Petrarca – kärleken som ljuv plåga, del 2

Första delen publicerad 30 september.

Lust, skönhet och kval

Annars är det hyllningen till Lauras skönhet och Petrarcas svåra kval över sin lust som dominerar.

Hennes skönhet fördunklar andra kvinnors, solen mister rent av sin glans, ögon och mun är som pärlor och koraller, blommor ber om att trampas av hennes fötter, gången är en ängels, hårsvallet eteriskt. Pröva det när du skriver din sonett, det kan knappast gå fel. Ibland leker Petrarca med orden. Ordet lauro betyder lagerträd, det vill säga poesins heliga växt; det är hans Laura som så att säga skapar dikten. Ordet l’aura, vind, används åtskilliga gånger; när vinden träffar hans kind är det som om Laura smeker den. Välsignelsen att få tillbe henne uttrycks så här i dikt nummer 61.

Välsignad dagen, månaden och året,

årstiden, veckan timmen och minuten,

det sköna land, den plats där pilen, skjuten

från Amors båge, tillfogade såret

som jag i hjärtat bär – välsignad stunden

då han den ljuva plågan först mig gav

och gjorde mig till denna kvinnas slav,

av hennes sköna ögon evigt bunden.

Välsignade de gånger som jag ropat

min härskarinnas namn, av gråt förtärd,

och suckarna, begäret i var åder;

och mina blad välsignade som hopat

beröm åt henne, och min tankes värld

där hon allenast, ingen annan råder.

Skriv om den dikten lite grann så har du din tjej för evigt. Annars står kvalen i centrum av dikterna: suckar, förebråelser, blint begär, djurisk lust, vilsen längtan. Eftersom kärleken samtidigt är ljuv och Laura så änglalikt vacker uppstår det mest typiska draget i Petrarcas lyrik – antiteser och paradoxer. Poeten ”brinner om vintern, skälver under sommardagar”, som det heter i en av hans mest kända dikter, nummer 132 i Canzoniere, och som börjar:

Är det ej kärlek, vad är det jag känner?

Om det är kärlek, säg då vad den är!

Ett gott, som så torterar och förtär?

Ett ont som med så med så ljuvlig låga bränner?

Sonettens form

Alla sådana inslag – den ojämförbara skönheten, de paradoxala känslorna, den ljuva plågan och så vidare – har efterliknats och varierats i det oändliga av skalder runt hela Europa i flera hundra år efter Petrarcas död. Det har gett upphov till ordet petrarkism. Ordet har i längden blivit lite nedsättande på grund av att bildspråket till slut blev klichémässigt. Vissa lyckades förnya eller variera den petrarkiska kärleken på ett snyggt och originellt sätt, men många epigoner frossade så mycket att det blev uttjatat.

En del av patrarkismen var användandet av sonetter. Petrarca använder fem olika versmått i sin samling, men de flesta dikterna är just sonetter. Versmåttet exploderade i och med att Petrarca blev en så älskad och berömd poet. Alla skulle skriva sonetter. Diktformen är ju ganska tacksam eftersom det ger en rätt kort dikt som samtidigt kräver sin poet. Man måste få fram ett slutet ”budskap” på de fjorton raderna, man bör forma den så att de första åtta raderna skildrar problemet medan de sista sex ger lösningen. Vidare har den italienska sonetten fem betonade stavelser per rad samt från början rimschemat ABBA ABBA CDE CDE.

Alla språk är dock olika. Franskan justerade de fem betonade stavelserna till sex. Rimschemat har i sin tur justerats på alla möjliga sätt, särskilt vid översättningar. Annars skulle det bli stelt. Den engelska sonetten fick vanligtvis strukturen 4-4-4-2 rader i stället för 4-4-3-3. Man kan variera sonetten lite som man tycker blir passande. Det är ingen naturlag man har att följa. Gör lite som du vill när du plitar ner dina rader till din käresta.

Särskilt innehållet har varierats, som sagt med mer eller mindre originalitet. Eftersom kärleken till en änglalik kvinna som ljuv plåga med dess antitetiska bildspråk snart blev klyschigt gällde det att komma med originella vändningar. William Shakespeare skrev en berömd samlingen sonetter, och i till exempel följande gör han en snygg variation på temat över kvinnans upphöjda skönhet (i översättning av Martin Tegen).

Hon strålar ej som sol, min härskarinna,

och hennes mun är ej koralliskt röd,

och vita kan man knappast brösten finna,

och svart är färgen hennes hårsvall bjöd.

