Var indianerna lite fånigt fridsamma som Dalai Lama – eller var de mer som Hannibal Lecter, och gillade smaken av sauterat människokött? Vi vandrar runt bland myterna om Nordamerikas urbefolkning och lär oss tvivla på att man ska ”lita på vetenskapen”

(Första delen i serien finns här.)

Jo, jag vet. Du har minst en gång mött en person som sagt att hon eller han tror på själavandring, och personen i fråga har påstått att han i ett tidigare liv var prärieindian, och (givetvis) var hövding eller gift med en hövding. Han eller hon hette i sitt forna liv något i stil med ”Kungsvråken–som seglar-med-molnen-och-ser-allt”.

De flesta som hamnar i ett sådant samtal säger väl ”mhm”, och kommer på att de egentligen måste vara någon annanstans, typ: ”Just det, det är jag som hämtar på dagis i dag”.

Själv brukar jag – oväntat glatt för att vara just jag – med soligt sinnelag engagera mig i sådana samtal, och fråga om det där föregående livet som prärieindian; vilken del av USA, vilken stam, vad brukade de äta, hur bodde de? Och oftast kan jag efter varje del av utläggningen komma med ett: ”Men du, jag har läst att … ” eller ”Vad märkligt, jag har fått för mig att det var så här…”.

Det är märkligt att medlemmar av träskstammar som Houma eller Seminole aldrig verkar återfödas – fast de ofta kom att få ett bättre liv än stammarna på prärien. Men de återfödda indianerna som pratar om sina tidigare liv på hästryggen gör det utifrån märkligt romantiska föreställningar om nordamerikanska indianer. De projicerar bara sina egna vanföreställningar om sig själva på olika folkslag ur historien – och de stackars folkslagen får därmed sin egen historia deformerad. En del av de här personerna tillhör också en annan grupp – de som tror att de nordamerikanska indianerna besatt en högre visdom när det gällde människans förhållande till naturen, att indianerna var ungefär som Märta Stenevi (vilket –inser jag – då kan tänkas förklara den märkliga grymhet indianer ibland kunde utveckla). De här personerna må till vardags vara fanatiska sopsorterare, men de tenderar att skräpa ner i sociala media med att sända ut citat om naturen som påstås ha uttalats av någon känd hövding, eller så rör det sig om ett påstått indianskt ordspråk om att man måste vårda och vörda naturen, en mer kryptisk och högtravande variant av Skogs-Mulles budskap om att man ”ska aldrig, aldrig, aldrig kasta papper / alltid, alltid alltid plocka upp”.

Utsugning av jordens resurser

Då är det alltid kul om att börja berätta om olika exempel på indianstammar som definitivt inte hushöll med vare sig viltbestånd eller brydde sig om ifall odlingsmetoderna förödde jorden. Tog viltet slut på en plats var det bara att dra vidare. Om det var något man vördade var det högre makter som gjorde att allt fanns i överflöd. De indianstammar som fanns i norr betedde sig under årtusendena innan Kristi födelse precis som de som befann sig i Centralamerika och nuvarande Mexiko och Texas. Kulturantropologen Marvin Harris beskrev hur indianerna i Teotihuacán snabbt utrotade hjortar och annat större vilt, och därefter gick över till hare och jättesköldpadda som middagsmat – vilket ledde till de arternas försvinnande. Även om man satsade hårt på jordbruk för att få mat på bordet var vare sig metoderna för odling eller bevattning effektiva, utan planteringarna gav allt sämre avkastning. Att röra på sig var inte en förstahandslösning, man hade byggt en monumental stenstad som det nog var lite svårt att överge i första taget. Så folkets härskare och deras präster såg sig om, och någon kom på idéen att eftersom man ständigt befann sig i krig kunde man väl käka upp de fångar man tog. Vilket man gjorde.

Mitt eget intresse för syd- och framförallt nordamerikas indianer beror på just det där med kannibalismen. Nej, det är inte så perverst som det låter. Ska man försöka förstå vad en människa är ska man söka sig mot just de punkter i historien då människor gör sådana saker med och mot varandra som vi i dag anser att man inte bör göra.

1999 publiceras en studie som visar att Anasazistammen i New Mexico ägnade sig åt kannibalism under sin kulturella blomstringsperiod år 1000 till 1200 e.Kr. Stammen levde i städer, byggde ibland fyravåningshus. Det största av dem hade 650 rum och var uppfört med hjälp av 30 000 stora stenblock. Christy Turner och Jacqueline Turner redovisade i sin avhandling: ”Man Corn: Cannibalism and Violence in the Prehistoric American South-West” hur deras undersökningar av skelettdelar visade omisskännliga spår av hur Anazasistammen styckat människor som om de vore djur, skrapat kött från benen, knäckt dem för att komma åt märgen. Man hade uppenbarligen många sätt att tillaga sina artfränder; från stek eller soppa till vad vi väl kan kalla människoskav.

