11 september i år höll president Biden ett tal vid minneshögtiden över attacken mot World Trade Center. Han förklarade att USA hade: ”en karaktär präglad av offer och kärlek, av generositet och nåd, av styrka och uthållighet”.

Att ett lands ledare hyllar dess historia är en sak.

Att andra länders ledare (och invånare) betraktar det som den uppenbarade sanningen är mer svårbegripligt.

USA:s ledare förr i tiden var mer öppet cyniska. Det ser vi inte längre på grund av att frågan om det svarta slaveriet blivit själva utgångspunkten för hur USA:s historia skrivs. Inbördeskriget, sydstaternas nederlag och slaveriets upphörande blir i populärkulturen det moderna USA:s födelse, den tidpunkt då ledarna i Washington framträder som garanter för demokrati, fred och framåtskridande – inte bara i Nordamerika utan i hela världen.

Och det är populärkultur som bestämmer hur människor ser på USA. Filmer som McQueens ”12 years a slave” och Tarantinos ”Django unchained” har de senate tio åren skapat en bild av vad som var USA:s problem, och Spielbergs ”Lincoln” förklarar för oss vem som löste problemet.

Ungefär 600 000 svarta slavar tvingades till Nordamerika från 1620 till 1865.

Det totala antalet svarta slavar i USA var 1860 4,5 miljoner. Fem år senare var de fria.

Enligt folkräkningen 1890 fanns det i USA 294 000 indianer.

Hur många indianer levde på kontinenten innan koloniseringen?

Uppgifterna varierar. Var det fem, tio, eller 15miljoner? De flesta numera verkar hamna på tolv miljoner indianer.

Man kan uttrycka det som att de svarta rövades bort från sin kontinent. Men blev fler.

De röda däremot berövades hela sin kontinent. De röda närmast utplånades.

George Floyd

Sommaren 2020 sitter jag på en bänk utanför Gustav Vasa-kyrkan i Stockholm. Ett stort odisciplinerat demonstrationståg drar förbi för att protestera mot att George Floyd dött. Det är det där demonstrationståget som får en svensk polis att kliva ur sin bil och gå ner på knä för att visa – ja, vad? Det är lite svårt för mig att förstå. Men hon är inte ensam om sin handling, bara tidigt ute. Snart har hela världen gått ner på knä. De svartas situation i USA blir på något sätt hela världens angelägenhet. Det blir den viktigaste humanitära frågan i västvärlden – politiker och företag tävlar om att markera mot rasism mot svarta.

Och det gör mig vresig.

Nej, det rör sig om om någon fånig ”what-aboutism” – alltså att jag vill spela smart och medan hela västvärlden ojar sig över de svartas situation bevisa att jag är en finare människa genom att gny ”… men indianerna då, varför tänker ingen på indianerna!”.

(Låt oss bortse från att de flesta samtidigt – och fortfarande – inte bryr sig ett dyft om svarta liv i Afrika, där dör folk i tiotusental utan att någon reagerar i Vasastan eller Liverpool).

Jag funderar ibland på varför indianernas öde berör mig mer än de svarta slavarnas. För de flesta andra verkar det vara tvärtom. Och här kan man råka på problem. Det är en självklar ståndpunkt att säga att man tycker de svarta slavarnas öde var hemskt och att deras efterlevande måste kompenseras. Ingen behöver någonsin motivera varför de känner på det sätter.

Men säg istället att du själv mer berörs av indianernas öde och efterföljande misär. Då måste du genast säga saker typ: “Nej, jag är inte rasist. Jag ser inte ner på svarta”.

Varför berörs jag själv mer av indianernas öde än av de svarta slavarnas? Självklart försöker jag förstå det. Dels för att jag inte har något mot att ändra mig (tänk vad många diskussioner jag skulle slippa. Dels för att man alltid (alltid!) ska granska sina egna spontana känslor. Där finns förstås de enkla resonemangen jag skulle kunna ta till. Antalet döda indianer var många fler. Det våld och den brutalitet de utsattes för var värre än den som de svarta utsattes för. De svarta betraktades trots allt som egendom med ett ekonomiskt värde, värda att vårda. De röda var bara i vägen, de levde på mark som hade ett ekonomiskt värde – för andra. Alltså: slå ihjäl dem.

