I vår förra utflykt till Hamlets vånda nämndes teorin att Hamlet och de andra storverken kanske inte var av William Shakespeares hand utan av adelsmannen Edward de Vere. De forskare som stöder de Vere-teorin påpekar gärna att vi vet så oändligt lite om handskmakarsonen William och att många spår leder mot de Vere.

Den sortens spår för oss norrut till Öland, Kalmar och Stockholm där Sveriges främsta poet framlevde sina dagar i största obemärkthet. Hittills har ingen forskare ifrågasatt att Erik Johan Stagnelius skulle vara författaren till dikterna i samlingen Liljor i Saron – även om det kunde vara frestande för en inbiten konspirationsteoretiker. Däremot finns det mycket konspiratoriskt i själva dikterna.

Det är populärt att skrika ordet ”konspirationsteori” nu för tiden. I synnerhet verkar mången svensk journalist älska konspirationsteorier. De strör ju gärna ordet omkring sig. Givetvis gör de det bara när de anklagar motståndare på högerkanten. Men alla känner vi ju den mänskliga psykologin. I dess enklaste form: den som sa’et han va’et! Alltså, de gillar konspirationsteorier och är fullt dugliga konspiratörer.

Medborgare?

Snart är det väl konspiratoriskt att säga att det finns svenskar i Sverige. Medborgare, inte svenskar, ska det väl heta. Blir det då också konspiratoriskt att säga att Stagnelius var svensk? Var han i så fall bara medborgare, inte svensk? Trots att han hatade franska revolutionen och Napoleon, som spred medborgaridén i Europa? Stagnelius bör man kanske akta sig för i våra tider? Använd pincett och plasthandskar, annars kanske sanningsministeriet bankar på dörren. Stagnelius skrev trots allt ett hyllningsepos om den forna ryssen Vladimir, och han fantiserade i diktens form om hur den ryska tsaren skulle återupprätta och garantera en ny andlig tid i Europa. Vad är det för konservativa, ja reaktionära fasoner? Förbud, ropar sanningsministeriet rätt vad det är.

Nåväl, etablissemangets kärlek till konspirationer inspirerar till att kasta nytt ljus över Stagnelius poesi. I hans poesi är nämligen konspirationen en grundläggande tendens. Alla dofter, all ögonfägnad, alla toner, all längtan och all åtrå skvallrar inte om skönhet, njutning och behag. Tvärtom vittnar de egentligen om förtvivlan, blint begär, öknar, intighet. Vad vi ser och upplever är blott villor. Varken vi eller djuren inser att mitt i all skönhet, allt liv, all mångfald av former och färger och dofter finns bedrövelse, fångenskap och död. De första stroferna i dikten ”Livets villkor” väcker en aning om att det är så.

Se ekens strid mot stormarne på fjällen,
hör suckarne av lundens näktergal,
då mossan växer lugn och kall på hällen
och musslan sover i sitt gyllne skal.
Ju högre liv, ju större kval du röner –
ett kors är denna värld för ljusets alla söner.

Milt ängens ros på grästapeten blänker,
av västan kysst ur vintersömnen opp.
Sitt fromma huvud rodnande hon sänker,
och blygt ur tårar ler dess rädda hopp.
O arma blomma! Om dig själv du kände,
ej flammande din kind – en glödhet tår den brände.

Se turturduvan! Mellan skogens tallar
i klyftans djup hon valt sitt trygga bo.
Med rädda ljud hon på sin älskling kallar
och vingen flaxar utan rast och ro.
Ack, sorgsna fågel, kände du min trånad,
en brudgums kyssar då ej svalkade din brånad.

Redan Stagnelius liv och öde väcker konspirationsteoretikerns (den vanliga svenska forskaren) lusta: hur var det med fyllan och opierusen, vem var Amanda i hans dikter egentligen, vad tyckte han om Atterbom och Tegnér, när skrev han alla dikter? Man förstår konspirationslustan. Stagnelius och hans diktning var mer eller mindre obesedd av den intellektuella och poetiska gräddan i början av 1800-talet. Samtidigt är han dem överlägsen. Han var ful och sjuklig. Kvinnor fick han sjunga om i dikt snarare än avnjuta livet med. Han levde i rätt stor misär, med alkohol- och opiummissbruk. Han dog blott 29 år gammal. Han är väldigt produktiv, ytterst beläst och har en poetisk ådra som ingen annan svensk. Ändå är han knappt läst medan han lever. Det känns som något fuffens är i görningen. Så avig kan väl inte världen vara?

