Ovidius var den romerske poeten som lärde oss hur man får sin älskade i säng, och lät gudarna ta reda på om mannen eller kvinnan får skönast orgasm! Hans storverk Metamorfoser – där allt kan hända – är nödvändig läsning för den som älskar mytologi

Stagnelius, vår man i Achamot (och förra artikeln), läste sin Ovidius redan som liten parvel. Han lät sig förstås påverkas av den gamla romaren i flera av sina dikter. Hans poetkollegor, bland annat Tegnér och Atterbom, lät sig också influeras till god poesi av Ovidius. Ja, hela arméer av poeter, målare och kompositörer har tagit djupa intryck av en man som levde för drygt två tusen år sedan.

Bibeln har förstås en plats utöver det vanliga i vår kulturhistoria. Målningar, kyrklig arkitektur, skulptur, psalmer med mera i närmast oändlig mängd har skapats med kristna motiv. Men vilken bok tar andraplatsen när det gäller influenser? Ja, det är väl redan sagt här. Den romerska skalden Publius Ovidius Nasos böcker har varit en sanslös inspiration för senare konstnärer. Nog besannades slutorden i hans Metamorfoser:

Det som är ädlast hos mig skall lyftas högt över stjärnor,

odödligt blir mitt namn och utplånas inte av glömskan.

Överallt i en värld som styrs av Rom skall jag läsas,

och om de ting som förutspås av poeter besannas

kommer, av ryktet buren, min dikt att leva för evigt.

(övers. Ingvar Björkeson, även nedan)

Ovidius böcker överlevde både brand och utrensningar

Störst påverkan har eposet Metamorfoser haft, därefter lärodikten Konsten att älska. Ironiskt nog var båda böckerna nära att försvinna ur historien redan på Ovidius egen tid. I förtvivlan kastade poeten manuskriptet till Metamorfoser på elden när han av kejsar Augustus tvingades i landsflykt. Konsten att älska i sin tur sorterades ut från de offentliga biblioteken på Augustus order, och kejsaren lät förstå att han inte ville att folk skulle befatta sig med sådan pikant litteratur.

Romarna sket dock i maktens påbud och fortsatte att läsa hur man ska förföra den man är sugen på, ämnet i Ars amatoria (Konsten att älska alltså). Metamorfoser klarade sig också – den fanns i diverse avskrifter hos poetens vänner. Läsare, bildkonstnärer, skalder et cetera har prisat gudarna mången gång för den ödets ironi, att Ovidius böcker överlevde både eldens och kejsarens vrede.

Mozarts första opera Apollo et Hyacinthus bygger på en episod i Ovidius bok. Lully och Händel skrev varsin opera om Acis och Galatea hämtat från boken. Mozarts polare Carl Ditters von Dittersdorf och 1900-talsbritten Benjamin Britten skrev instrumentalmusik till berättelserna i Metamorfoser. Två av tidernas mest berömda skulptörer, Bernini och Rodin, har använt Ovidius epos för statyer. Otaliga illustratörer har beledsagit läsaren genom Metamorfoser, till exempel Picasso. För att inte tala om hur många som har målat odödliga tavlor med motiv från boken, bland annat de två kanske skickligaste bildkonstnärerna någonsin, Tizian och Velázquez.

Bland författare är det samma visa. Dante citerar honom gång på gång i sin gudomliga komedi. Petrarca, känd för tidernas mest beundrade diktsamling, lät sig förföras. William Shakespeare använder Metamorfosermotiv i En midsommarnattsdröm och Romeo och Julia. Våra främsta svenska poeter tog som sagt djupa intryck. Listan kan göras oändlig. Talande är en anekdot som berättar att en aragonisk kung på 1200-talet öppnade ett möte, med biskopar och andra dygdiga herrar tillstädes, med att citera Ars amatoria i tron att han drog ett bibelcitat.