Damaskus-rosors färger, vita, röda,

på hennes kinder inte paraderar;

parfym ger ofta näsan bättre föda

än andedräkten som hon emanerar.

Jag älskar hennes tal, men vet också

att det är mer behag i ljuv musik;

och jag har aldrig sett gudinnor gå,

men härskarinnans gång är mer rustik.

Min kära håller jag ju högt ändå:

förvisso är hon jämförbar med få.

En svensk Petrarca

Att dra ner den älskade på jorden – gör inte det henne bara vackrare än Petrarcas idealgestalt? Det är inget dåligt trick Shakespeare kör. En perfekt sonett till din donna en fredagkväll! Jaså, du vill ha svensk inspiration. Pseudonymen Skogekär Bergbo på 1600-talet – vi är fortfarande inte helt säkra på vem det är – var inte den första som skrev sonetter på svenska, men han var den som satte petrarkismen på den svenska skaldekartan. I diktsamlingen Wenerid har han (eller hon?) samlat en stor mängd sonetter med typisk petrarkisk kärlek. Hans donna heter förstås Venerid. Sonett nummer 94 frossar i antiteser, kanske mer än självaste Petrarca.

Förrän jag skulle dig, min käreste, förgäta,

förr bleve himmel jord och jorden himmel ny,

förr flöge vattnet kring och summe moln och sky,

förr vändes alla berg i jämna falor släta

och all slätt mark i sten, all krokot trä i räta,

och alle gräs i trä, allt guld det vorde bly,

allt silver till vit kalk, hårt järn till blöta dy!

Förrän jag Venerid skull utur minnet läta,

förr fölle uppåt tungt och nederåt allt lätt,

förr bleve elden kall och isen bränd av heta,

om sommaren låge han på, om vintren smältes slätt!

Och brukades förr ved, man skulle stycken leta

ur sjön att göra eld därmed enär man fröse,

och sankades ihop där som de fluto löse.

Skriv din sonett som du finner lämpligt

Bergbo kör på med sex betonade stavelser per rad i fransk stil. Men om det är jobbigt att hitta på alla ord, om du har bråttom till efterrätten, varför inte dra ner det till tre eller fyra betoningar per rad – och strunt i rimschemat, forma ditt eget, det blir nog lika snyggt.

Jag glömmer aldrig gången,

den natt då jag blev fången

av ögon jadegröna,

de glänste, ack, så sköna…

Och så vidare! Ja, du hittar nog på något bättre själv. Hur som helst, vissa regler är ibland till för att brytas. Så kom på den sonettform som passar dig och din donna bäst. Fjorton rader fixar du nog, annars får du väl kalla dikten något annat än sonett. Och lite rim skadar inte. Grejar du det klassiska rimschemat blir nog damen förundrad och tagen.

En regel som aldrig verkar brytas är att första stavelsen i raden är obetonad och att sedan varannan stavelse är betonad (Det vár den dág då sólens várma gláns). Men du har all rätt i världen att vara originell nog och rucka på den regeln också. Du ska ju inte publicera dikten, ”bara” ge den till kärestan.

Bli inte övermodig

Men akta dig för att ta ut svängarna för långt. En av våra främsta 1900-talspoeter, Erik Lindegren skrev en samling ”sonetter” i diktsamlingen Mannen utan väg.  Han kallar dem söndersprängda sonetter, rimlösa, ordnade i verspar men med fjorton rader. Det är den enda regeln han följer för sonetten. Lindegren tillhör den högmodernistiska generationen bland svenska 1900-talspoeter då man experimenterade mycket med form och innehåll. Lindegren ville med sina ”sonetter” ge uttryck för en söndersprängd värld och världsbild i och med att den gavs ut 1942 under brinnande krig. Även innehållet är ”söndersprängt” utan någon klar mening och med konstiga metaforer. Här några rader ur dikt nummer 26.

i gryningens huva huttrar de älskandes avsked

deras förkolnade tro slår upp i blödande kärlek

och marken fattar eld och brinner av deras ögon

men skuggspelet på fängelsets mur släcker deras syn

och deras fingrar trevar på frontens dröm om rening

och ödets dystra flykt i saltomortalens fjäderskrud

Skriv en sådan sonett på egen risk, nämligen att bruden kanske sticker eller hånskrattar dig i ansiktet. Ett tips är att inte heller göra en Arthur Rimbaud, som skrev en ”Sonett till ett rövhål”. Men du känner nog din donna bäst och vet vad som passar sig. Själv skulle jag nog läsa några kärleksdikter av Francesco Petrarca – tidernas mest efterliknade poet – för att finna den rätta inspirationen.

Lycka till!