Visst, hans far var bildad präst, han låg vid lärosätena i Lund och Uppsala, han tillägnade sig mycket lärdom och litteratur på egen hand. Men storheter som Tegnér, Geijer och Atterbom var alla i centrum av det intellektuella och poetiska livet i Sverige. De jobbade vid universiteten och ingick i kotterier där de dagligen samtalade om konst, politik och filosofi. Stagnelius däremot gjorde tankemördande skitjobb på något statligt verk. Stackarn var kanslist och kopist, ett oavlönat jobb – och pappa fick skjuta till pengar åt sonen.

Stagnelius levde långt från de litterära salongerna, samlingsplatser där konstnärer, intellektuella, läsare med flera träffades för att högläsa, diskutera samtidens idéer och få inspiration. Vid enstaka tillfällen närvarade Stagnelius, men det föll sällan väl ut. Han var nämligen brådmogen och överentusiastisk som ung samt lite sluskig och för klyftig som vuxen.

Vad hette han förresten, Erik eller Johan eller Erik Johan? Man söker desperat efter svaret i handböcker om vår största svenska poet. Erik Johan står det alltid. Det är som om den mest självklara frågan går handboksförfattarna förbi. Men i ett brev säger fadern vid ett tillfälle ”min son Eric” när han talar om gossen. Erik får det således bli, men det är ett riktigt detektivarbete för en amatör att hitta den mest basala uppgift om Stagnelius.

Vem är bäst?

Är han för övrigt bäst? Det är förstås en smaksak. Men ser man det lite krasst från ovan så är det väl bara Fröding som kan mäta sig med Stagnelius på lyrikens marker. Det är i vart fall svårt att inte placera Stagnelius långt över sina samtida diktarbröder. Och då får man inte förglömma att han dog mycket ung och således bestals möjligheten att skriva ytterligare hundratals vackra poem i världsklass.

Hur kunde den unge mannen ge ljud åt sin tids komplicerade idéer i den mest underbara svenska språkdräkt – likt ingen annan i sin samtids Sverige? Alla andra låter ganska träiga och simpla när deras poem konfronteras med Stagnelius smekande och rika poesi. Vi kan exemplifiera med de inledande stroferna i dikten ”Ifrån den tid, då dagens stjärna brinner”.

Ifrån den tid, då dagens stjärna brinner

vid söderns pol, till dess hon åter hinner

den milda Vädurns blåa himmelstrakt,

behärskar köldens kopparspira Norden.

De gyllne kornen slumra under jorden

och drömma tyst om nya Vårars prakt.

 

Palats av drivor Vinterguden höjer,

med bördors tyngd han fjällens granar böjer

och slukar dalens låga kojor opp.

Ej bäcken mer igenom ängen seglar,

ej morgonen den friska kinden speglar,

ej fästets stjärnor, i hans stilla lopp.

 

Ej Näcken mer i flodens vågor kväder

och ingen havsfru blekar sina kläder

på böljans rygg i milda Solars glans.

Ej älvorna i daggbestänkta gräset

vid månbeglänsta dammars rand, på näset,

man sväva ser i nattlig sommardans.

 

Se vintrens likdräkt vilar över ängen

där förr i buskars skjul på blomstersängen

ett hänryckt par mot aftonsolen log.

Se öde ligger, under drivans täcken

den nejd, där förr vid kaprifoliehäcken

med elfenhand Lucinda cittran slog.

 

Ej lärkan mer på lätta vingar buren

sin morgonglädje tonar i azuren,

ej syrsan kvida hörs i daggig ljung.

Ej svalans stim ur sömnen odlarn väcker,

ej lövets skugga lyssnande betäcker

i ambranatten lundens sångarkung.

 

Ej turturns slag ur almens kronor ljuda,

blott gråa sparvar än varannan bjuda

till nöjets fest i nakna toppars höjd.

Var gång då Solens guld ur molnet bryter,

ur deras bröst ett tonrikt kväde flyter,

likt återljud av flydda dagars fröjd.