En dikt och ett misstag ledde till landsförvisning

Ars amatoria tros vara en viktig del i Ovidius förvisning från Rom. År 8 e.Kr. blev kejsar Augustus rasande och skrek: ”Nej, ut!”. Då var den femtioåriga skalden vitt berömd i rikets huvudstad. Han hade förtrollat romarna i nästan trettio år med sin tunga. Meningen var att han skulle bli jurist, vilket han provade på ett par år. Men som han senare skrev i en dikt:

Min heta önskan redan som barn var att tjäna Apollon,

hemligt lockade mig musan – hur stå emot?

Ofta sade min far: ”Du väljer en olönsam bana!

Se på Mainoniens skald – blev han förmögen på dikt?”

Jag tog ad notam hans välmenta råd, lät Helikon vara

men av sig självt, spontant blev det dikt på följsamma versmått,

allt jag försökte blev vers, hur än jag ansträngde mig.

Så tog han farväl av juristbanan – han var drygt tjugo år då – och slog sig på diktarbanan med allt vad det innebar. Kärleksmöten och Amors makt blev hans signum. Om han diktade utifrån erfarenhet måste man sluta sig till att han hade många älskarinnor, trots att han var lyckligt gift. Mycket sus och dus kan det ha varit, många orgier. En riktig festprisse får vi anta!

Ovidius berättar på ett ställe att det som fick honom förvisad var en dikt och ett misstag, carmen et error. Många forskare drar slutsatsen att dikten är Ars amatoria eftersom Augustus strävade efter att få sina romare mer återhållsamma med sexuella utsvävningar. Ovidius tips om hur man ska få sin älskade i säng ska ha fått kejsaren att se rött. Förseelsen vill forskarna förknippa med en sak som fick Augustus att bli blå av ilska. Hans dotterdotter Julia skickades i landsflykt efter en sexuell eskapad. Fantasifulla akademiker som ej erfarit Eros sötma på länge har sett hur Ovidius deltog i mustiga orgier med kejsarflickan och därför skickades till världens ände.

Så mustigt var det nog inte. Då hade Ovidius nog fått skriva resten av sina verk utan huvud. Kanske sade han något skämtsamt om Julia-incidenten, kanske hörde eller såg han något han inte borde, kanske rörde ”misstaget” något helt annat. Men ett lustfyllt liv – kanske med härliga orgier – hade han levt i Rom. Allt vad storstaden bjöd på avnjöt han innerligt. Därför blev förvisningen så chockartad för honom, så pass att Metamorfosmanuskriptet åkte i elden. Värre än mord, kallade han straffet.

Färden gick till dagens Rumänien, en stad som i dag heter Constanta och då Tomis. Där bodde folket geter, simpla barbarer enligt den förfinade Ovidius. Staden var en del av romarriket men låg i utkanterna. Få talade latin, få brydde sig om poesi, falernervin fanns det inte mycket av, gud vet hur många som brydde sig om smaskiga orgier. Augustus lät sig inte bevekas trots att Ovidius vädjade i brev och smöriga dikter. I drygt tio år framlevde Ovidius sina sista år i Tomis, långt från vännerna och det underbara Rom.

Samtidigt var han välkänd i Rom på grund av sina verk, mest av allt Metamorfoser som ju hade överlevt genom kompisarnas avskrifter. Berömmelsen fortsatte sedan genom alla tider in i våra dagar. På svenska har Metamorfoser översatts i sin helhet tre gånger de senaste 200 åren, av Gudmund Jöran Adlerbeth, av Harry Armini och nu senast av Ingvar Björkeson. Adlerbeths översättning är för gammal för att vara direkt njutbar i vår tid. Arminis översättning är däremot fullt brukbar. Den har gamla verbformer (jag gick, vi gingo), vilket vissa kan finna besvärande, men finns i en bekväm pocketupplaga. Bäst är dock Björkesons översättning, bara några år gammal, eftersom språket är helt up to date och versen flyter underbart på svenska. Björkeson är nu uppe i femton volymer av antika klassiker, varav flera av Ovidius. Han är svenskarnas egen lilla Hermes. Vill du ha tidernas bok, spring och köp den innan den är borta.

250 myter med förvandlingsnummer

Metamorfos betyder som de flesta vet förvandling, och man kan gott säga att skalden själv förvandlades från dödlig till odödlig genom sitt epos, precis som han säger i slutet av boken. Ovidius berättar nästan 250 mytiska sagor, varav många med förvandlingsnummer, innan han avslutar med hur Julius Ceasar förvandlas till gud.

