begränsad, nu visste man var de alltid fanns.
Samtidigt behövdes något som kunde få de olika stammarna att uthärda nederlaget – och vad kunde vara bättre än en tripp med hjälp av peyote, en upplevelse som gav en känsla av att det fanns en annan värld, en vackrare värld, och en värld som på något sätt var mer verklig än reservatets misär?
Quanah sammanfogade alla de olika riter som de olika stammarna hade utvecklat kring bruket av peyote, och skapade en helt ny religion, och på de möten han ordnade mellan olika stammars hövdingar var bruket av peyote en självklar del. Alla stammar förenades av att de lidit nederlag, inte bara comanches utan också folk som cheyenne, arapaho, pawnee, osage och apache, och många, många andra. Nu kunde de också förenas i bruket av gemensamma riter och ett allmänt bruk av peyote.
Man kan säga att Quanah stärkte sitt grepp över marknaden genom att bli instiftare av en gemensam indianreligion där peyote blev en form av nattvard, fast nattvardsvin ger ganska bleka upplevelser jämfört med peyote. Som Quanah en gång förklarade: ”Ni vita går till kyrkan för att tala om Jesus, vi går till våra mässor för att tala med Jesus”.
Quanah gjorde frenetiska försök att också få vita att börja använda peyote – de första årtiondena i slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet var intresset begränsat till konstnärer och intellektuella i Europa; men bland dem ansågs det vara viktigt att ha provat peyotens meskalin för att vidga sitt sinne, upptäcka nya världar, se större sammanhang. Resultaten visade sig väl inte i form av mängder av storslagna verk; även om mystiker som påverkades av Aleister Crowley var flitiga brukare. Walter Benjamin blev lite småkorkad av meskalin, och Antonin Artaud fick den sista puff som behövdes för att han skulle hamna i dårkistan.
Men man bör inte mäta meskalinets effekter direkt i hur många viktiga verk brukare skapat, det går inte att mäta på det sättet. Däremot finns det givande böcker som handlar om själva användandet av droger och hallucinogener, en slags filosofiska reflektioner över ruset – som Ernst Jüngers ”Psykonauterna”.
Jean-Paul Sartre som gärna använde amfetamin när han skrev, testade meskalin med stora förhoppningar, men kunde bara bedrövat rapportera att det enda som hänt var att han hallucinerade om att han jagats av mängder av stora krabbor.
Det mest utbredda bruket bland icke-indianer förekom nog bland mormonerna vars ledare Frederick M. Smith var en varm förespråkare för användande av peyote.
Men en möjlig tanke är att meskalinet ger den som använder det en upplevelse som gör att de finner konstnärlig verksamhet fåfäng. Quanah förstod aldrig de vitas böjelse för en individuell upplevelse av meskalinets rus, för honom och hans följare var ruset något som skulle upplevas i kollektiva riter, i samband med sång, dans och musik – ur detta växte sedan varje individs alldeles egna upplevelse.
När väl meskalinet – liksom psilocybin – fick ett bredare genomslag i västvärlden var det på 1950- och 1960-talet med först beatnik- och sedan hippierörelsen. Ungdomar vände sig bort från alla etablerade sammanhang och samhället, sökte sig utanför det moderna västerländska samhället.
Många hamnade i föreställningar om att Nordamerikas indianer var visare och förstod mer om livet – och döden, och att stod i när förbund med både naturen och en högre verklighet.
Egen kyrka
Och deras letande efter vishet började där den här artikelserien började, hos kannibalerna i anasazistammen (som självklart använde meskalin).
Quanah hade nog det hela var ganska roligt. Än en gång hade indianer lyckats röva bort ungdomar och barn från de vita. Den här gången med hjälp av en kaktus. Och den kyrka han lade grunden till lever kvar som Native American Church. I USA är peyote sedan länge narkotikaklassat och förbjudet, men Native American Church hänvisade till religionsfriheten och drev sin sak ända till högsta domstolen – och segrade till slut.
Medlemmar av kyrkans församlingar får därför använda peyote.
Av någon anledning har jag känslan av att medlemmarna av kyrkan bara bidar sin tid. De genomför sina riter under högtiderna, försäkrar varandra att det här har alltid varit indianernas och meskalinets land – från Peru upp till redwoodskogarna. Det är bara att vänta på att den vite mannen förgör sig själv. I väntan på det kan man alltid söka sig till en annan värld.
Lärdomar man kan dra om man inte är indian och begiven på meskalin? Kanske att man ska kämpa till det bittra nederlaget, och aldrig skriva under avtal med fienden förrän man verkligen är slagen. Ett folk överlever om det har hjältar som kämpar till slutet.
När Sitting Bull ställde frågan: ”Var finns mina krigare?”, var det en påminnelse och en åkallan.
Folk som inte har sådana hjältar minns ingen annan.
Inte ens de som tillhör det folk det gäller.
Hur det gick för Cynthia Ann Parker?
Hon rövades bort från sin stam, make och barn av Texas Rangers. De trodde att de befriade henne ur fångenskap.
Hon var av en annan åsikt.
Försökte hela tiden rymma tillbaka till sin stam.
Lyckades aldrig.
Prenumerera för 99 kr/mån!