Det blev ett oherrans liv om Turners upptäckt. Anasazistammen var central i mytologin om indianer som bärare av högre kunskap om tillvaron. Stammens gamla bosättningar var kultplatser för vår tids New Age-människor. Hit kom de för massmöten, för att begrava kristaller eller för att sprida en anhörigs aska. New Age-människorna gillade inte en vetenskaplig studie som hävdade att Anasazis var sin tids motsvarighet till Jeffrey Dahmer.

Att Anazasis hade sådan dragningskraft på New Age-människor berodde också på mystiken kring dem. Stammen försvann nämligen från sina städer, och försvann också ur historien. Byggde inga nya städer någon annanstans. Arkeologiska fynd av andra, senare uppförda och tillfälliga Anasazibosättningar visar dock att man fortsatte äta människor (man har nämligen undersökt rester av mänsklig avföring på de tillfälliga boplatserna).

Kulturkrig

Kring millenieskiftet uppstår det alltså ett kulturkrig om den här stammen – som sedan länge inte existerade (men möjligen hade sentida ättlingar i Pueblo- och Hopifolket). På ena sidan i kriget fanns de som ansåg indianer vara människor som förstod mer än vad vi moderna varelser gör. På den andra sidan fanns de som anser att indianer är barbarer, livsfarliga barbarer (de var ju kannibaler!), och måste därför pacificeras, assimileras eller om så behövs utrotas. Den senare uppfattningen var den som dominerade i populärkulturen; en riktig westernfilm skulle gärna handla om rödskinn som hotade det lilla huset på prärien eller en vagnskaravan med nybyggare – men så kom kavalleriet ridande, eller John Wayne och tog kål på indianerna.

Nu var det inte bara New Age-människor som trodde att indianer vari besittning av en speciell visdom – många i den västerländska vänstern hade också fått för sig att indianer var speciellt intelligenta; de hade ju nämligen organiserat sina samhällen i linje med vad Marx såg som slutmålet; eller som Pete Seeger uttryckte det:

”Nordamerikas indianer var kommunister. Det kan varenda antropolog berätta för er. Det fanns inga rika, och det fanns inga fattiga. Om någon behövde något hjälpte alla de andra till” – (ni kan lugnt utgå från att Seeger inte läst så där särskilt många antropologiska verk).

Men från mitten av 1960-talet och framåt kom bilden av indianen mer att handla om indianer som offer för den vite mannen. Den mordiske indianske våldtäktsmannen som gärna inredde sin tipi med fiendeskalper blev mindre vanlig på film, men visst kunde han då och då komma inridande i handlingen – dock alltid ställd i kontrast till en indian som förstod sitt eget bästa och stred tillsammans med de vita.

Vita västerlänningar har alltså sett nordamerikas indianer som föregångare till antingen Dalai Lama, Che Guevara eller Hannibal Lecter. Bilden av vad en indian är har bestämts av vad vita personer vill att de ska vara – brutala bestar som måste elimineras eller paradexempel på hur man bör leva. Den första bilden var skapad av den starka statens behov av fylla landet med personer som koloniserade de stora territorierna och utvidgade, befäste och fördjupade statens makt och kontroll – från Stilla Havet till Atlanten.

Den andra bilden skapades under andra halvan av 1900-talet av vilsen medelklass och deras barn – de sökte en andlig eller politisk dimension som gjorde att de kunde vända sig bort från samhället de levde i.

Det gör att den västerländska allmänheten aldrig ser indianerna på riktigt. Själva användandet av ordet ”indianer” visar detta; som om folk som apacher, comancher, cahuilla eller abénaki skulle kunna betraktas som så lika att ”indianer” kan fungera som samlande beteckning. Det är en beskrivning som är användbar bara om man utgår från det den amerikanska centralmaktens syn på de olika folken … som tämligen onödiga företeelser, alltså nödvändiga att fördriva, och om så är nödvändigt förinta.

Frihetens försvarare?

Och vill man förstå USA:s historia, och den stora federala statens metoder att utöva makt, då bör man studera de olika stammarnas historia.

Den bild som den amerikanska staten format av sig själv som frihetens försvarare över hela jorden har också gjort det svårt för människor att betrakta det som skedde på kontinenten som ett folkmord. Hur stark den formade bilden är visar sig också i att forskningen mycket länge varit oförmögen att ge oss en korrekt bild av olika indianstammar – och det gäller även de största indianstammarna. Det dröjde till 1999 innan vi fick en stor, användbar studie av comancherna i och med Thomas W Kavanaghs ”The Comanches: A History, 1706-1875”. Tio år senare kom ännu ett banbrytande verk om comancherna, det var Pekka Hämäläinens ”The Comanche Empire”.