Metamorfoser kan kallas tidernas verk på grund av sin enorma influens. Mest betydelsefull är boken dock för mytologidiggare. Ovidius vill i sin bok ordna myterna kronologiskt, från världens uppkomst – det vill säga förvandling – ur kaos fram till hans egen tid med Caesars apoteos.

Mig lyster skildra nu hur kroppars former förvandlas.

Inblås, o gudar, ni som är alla förändringars upphov,

i denna dikt er ande och ledsaga från världens

gryning fram till min egen tid i obruten linje.

Han skildrar däremellan otaliga myter och sagor. Den sortens mytografiskt arbete hade gjorts i ett par tre hundra år. Men få sådana böcker finns kvar i dag, och ingen annan torde ha gjort det så konstnärligt som Ovidius. Flera myter finns för övrigt bevarade enbart genom hans bok. För religionsforskare och mytologifreaks är Metamorfoser ovärderlig. Här finns allt från de mest kända myterna om Perseus, Jason, Orfeus, Teseus med mera till ovanliga nummer som några spinnerskors förvandling till fladdermöss.

Flera av förvandlingsnumren har sin grund i någon form av bestraffning, ofta sturskhet mot gudar eller gudomlig ordning. Men ännu fler beror på kärlekens oemotståndliga kraft. Vissa kallar därför bokens huvudperson för Amor, den lilla pilbågeskjutande gossen (Eros på grekiska). Fast mest är det inte Amor som binder ihop boken till ett stort verk utan Ovidius förmåga att låta berättelserna glida in i varandra på tusen snillrika sätt, något bara de bästa skalderna förmår.

När man har läst hela boken är det en sak som slår en: rikedomen i myter och förvandlingar. Människor och ibland övernaturliga varelser förvandlas till allt man kan tänka sig. De omvandlas till vargar, fåglar, hästar, kor, fladdermöss, ödlor, spindlar, grodor och andra djur. De blir till specifika träd och blommor, till stenar, vattendrag, källor, öar, till havsdjur och havsgudomligheter, till drakar, till stjärnor, ja till allt man kan föreställa sig.

Pygmalion tänder på statyer

I berättelsen om Pygmalion omvandlas tvärtom en staty till människa. Den cypriotiske kungen Pygmalion skyr giftermålet på grund av kvinnornas sedeförfall. Han är skulptör och gör en staty av en kvinna – som förstås är så vacker att han förälskar sig i den. Ovidius berör här alla konstnärers dröm, att skapa något lika vackert som naturen och att med konst dölja att det är konst.

Men han var konstnär

och hade mejslat med mästerlig hand en bild av en kvinna,

formad i snövitt elfenben, av en fulländad skönhet

som denna jord aldrig sett; och han tändes av kärlek till verket.

Det var en jungfrugestalt som såg ut att leva och andas,

ja, som helst hade rört sig fritt om ej blygheten hindrat.

Konsten döljer att detta är konst. Beundran för bilden

fyller skulptören själv som åtrår kroppen han skapat.

Ofta berör han sitt verk med handen, söker att finna

om det är elfenben eller en kropp, vill tro att det lever,

kysser det, tror att hans kyss besvaras, och talar; med fingret

tar han på huden och intalar sig att huden ger vika,

rädd att trycka för hårt så att fula blåmärken uppstår.

Lite kinky är det – Amor skyr inget när det gäller att upptända kärleken – och än värre när kungen klär sin skapelse i fina kläder och kommer med presenter åt statyn. Och därefter:

Han lägger sedan statyn på en bädd av purpur från Sidon,

kallar den maka och sängkamrat, och under dess huvud

stoppar han kuddar med dun, som kunde den känna dess mjukhet.

Och Pygmalion förfärades av kvinnornas sedeslöshet! Hmm! Det här är ju arketypen för alla former av uppblåsbara snuskdockor. Man undrar dock om det verkligen är så skönt för Pygmalion, det där, lite hårt va? Pygmalion ber nu att Venus ska göra statyn till hans ”riktiga” maka. Hon hör hans bön, varvid statyn förvandlas alltmedan han berör och kysser den: ”Elfenbenet känns mjukt vid beröringen, mister sin hårdhet”.