Men det finns ett annat skäl också. Det verkliga skälet för min del … anar jag.

Indianerna kämpade. När Sitting Bull i slutet av sitt liv stirrar det totala nederlaget i ansiktet, liksom sin egen snara död – då ber han inte om nåd och förståelse av den vite mannen. Han frågar bara: ”Var är mina krigare?”

Sagt för att den vite mannen skulle förstå att om dessa krigare inte dödats så skulle kampen fortsätta.

Fördrivna stammar

När Cherokee- och Shawneestammarna i Texas till slut ger upp och går med på att lämna området, vägrar de dock på att gå med på att överlämna sina vapen. De anträder uttåget, bevakade på avstånd av tre välbeväpnade regementen som följer dem. Men till slut tar blodtörsten över, de vita kan inte nöja sig med att fördriva indianerna, de vill se blod och går till attack. Slaget varar större delen av dagen, och indianerna dödas en efter en under den utdragna striden. En av de vita officerarna beskriver hur han mot slutet av dagen på motståndarsidan ser en enda man sittande orörligt upprätt på sin häst, han beskriver honom som ”en bild av barbarisk manlighet”. Det är den 83-årige hövdingen Duwali. Han är ”iförd en trekantig hatt, sidenväst, vid sin sida bär han ett elegant svärd”.

Duwali får hästen bortskjuten under sig. Duwali reser sig upp. Rätar på sig. Ser på kavalleristerna, och börjar långsamt gå därifrån. Blir skjuten i ryggen. Reser sig upp igen. Då rusar en kavallerikapten fram och skjuter Duwali i huvudet på mycket nära håll.

Under hela tiden – inte ett rop av smärta eller en bön om nåd.

Hade han talat skulle han säkert sagt något i stil med det Sitting Bull sa:

”Var är mina krigare?”

Inte rädd för att dö. Bara rädd för att inte kunna kämpa, och slå tillbaka med tillräcklig styrka.

Det finns en stor berättelse om det svarta slaveriets upphävande – en berättelse som är den officiella amerikanska, och därmed den allmänt gällande. Den framställer den starka staten och politikerna i Washington som välgörare – som nu håller på med slutjusteringen. Givare av nådegåvor. Kanske bidrar det till min aversion mot BLM – de håller sig till berättelsen.

De röda, indianerna kunde det aldrig skrivas en sådan berättelse om. De var inte användbara på samma sätt. Lät sig aldrig skrivas in i någon annans berättelse.

Dessutom var de svarta vid 1900-talets början – och än mer i dag – viktiga som väljargrupper för vita politiker.

Indianerna var försumbara och ointressanta i sammanhanget.

Theodore Roosevelt

Märk väl, min vresighet, och faktiska motvilja mot att alla 2020 plötsligt ansåg att Black Lives Matter var den viktigaste politiska rörelsen i världen berodde inte på att jag inte trodde att svarta slavar inte led på plantagerna. De led. Det fanns de som piskades till döds, lynchades och sköts. Kvinnor våldtogs. En del brändes på bål.

Sommaren 2020 bestäms det att statyn av Theodore Roosevelt utanför Naturhistoriska muséet i New York ska plockas bort. Muséets president Ellen V. Futter förklarar att institutionens ledning blivit ”på ett grundläggande sätt rörd av protesterna” mot George Floyds död. Hon säger att man nu förstår vilka symboler för rasism statyer kan vara.

James Earle Frasers ryttarstaty i brons har stått där sedan 1939. Nedanför Roosevelt vandrar en svart man och en indian.

Det är samme Roosevelt som i ett tal 1896 i New York förklarade:

”Jag vill inte gå så långt som tro att den ende gode indianen är en död indian, utan jag tror att det gäller i nio fall av tio. Så länge man inte tittar närmare på den tionde”.

Men statyn står där i 81 år, en staty över en man som bejakade att minst 90 procent av indianerna utplånats.

Statyn plockas bort först som följd av demonstrationerna efter en svart mans död. Demonstrationer som bejakas och uppmuntras av dem som i dag har makten i Washington.