Kavanaghs och Hämäläinens verk är en påminnelse om att vi aldrig obetingat ska lita på ”experter”, eller ”vetenskapsmän”. De flesta rör sig längs med vägar som redan är upptrampade, och nöjer sig med att utforska nya blomster längs med dikeskanterna, eller utforskar nya stigar, om någon betalar dem för det.

Både Kavanaghs och Hämäläinens verk möttes med knäfall även av etablerade historiker på området, det erkändes att de två hade gett en helt ny – och begriplig bild – av comancherna.

Men varför denna min fixering vid comancher? Kan bero på att jag tror att vi kan ha mycket att lära av dem – både när det gäller deras segrar och nederlag.

Därför att de var en indianstam som kontrollerade ett mycket stort imperium i vad som är dagens USA. Området – ”comancherian” – inkluderade stora delar av dagens Texas, New Mexiko, Colorado, Kansas, och Oklahoma. Området erövrades och kontrollerades av comancherna eftersom de hade kontinentens överlägset bästa kavalleri – de besegrade även de bästa enheter blårockarna kunde uppbåda. Men deras dominans över området berodde inte enbart på comanchernas militära förmåga, utan på deras ledares politiska intelligens och affärsmässighet. Man tog kontroll över handelsvägarna till sjöss och till land mellan de områden som kontrollerades av Spanien (senare Mexiko), USA och Frankrike. De som ville transportera sina varor genom imperiet fick betala för det – och stammen utvecklade själv en egen affärsverksamhet där man sålde hästar (till en början stulna), slavar (från stammar som besegrats) och buffelhudar. De besegrade stammarna fick dessutom betala tribut till comancherna. För de stora summor som anhopades i imperiet köpte comancherna vapen och ammunition, men även produkter för sin bekvämlighet; tyg, husgeråd och kastruller av metall, ljus, och olika former av matvaror.

Allt detta åstadkoms utan ett centraliserat styre över imperiet. Under 1900-talet framställdes comancherna som effektiva och brutala stråtrövare utan egentlig organisation, men Kavanagh och Hämäläinen blottlade imperiets strukturer. De föregående historikernas blindhet berodde på att de hade en norm för hur man bygger en stat, vad som kännetecknar den. Comancherna avvek från de flesta givna mallar – alltså förmådde historikerna inte skriva comancherians historia förrän 1999 .

Det fanns som sagt inte en ledare eller ett centraliserat styre för comancherna. Folket var uppdelat i olika självständiga stammar med sina egna ledare. Comancherna förenades av sina traditioner och sedvänjor, men den politiska organisationen var flytande. Tillfälliga överenskommelser mellan stamhövdingar styrde expansionen, och man var skickliga på att utnyttja varje resurs som kunde öka stammens, och folkets rikedomar. Det må sedan vara krigsfångar eller nedlagda bufflar. Stamhövdingen var inte samma person som den som ledde stammen i krig – det var ofta en relativt ung person som inte hade mycket att säga till om när det gällde stammens affärer. Med tiden kunde han dock komma att bli stammens hövding om han visade tillräcklig klokskap på andra områden än krigföring.

Hövdingens större beslut kunde när som helst ifrågasättas, han kunde inte fatta avgörande beslut utan att ha stammen med sig. Kvinnor deltog inte i rådslagen, men det var svårt för en hövding att genomdriva ett beslut om han hade stammens kvinnor mot sig. Comanchernas direkta, radikala demokrati kunde ställa till det ibland för USA, Frankrike och Spanien – de kunde plötsligt upptäcka att den hövding de undertecknat ett avtal med, hade avsatts av sin stam just för att han undertecknat avtalet.

Men i de dåtida franska kolonisatörernas rapporter om comancherna kan man märka et visst överseende vid sådana händelser – ”sådant händer”, verkade den franska inställningen vara.

Anglo-amerikanerna däremot blev helt vansinniga, de verkade reta sig mest på att de hade att göra med ett folk som plötsligt kunde få för sig att avsätta sin hövding, att avtalet inte längre ägde någon kraft verkade underordnat. Anglo-amerikanerna själva föredrog ju att bryta avtal samtidigt som den egna ledare som undertecknat det var just den som också bröt det.

Olikheten i inställning går på något sätt igen i fransmännens inställning till kannibalism bland indianer. Franska kolonisatörer och upptäcktsresande rapporterade om kannibalism bland indianer och andra ursprungsbefolkningar och nutida franska antropologer har forskat vidare i ämnet, och strävat efter att förklara hur sedvänjorna att äta fienden – eller sina egna släktingar – uppstått.

Anglo-amerikansk antropologer har däremot ägnat mycket stor möda åt att försöka förklara att kannibalism bara är sagor.

Nästa avsnitt: Därför led “comancherian” nederlag – och så byggde comancherna historiens första knarkkartell – och vi studerar frågan om vilka de immigranter var som fördrev indianerna. Var de som Karl Oskar och Kristina, eller var det oftare jordens avskum de första engelska kolonisatörerna, alltså puritanerna, började importera när de fått makten?