Pygmalionsagan har använts åtskilliga gånger i historien. I G.B. Shaws drama Pygmalion lär professor Higgins en underklassflicka att uppföra sig som en societetsdam. Musikalen My fair Lady bygger på Shaws drama, liksom Hollywoodfilmen Pretty woman. Alla som har skvätt tårar och känt lågan upptändas till Richard Gere och Julia Roberts bör rikta ett tack till Ovidius.

Har mannen eller kvinnan det skönast?

Till och med transorna får sitt lystmäte tillgodosett i Metamorfoser – utan att Ovidius blir det minsta politiskt korrekt. På flera ställen, faktiskt! På den tiden förundrades man väl över fenomenet utan att göra politik av det. I ett avsnitt käbblar Zeus och Hera om vem som får skönast orgasmer, mannen eller kvinnan.

och de beslöt att rådfråga en som känt samlagets njutning

både som kvinna och man, Teiresias. En gång i skogen

hade han hårt med sin stav slagit till två väldiga ormar

just när de parade sig, och då förvandlats till kvinna

– sannerligen ett under! – och sju år levat som sådan.

Men när så åtta år förflutit kom han att möta

samma ormar igen och tänkte: ”Finns det i slagen

en sådan magisk kraft att naturen och könet förändras

hos den som utdelat dem, då slår jag er åter!” Han slog dem

och fick tillbaka sitt medfödda kön och gestalten från förut.

Teiresias meddelar således helt riktigt att det är kvinnan som har den lyckan att njuta mest. Hera blir sur och förnärmad som alltid och slår stackaren med blindhet, men Zeus skänker Teiresias siargåvan. På ett annat ställe i boken berättas om Hermafroditos, son till Hermes och Venus. En nymf åtrår honom så hett att de smälter samman till en tvekönad varelse. I kapitel nio kommer Ovidius in på en flicka på Kreta vid namn Ifis, som nog har något progressiva föräldrar – de har fostrat henne som pojke. På moderns bön blir jäntan förvandlad till en gosse så att hon/han (Björkeson använder gudskelov inga ”hen” i sin översättning) kan få sin älskade Ianthe, en flicka förstås. I ytterligare ett avsnitt får vi höra om kvinnan Kainis som ber om könsbyte efter att ha våldtagits av guden Poseidon, vilket beviljas av havsguden. Ska det vara belöningen för våldtäkten, det? Samvete är tydligen inget som gudarna känner till.

Hunger drabbar skändaren av heliga träd

Allt kan således hända i Ovidius Metamorfoser. Den mest bisarra omvandlingen sker nog annars en man med tungvrickarnamnet Erysichthon. Denna ogudaktiga man gör det mest förbjudna – något för vindkraftsvurmare att fundera på. Han hugger ner en helig ek i en helig lund.

Ceres’ heliga lund sägs han en gång ha skändat med yxan,

vanhelgat urgamla träd med stål. Högt över dem alla

reste sig där en ek, gigantisk och åldrig – den tycktes

nästan en hel lund själv. På dess grenar hängde det kransar,

bindlar, votivtavlortätt, till minne av uppfyllda böner.

Nymfer har dansat runt trädet till fest. Skönheten är ofattbar. Men Erysichthon skriker att eken ska ”sudlas av marken”.

Så löd thessalierns ord. När han svingar yxan för slaget

skälver Demeters ek, man hör hur den suckar i ångest,

och både ollon och löv blir bleka, alla dess grenar

får, också de, en likblek färg. Då den gudlösa handen

tillfogar stammen ett hugg flyter blod ur den sårade barken,

som när vid altarets eld en väldig offertjur stupar

och man ser ymnigt blod spruta fram ur den avhuggna nacken.