Är det fel av mig att bli misstänksam mot vita makthavare som inte har problem med en indianplågare av format – men som plötsligt inser att indianplågaren är ond – men inte för att han bejakat massmord på indianer; vilket de vetat länge. Är det inte något som är fel här?

I slutet av 2021 avlägsnas Thomas Jeffersons staty från New Yorks stadshus av stadens fullmäktige. Man har gett vika för kravet på att den ska bort eftersom Jefferson var slavägare.

Thomas Jefferson

Själv har jag redan våren 2020 – innan den stora BLM-sommaren – flyttat om i bokhyllorna. Jeffersons tal, skrifter och brev – liksom biografierna – förlorar sin plats på hyllor avsedda för husgudarna. Volymerna åker ner rätt många hack och hamnar bland övriga mindre tänkare; onda som goda –  men inte på grund av att Jefferson ägde svarta slavar.

Han behandlade sina slavar väl jämfört med andra slavägare, och var alltid av åsikten att slaveriet var något som måste avskaffas. Dessutom menade han att slaveriet skapat så djupa skador i svarta och vita själar att folkgrupperna inte skulle kunna samsas i samma land. När slaveriet avskaffats skulle det därför vara nödvändigt att ge de svarta ett eget land. Någon annanstans än i Nordamerika.

När jag läste Jefferson hade jag inga problem med hans inställning till svarta – han var en man fången i sin tid, men var stor nog att påbörja förändrandet av den tiden på alla sätt. Det som trollband mig var hans vittomfattande verksamhet; hans ständiga hunger efter kunskap på alla livets områden – från jordbruk till antikens historia bort till de senaste vetenskapliga rönen i naturvetenskaperna, samt hans politiska gärningar – han var ändå hjärnan bakom den amerikanska revolutionens viktigaste dokument – det gjorde honom till någon vars ord jag lät forma mina tankar. Framförallt påverkades jag av hans syn på stora städer; dessa cancersvulster i samhället.

Och när jag läst nästan allt av honom, och om honom, återstod breven – dessa oerhörda mängder brev som han skrev. Jag hade börjat tränga in i dem den där BLM-sommaren och efterhand blev jag mer fascinerad än jag väntat mig att jag skulle bli, och samtidigt skrämd och vred. I breven kliver man rakt in i en iskall, och beräknande maktmänniskas kalkyler. Hans brev – och de samtal han för – är ibland konkreta anvisningar för hur ett folkmord ska genomföras. Mening, metoder och mål.

Och de som ska utplånas är indianerna.

Borde det inte på något sätt säga oss något att den kritik som riktas mot Jefferson i dag beror på att han var slavägare – den gäller inte att han drog upp ritningarna för massiva avlivanden av indianer.

I går lämnade vi stugan för att proviantera. Kommen till kassakön betraktar jag ställen med tidskrifter och magasin i den stora ICA-butiken. En ansenlig mängd handlar om historia – och av dem verkar de flesta handla om andra världskriget och nazismen. Människors fascination inför vad som hände mellan 1933 och 1945 verkar oändlig.

Stalingrad

Det är som om de behövde en fast punkt för den förvirrade fasa de känner när de någon gång ser på nyheterna och ser ut över världen – eller Sverige – eller det egna grannskapet. De behöver få något som förkroppsligar den absoluta ondskan, något som ger dem en känsla av att allt kunde vara värre – tänk om Hitler skulle komma tillbaka i ny skepnad? Värre skulle det inte kunna bli.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Antag att Hitler segrat i Stalingrad, och de tyska kolonnerna hade kunnat rulla vidare efter vintern och erövra Moskva, och fortsätta bortom Ural och till slut nå Vladivostok.

Fred skulle ha slutits med Storbritannien och USA, och Hitler kunde börja genomföra det stora koloniseringsprojektet av det kuvade Sovjetunionen.

Det framställs ofta som om planerna för områdena i öster bara var propagandistiskt yrande och skrikande om nödvändigheten av ”lebensraum” för tyskarna. Fantasier för att elda massorna.