 

Avlövade stå popplarne i lunden,

en vitklädd vålnad lik i midnattsstunden

sig eken höjer med ett dystert sus.

I andefärgen var gestalt sig målar.

i brokigt skimmer tallen återstrålar

från rimbeklädda grenar Månans ljus.

 

Vintern beskrivs mest genom frånvaron av den skönhet och det behag som sommarhalvåret bjuder på. Och vilka bilder – knivskarpt och glasklart återgivna! Bäcken återspeglar inte längre stjärnor och ansikten. Sagofigurerna syns och hörs ej med sin trolska aura. Par ligger inte på ängen och ser på kvällssolen. Lärkan, syrsan, svalan, duvan är frånvarande. Den berusande sinnligheten, den angenäma känslan, de små händelserna (odlarn som väcks) visar indirekt på vinterns karghet. Själva orden, så typiska i Stagnelius dikter, berusar ytterligare: böljans rygg, daggbestänkta gräset, månbeglänsta, ambranatten, tonrikt kväde. Stagnelius behärskar svenska språket perfekt; annars skulle det hela låta fånigt. Han behärskar också det verstekniska hantverket perfekt; han excellerar i avancerade versmått och får det att låta som en porlande bäck. Därtill finns filosofi, religion och mytologi insvept i många av dikterna.

Svaret hur Stagnelius kan åstadkomma allt det här är enkelt. Han var förstås högbegåvad, brådmogen och genial samt hade en poetisk känsla som är få förunnad och bar det svenska språket i sig på ett förunderligt sätt. Det är inte mer konspiratoriskt än att klimatalarmismen kan vila på forskarbluffar eller att det kan ha förekommit mycket fuffens i det amerikanska presidentvalet – hur mycket våra journalister än ylar om konspirationsteorier när man påpekar saken.

Men de utlovade konspirationerna då? Jodå, de finns i själva dikterna. Det här är egentligen inget nytt. Man har från första början känt till innebörden i Stagnelius dikter. Det är snarast själva inställningen som är aktuell, att se det som konspirationstankar. Stagnelius använder idéer från gnosticismen, kristen och platonsk tradition, filosofen Schelling, den romantiska skolans poetiska idéer med mera i ett härligt hopkok.

Själens fångvaktare

Själen, som kallas Anima, är fångad i världen. Ursprungligen var själen i enhet med Gud, men den blev lockad av Demiurgen, härskaren i sinnevärlden som också är son till Achamot, själva materien. Demiurgen är också fångvaktare som håller själen fängslad i sinnevärlden och materien. Världen är således egentligen ett fängelse och livet är en öken även om vi ser helt andra saker, berusade av sinnlighet och begär. Världen är fångad i materien och människosjälen i kroppen. Termerna är från den gnostiska traditionen.

I de ”teosofiska” dikterna i Liljor i Saron är denna gnostiska världsbild uttalad, och målet är att bringa själen till ro och enhet med Gud genom korset, genom försakelse av den sinnliga världen. Men i hans övriga dikter – de allra flesta publicerade först efter hans död – finns de idéerna mer under ytan. Där blir spänningen mycket större. Det blir lite som en konspiratorisk värld där man känner den underbara känslan av översköljande sinnlighet och kärlekens kraft men samtidigt en fruktansvärd förtvivlan, tomhet och desperation – både livets puls och dess fångenskap.

I dikterna ”Näcken” och ”Endymion” ändas en sinnlig och trolsk öppning med sådan tomhet. I ”Näcken” spelar vattengubben på sin fiol i den trolska skymningen tills han påminns att han aldrig kommer till himlen.

Tårar gubbens anlet skölja,
ned han dyker i sin bölja,
gigan tystnar. Aldrig Necken
spelar mer i silverbäcken.

Och Endymion – den grekiska herden som i myten tänder mångudinnans åtrå varpå hon kysser den sovande ynglingen – vaknar upp och vet inte vad som har hänt.

När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet
skall hans lågande själ ej kring sig finna!
Blott i drömmar Olympen
stiger till dödliga ned.