Så mästerligt målar Ovidius upp varje scen i boken, oerhört förtjusande, gripande, dramatiskt, åskådligt – och ibland förfärande. Gudarna låter hämta varelsen Hunger från ödemarken för att bestraffa den gudlöse mannen. Denna varelse kontrasteras skarpt mot lundens skönhet: stripigt hår, ruttna tänder, håliga ögon, skrumpna bröst, mager och knotig. Sedan angrips Erysichthon av hunger. Han äter för hela städer, men inget stillar hungern. Allt han äger tar slut, han säljer dottern, pengarna tar slut igen.

När denna växande hunger tömt hans sista resurser

och bara underblåst och förvärrat sjukdomens plåga

återstod ett: slita sönder sig själv med sargande tänder,

uppsluka lem för lem sin kropp och så ge den näring.

Sålunda förvandlas Erysichthon till intighet genom att äta upp sig själv. Det är förstås en saga, men det känns verkligen horribelt genom Ovidius makalösa sätt att blåsa liv i berättelserna så att de känns helt verkliga. Erysichthon är förresten inte ensam om att få ett förfärligt straff eller öde. Personer flås, slits i stycken av modern, slås av blixten, får tungan avskuren, serveras sina barn, blir uppäten av sina jakthundar, kastar sig utför stup – och förvandlas ofta i de ögonblicken till något.

Oerhörd skönhet

Mitt i allt det gräsliga finns ibland en underbar skönhet uppenbarad genom Ovidius ypperliga diktarkonst. Berättelsen om Pyramus och Thisbe är en antik Romeo och Julia-saga. De två ungdomarna stämmer hemlig träff, men när Pyramus anländer och ser Thisbes sönderrivna klänning tror han att hon har blivit uppäten av ett lejon, fast hon egentligen bara har flytt från lejonet. Han hugger sig därför till döds med sitt svärd.

Sedan han kysst hennes kära plagg och vätt det med tårar

sade han: ”Drick mitt blod nu också!” Mitt i sin bröstkorg

stötte han in med kraft det svärd han burit vid sidan,

drog sedan döende ut det igen ur det brännande såret.

Fallen låg han på rygg, och högt upp sprutade blodet,

som när ett ledningsrör vars bly har skadats går sönder

och ur ett litet visslande hål en lång stråle vatten

tränger med våldsam kraft och klyver luften i stötar.

Trädets frukter bestänks av det strömmande flödet och antar

hastigt en mörkröd färg; även blodet som fuktar dess rötter

ger genom stammen åt hängande bär en rodnad av purpur.

När Thisbe återvänder och finner sin älskade död ser hon ingen annan nöd än att göra detsamma. Nu vet vi varför Mullbärsträdets frukter har den färg de har. Hon säger:

Du också, hör oss, o träd, som med grenar beskuggar den enes

ömkansvärda kropp, och snart skall skugga den andras:

låt dessa dödens tecken bli kvar, låt bären behålla

sorgens mörka färg, till minne av blodet vi utgöt.

Vi får många gånger veta varför något är som det är eller bär sitt namn. Flickan Arachne förvandlas till en spindel och mullbären har sin bestämda färg på grund av Pyramus och Thisbes öde. Sådana förklaringar återkommer gång efter annan i Metamorfoser. I ett kapitel ges själva förvandlingstemat en filosofisk förklaring genom berättelser om filosofen Pythagoras.

Men framför allt är det Ovidius konstnärliga suveränitet som får en att häpna. Det hemska och sorgliga skeendet kläs av mästerskalden Ovidius i ord på ett enastående sätt, vilket skänker sagan om Pyramus och Thisbe samt de andra berättelserna en sällsam skönhet. Omsorgen varmed Ovidius visualiserar hur Pyramus blod fuktar platsen får en att tappa andan. Sådan skönhet återkommer på blad efter blad i Metamorfoser. Varje sida är som en sommardag.

Och då har här inte berörts de ännu vackrare berättelserna, t.ex. om hur Keyx och Alkyone förvandlas till isfåglar. Rikedomen är som påpekats vidunderlig. Man kan nöja sig med att läsa sammanfattningen av eposet (finns i nämnda översättningar ovan) och häpna över alla underbara – och horribla – sagor. Men den som sedan läser Ovidius text blir rikligt belönad. Och efteråt kan man skryta med att man har läst tidernas bok.