Varför inte göra något nytt? Skriv en sonett till din älskade och fäst i buketten. Då blir du del av en snart 800-årig tradition. Och vet vad som nalkas framåt kvällen. Förutsatt att du håller pennan rätt i handen.

Kärleken kan få oss att göra lite vad som helst, till exempel att skriva dikter. Vissa anser det töntigt, andra lite pompöst, åter andra bara konstigt. Så tänker många om att skriva dikt – förutom kanske till julaftonens grötrim. Något liknande kan sägas om vanan att läsa poesi, särskilt efter modernismens härjningar de senaste hundra åren. Diktkonsten har fått sig en törn i vår era.

Bättre blir det inte när maktens män och kvinnor avslöjar vad de läser – och inte läser. De ska ju vara någon sorts förebilder. När Maggan, Ebba, Jimmie och company tvingas berätta om sina vittra äventyr för en elak reporter, då ryser vissa av oss. Och de själva kallsvettas något på grund av den grunda bildningsnivån. Egentligen är det en löjlig reaktion. Om nu diktkonst och bildning har fått sig den där törnen i vår tid, ja då spelar det ju ringa roll om de läser Kalle Anka eller Goethe. Varför svarar inte Uffe bara att han inte intresserar sig för läsning eller inte hinner med?

Diktsamlingen med stort D

Hur som helst, när vi blir kära kan vi få våra infall. Till exempel att skriva en söt dikt till vår nyblivna käresta. Och nu kommer dagens tips: varför inte göra det med finess? Varför inte skriva en sonett? Fördelen med en bestämd form är att du slipper vara så kreativ och nödgas tänka ut allt från intet. Nu har du i alla fall en form att pressa in orden i. Och inte vilken form som helst!

Sonetten får nog ses som Västerlandets slitstarkaste versmått. Den har använts av otaliga poeter i ungefär 800 år. Mest beror det digra nyttjandet på en man och hans diktsamling. Francesco Petrarcas diktsamling Canzoniere är troligen den mest lästa och efterbildade diktboken någonsin, åtminstone i vår del av världen. Hans stil efterapades, varierades och parodierades i all oändlighet i nästan 400 år. Det perfekta modet hade skapats. Efter 400 år användes sonetter mer sporadiskt och med mer varierat innehåll. Men den och Petrarca har alltid fortsatt hänga med, ända in i våra dagar. Ända fram till den sonett du kanske skriver till just din donna!

Petrarca föddes den 20 april 1304 i Florens, och han är därmed en av många som har satt den toskanska staden i historiens blickfång. Han blev så när som på en dag exakt 70 år, och hade då levt ett liv rikt på erfarenheter och upplevelser: landsflykt till Avignon som barn, prästvigd med sviket celibatlöfte, diplomatuppdrag som vuxen, fick kungars gunst, samlade antika skrifter och lade därmed grund för humanismen, lagerkröntes som poeta laureato i Rom.

Petrarca värdesatte sina skrifter på latin mest. Under medeltiden hade latinet, det lärda språket, förändrats som allt annat under himlen, och därmed förvanskats i Petrarcas ögon. Det är han som ligger bakom begrepp som ”mörka århundraden” och ”medeltiden”, en mörk mellanperiod mellan antiken och hans egen tid. Petrarca försökte återskapa det ”höga” latin som skrevs på Ciceros tid och skrev flera verk på det klassiska språket. Men Canzoniere, kärleksdikterna till Laura, skrev han på toskanskt folkspråk.

Kärleksdikter till Laura

Egentligen bär diktsamlingen namnet Rerum vulgarium fragmenta (fragment på folkspråk). Ibland kallas den också Rime Sparse, strödda dikter. Men oftast går den under det enkla namnet Il Canzoniere, boken med sånger/dikter. Petrarca skrev de 366 dikterna i samlingen vid skilda tider under sitt liv, men nästan alla handlar om kärleken till en kvinna han kallar Laura. De är ordnade kronologiskt, även om de knappast är tillkomna i den ordningen. I början blir han snärjd av kärleken, sedan skriver han om sin hetta och plåga, därefter om sin sorg när Laura dör och sist hur han ändå fortsätter att känna en betungande kärlek men försöker förlika sig med sitt öde. Här är samlingens tredje dikt i Ingvar Björkesons översättning.

Det var den dag då solens varma glans

i sorg över sin Skapare förfrös

som jag tillfångatogs och aningslös

av era sköna ögon, kvinna, bands.

 

Just då var inte stunden, tyckte jag

att frukta Amors nesliga och låga

försåt; jag gick där trygg. Så har min plåga

begynt, på en gemensam sorgedag.

 

Helt utan vapen såg han mig – och sårar

med pilen strax, tränger i hjärtat ner

igenom mina ögon, nu blott väg för tårar.

 

Men mig syns han föraktlig – ty vem prisar

den som beskjuter värnlösa, och er

som är beväpnad, ej ens bågen visar?

 

Dagen är en långfredag, Kristi dödsdag, en början för evig sorg för Petrarca liksom frälsarens död blev för mänskligheten. Men varför en plåga, är det inte ljuvt att vara kär? Nja – plågsamt ljuvt, för Petrarca! Ty han känner (i dikterna) en het, världslig kärlekslust när han egentligen borde vara from mot Gud. Likadant kände han för naturen för att inte tala om världslig framgång, vilket han fick mer av än de flesta i historien. Petrarca var oändligt ärelysten har han vittnat om, men egentligen borde han ha varit hängiven Kristus och försakat allt det där, han var ändå prästvigd.

En upphöjd donna

Det var konvention sedan ett par hundra år före Petrarcas tid att diktaren hade en ouppnåelig donna som man kanske bara sett vid ett tillfälle. Det var en tradition inom den höviska trubadurlyriken, riddarpoesin. Petrarcas Laura har vissa funnit i en viss Laura de Sade, gift och oåtkomlig för den hete Francesco. Men i grund och botten är hon den där upphöjda poetiska donnan, och redan under hans egen tid menade vissa att det nog inte fanns en verklig Laura.

Men lusten finns hos Petrarca och ansätter honom ytterst kraftigt, långt mer än bara en poetisk tradition. Därmed blir Laura en konkurrent till hennes skapare, till Gud, som borde ha Petrarcas fulla hängivenhet. Men icke! I stället skriver Petrarca dikt efter dikt om Lauras gudomliga skönhet, hans höga kärlek till henne och den plåga han därmed måste känna, de suckar han måste utgjuta – inte därför att han inte kan få henne utan för att hon skapar sådana starka djuriska lustar hos stackars Francesco: ”Så vilsegången är min galna lust”, börjar dikt nummer sex.

Därför blir kärleken i Petrarcas dikter en ljuv plåga – hela tiden sensuell, längtansfull, en gåva, och samtidigt något betungande och ytterst plågsamt. Inte ens när Laura väl är död efter 21 år kan han slappna av. De ”förbjudna” känslorna återkommer ständigt till honom, konflikten är evig i honom. Hundra av samlingens dikter handlar om de tio år då Laura varit död. De är förstås mer nedstämda, präglade av resignation, men likväl mycket vackra.

Det 2 publiceras 1 oktober

Michael Jay