När man drabbas av sådan tomhet och besvikelse, trots allt vackert runt en, börjar man söka efter svar. Ligger det en konspiration bakom de hemska känslorna? Vad är det för mörka krafter som styr egentligen? Långt ifrån alla Stagnelius dikter drar fram de svåra känslorna. Men i åtskilliga finns kedjor, bränder, dimma, illusion, bedrövelse, natten, vintern, suckar, skuggor, öknen, furier.

Den förtvivlan Stagnelius diktar om gör sig påmind i vår tid. Många känner sig snuvade på ett sunt och gott liv i Sverige. För många svenskar känns det som om mörka krafter styr, som om några konspirerar för att förvandla deras gamla vanliga sköna liv till något fruktansvärt – en öken.

Trots vilsenheten och hopplösheten i Stagnelius dikter finns ett överflöd av sinnlig skönhet, känslointensitet och trolsk aura som skapar ett underbart behag. Men behöver givetvis inte läsa in de filosofiska och religiösa idéerna. Dikterna går utmärkt att avnjuta utan sådant. Det räcker med att känna av problemen mitt i all sinnlig yra samt få en aning om vad som inte står rätt till. Ofta finns något hos diktjaget som minns ett spår av det förgångna trots vilsenheten. Ett spår av den ursprungliga enheten med Gud.

En romantisk idé är att poeten kan ge just den aningen, nosa upp det där spåret, som ingen annan kan. Det görs med fantasins kraft och konstens förmåga att väcka oss. Stagnelius excellerar i just det. Det finns ingen svensk poet som diktar om begär och längtan, om kärlekens kraft, som Stagnelius – utan att få det önskade förstås, så att känslan blir extra intensiv. Stagnelius är också den mest lysande konspirationsteoretikern. Han får oss att känna att något är fel, han ger ett vagt spår som vi kan snöa in oss på, och han förstärker våra känslor maximalt.

Begär och berusning

Begäret och sinnlig berusning, som ju förvillar oss, är rent av ett sådant spår. Begäret är tecknet på själens längtan tillbaka till enheten med Gud. I naturens begär kan vi sedan finna nycklarna till bedrägeriet. Den lärodikt som avslutar samlingen Liljor i Saron visar upp begärets spel skönare och mer ödesmättat än någon av hans övriga dikter. ”Suckarnas mystèr” får avsluta vår konspiratoriska sejour i Stagnelius poesi.

Suckar, suckar äro elementet
i vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad glädde dina sinnen,
kom ditt hjärta fortare att klappa
och med fröjdens milda rosenskimmer
flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg vad var det? Blott en suck av vemod,
som, ur andelivets källa fluten,
vilsefor i tidens labyrinter.

Tvenne lagar styra mänskolivet.
Tvenne krafter välva allt, som födes
under månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Skilda åt i himlen,
en och samma äro dessa lagar
i de land där Achamot befaller,
och som evig dubbelhet och enhet
fram i suckarnas mystär de träda.
Mellan livets sorgesuck och dödens
mänskohjärtat vacklar här på jorden,
och vartenda andedrag förkunnar
dess bestämmelse i sinnevärlden.

Ser du havet? Ilande det kommer,
vill med blåa längtansfulla armar
under fästets bröllopsfacklor sluta
till sitt bröst den liljekrönta jorden.
Se, det kommer. Hur dess hjärta svallar
högt av längtan! Hur dess armar sträva!
Men förgäves. Ingen önskan fylles
under månen. Själva månens fullhet
är minutlig. Med bedragen väntan
dignar havet och dess stolta böljor
fly tillbaka suckande från stranden.

Hör du vinden? Susande han svävar
mellan lundens höga poppelkronor.
Hör du? Växande hans suckar tala,
liksom trånsjukt han en kropp begärde
att med sommarns Flora sig förmäla.
Dock, ren tyna rösterna. På lövens
Eolsharpa klingar svanesången
ständigt mattare och dör omsider.

Vad är våren? Suckar blott från jordens
dunkla barm, som himlens konung fråga
om ej Edens maj en gång begynner.
Vad är lärkan, morgonstrålens älskling?
Näktergalen, skuggornas förtrogna?
Suckar blott i växlande gestalter.

Mänska, vill du livets vishet lära,
o, så hör mig! Tvenne lagar styra
detta liv. Förmågan att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Adla du till frihet
detta tvång, och helgad och försonad,
över stoftets kretsande planeter,
skall du ingå genom ärans portar.