Men planerna fanns. Noggranna. Med tysk precision förbereddes den tyska koloniseringen. Så stort skulle ett jordbruk vara, så här skulle Heinz och Irma bo (standardiserade hus), så här många barn skulle de sätta till världen. Antalet slaviska slavar per jordbruk fastställdes också. Skolor och sjukhus fanns projekterade. Så fanns där förstås problemet med urbefolkningen, slaver som jag – för dem fanns ingen plats. Utplåning var det som gällde för dem som inte vara användbara för slavarbete. Men trälarna fick inte bli för många, risken fanns att herrefolket då förslappades. Grunden för det nya riket i öster skulle vara en sund och stark tysk bondebefolkning, miljoner av små jordbruk skulle ersätta kolchoserna.

Antag nu att 25 år senare börjar Hitlers efterträdare tala om vikten av att värna nationers frihet; efterträdaren håller långa tal om vikten av inkludering, skyddande av sexuella minoriteter, Tyskland börjar intervenera i länder i Asien under förevändning av att de vill skydda kvinnors rättigheter. Tysklands ledare framställer sitt land som garanten för fred och framåtskridande. Överallt.

Kanske tänker någon nu att om så blivit fallet skulle förstås ingen, absolut ingen lita på Tysklands nye ledare.

Själv är jag inte så säker på det.

Utplåna!

Månaden efter det att han skrivit den amerikanska självständighetsförklaringen skriver Jefferson till sin gamle vän John Page, som styr Virginia. Cherokee-indianerna har målmedvetet motsatt sig, och gått till mot attack, mot amerikanska nybyggare som tränger in på mark som tillhör stammen. Jefferson uttrycker sin glädje över att Page låter milisen gå hårt fram:

”Ingenting kommer att knäcka dessa vrak mer än att du för kriget in i deras hjärtland”.

”… de måste förstå att vi är beredda att förfölja dem och föra krig mot dem så länge en enda av dem finns kvar på jorden”.

Samtidigt uttrycker Jefferson i andra sammanhang att indianer kan inlemmas i den nya nationen, bara de går med på att överge alla sina gamla vanor och bli småbrukare.

Problemet var att i praktiken hade inte indianerna någon chans att ta en funderare på om de skulle kliva av hästen, spänna den för plogen och börja odla de grödor det fanns en marknad för.

De vita tog det osäkra före det osäkra och dödade indianer när de fick möjligheten.

Och man ser hur Jefferson allteftersom åren går tycker att det blir lite väl krångligt att försöka övertala indianer.

På nyåret 1780 skriver Jefferson till general George Rogers Clark. Jefferson räknar upp ett antal indianstammar vilka han bedömer aldrig kommer att vilja bli småbrukare. Vad ska man göra med dem? Jeffersons lösning är ett ”krig vars mål är deras totala utplåning”.

”Utrota” eller ”utplåna” var ord Jefferson alltmer ofta kom att använda med självklarhet, även i ett brev till den tyske geografen och naturforskaren Alexander von Humboldt.

Jag har oerhört svårt att se någon större skillnad på Jeffersons tankevärld och den hos arkitekterna bakom den tyska Generalplan Ost.

De kommande årtiondena genomför USA:s armé denna politik målmedvetet. Man utvecklar också en speciell taktik som består i att man lockar stammens krigare i fält för strid – och när de lämnat sin by slår den amerikanska huvudstyrkan till med full kraft och dödar de kvinnor, barn och åldringar som finns kvar i byn.

Det är som sagt den totala utplåningen av ett folk som är målet. Krigarna kan man alltid ta hand om senare. Att indianerna lider ett militärt nederlag räcker inte. De måste försvinna från jordens yta.

Visst finns det stammar som till slut försöker anpassa sig.

Framgångsrika indianer

Cherokeefolket i sydöstra USA ger till slut upp och börjar leva som den vite mannen vill. De började föda upp stora hjordar med boskap, hästar, getter, får och grisar. De odlade majs, potatis, vete och tobak. De sålde sitt växande överskott på marknaden – en del gick även på export. Stammen blev alltmer välmående. Men när indianerna började planera att plantera bomull i stor skala blev de vita oroliga – och domstolar och lagstiftande församlingar började snabbt begränsa indianernas möjlighet att odla och hålla djur.

Den amerikanska självständighetsförklaringen, revolutionen och konstitutionen är symboler för det Amerika som framstår som frihetens garant för många människor i västerlandet. Men konstitutionen skrevs av personer som i pauserna diskuterade hur man bäst tar kål på indianer. De, och deras efterföljare genomförde bevisligen planerna.

Den andra symbolen för Amerika som frihetens garant är inbördeskriget. Det är då som USA framträder som helt renat – befriat från slaveriet.

Men när Nordstaterna besegrat Sydstaterna i sydvästra USA, i de områden som i dag utgörs av Arizona och New Mexiko, inleddes ett nytt utrotningskrig mot indianerna. Abraham Lincoln ville tydligt uttalat åt de rika mineraltillgångar som fanns i regionen, nordstaterna hade tunga krigsskulder att hantera.

Kampanjen mot de tre stora stammarna Apache, Navajo och Pueblo förs med  brutalast tänkbara metoder; nordstaternas trupper bränner byar och matförråd.

Den som leder operationerna är Kit Carson och hans order är tydlig: ”Döda varje indiansk man ni stöter på”. Kvinnor och barn kunde däremot få bli slavar. Carson höll sig själv med indianslavar, och det var ett bruk som levde kvar – i till exempel Kalifornien – även efter att de svarta slavarna blivit fria.

Den brända jordens taktik är framgångsrik, majoriteten av indianerna ger upp och låter sig deporteras. Deportationen sker ofta i form av dödsmarscher, ju fler som stupar av hunger och utmattning på vägen, desto färre att ta hand om senare.

I “Blood and Thunder: An Epic of the American West”, en biografi om Kit Carson beskriver Hamton Sides det hela på följande sätt:

”Det var fruktansvärt. Kampanjen kan betraktas som ett av de första exemplen på modernt genomtänkt och överlagt användande av den brända jordens politik. Trots att förstörandet av människors skördar och samhällen är lika gammalt som krig är, var detta det första exemplet på dokumenterad politik från US Armys sida. Hur fruktansvärt det än var, så fungerade det. Carson åstadkom på ett år vad spanjorerna inte lyckats med på 300 år.”

Kit Carsons statyer är det ingen som rör. Det finns åtminstone tre statyer av honom i USA, en anses vara den förmodligen vackraste ryttarstatyn i landet. Städer, floder, gator, skolor och torg är uppkallade efter honom.

Wounded Knee

Samma sak gäller de gator, torg, fort och berg som döpts efter generaler och överstar i nordstatsarméen. Det spelar ingen roll hur många indianer de mördade. Ingen kommer på tanken att röra statyerna – eftersom de befriade de svarta.

Utrotningen av indianer fortsätter fram till slutet på 1800-talet.

25 år efter massakern i Wounded Knee kliver USA in i första världskriget och kommer i och med detta att göra anspråk på att bli betraktad som alla förtryckta nationers befriare.

Så för mig är det ingen märkligt tanke att Hitlers efterträdare – om historien tagit en annan väg – 1970 skulle kunnat framträda som en främjare av fred och frihet.

Längre är inte människors minne.

Djupare är inte deras kunskap.

Deras medmänsklighet och humanism är den av den starkaste stormakten påbjudna.

Nej, det är inte så att jag försöker jämställa Hitlertyskland med dagens USA. Det vore på alla sätt ohistoriskt, obildat och gränsande till dumhet.

Vad jag försöker förstå är istället människors oförmåga att diskutera verkligheten som den ser ut och historien som den utspelat sig.

Det ligger en obesvarad fråga kvar i den här texten. Kan man ställa olika folks lidanden mot varandra? Går det att gradera, väga, mäta, rangordna?

Mitt eget svar kanske man kan börja ana. Det är inte lidandet som är det viktiga.

Vad det innebär återkommer vi till i de kommande delarna.

Nästa avsnitt: Var indianerna verkligen barbarer? Funderingar från en tid i Brooklyns indiankvarter.

Boris är chefredaktör för Morgonposten.