Den svenska riksdagens partier påminner allt mer om en mandelamassa. En kladdig materia, med övermäktigt söt smak. Man kan inte äta speciellt mycket av den utan att få kväljningar.

Mandelamassa?

Ja, ni läste rätt. Det är ingen felstavning. Det handlar inte om geggan av mandel hoprörd med socker och glukossirap.

Vi ska prata om mandelamassan i svensk politik och det faktum att svenska partier identifierar sig med Nelson Mandela.

När Svt inför förra valet gjorde en undersökning om de politiska förebilderna inom varje riksdagsparti hamnade Nelson Mandela på tio-i-topp-listan hos sju av de åtta partierna.

Det är lite oklart varför. Men han hör till de där personerna som svenska politiker ska nämna som sina föredömen, typ Dalai Lama, Jesus, Barack Obama. Moder Teresa har kommit lite ur mode, men kan fortfarande dyka upp. (Ni ska inte bli förundrade över att det ibland i uppräkningarna dyker upp serie- eller sagofigurer – politiker har lite svårt att skilja på vad som är ihopdiktat och vad som är sant).

När det gäller idoliserandet av Nelson Mandela över hela skalan från höger till vänster framstår det på sätt och vis som logiskt.

Efter det att Nelson Mandela blev president ökade arbetslöshet, fattigdom, brottslighet, korruption och sjukdomar i Sydafrika – de svarta som skulle befrias när Mandela fick makten fick det sämre. Mycket sämre. I början på 2000-talet sjönk till och med medellivslängden drastiskt under några år.

Så visst verkar det som om svenska politiker har Mandela som föredöme, och vill gå hans väg – vi upplever samma sak, men förstås i mycket mildare form.

Det yttersta tecknet är väl att Sverige nu står inför planerade elavbrott. Strömmen räcker inte. Samma sak sker sedan länge i Sydafrika.

Det kan verka svårbegripligt att svenska politiker har en idol vars makttillträde också innebar att befolkningen i hans land sjönk ner i kaos och fattigdom. Men Afrikas roll i svensk politik är i sig lite svårbegriplig – kontinenten finns alltid närvarande som ett slags pass eller ID-kort för svenska politiker. Genom att tala om hur alla dagens problem i Afrika är de vitas fel visar man som politiker att man är en person med samvete och medmänsklighet, och är beredd att bära den vite mannens skuldbörda. Om politikerna går ner på knä inför Mandelas minne, så går fotbollspelare ner på knä inför minnet av George Floyd.

Medias valkompasser ger ingen vägledning i en fråga som denna eftersom alla partier svarar likadant, det allmänna elände vi ser i Afrika anses vara kolonialismens fel. Partierna ägnar sig därför åt att skicka bistånd samt åt att så fort tillfälle ges be om ursäkt för kolonialtiden.

Är detta då ett förnuftigt förhållningssätt?

Bättre förr?

Som tidigare i valguiden söker vi oss några årtionden tillbaka i tiden, för att se om det finns andra möjliga förhållningssätt. Det är nödvändigt för att förstå att det funnits alternativ till det politiker säger i dag.

Under 1960-talet börjar de afrikanska staterna frigöra sig. Land efter land blir självständigt. Det gamla franska imperiet börjar spricka. Ställd inför detta konstaterar president de Gaulle 1962:

”Jag vet att avkoloniseringen är förödande. De flesta afrikaner befinner sig på en medeltida nivå. De dras till de stora städerna som moskiter till ljuset medan landsbygden återvänder till ett vilt tillstånd. De kommer att få uppleva stamkrig, trolldom och häxkonster, kannibalism. Ytterligare 15 år under vår kontroll skulle ge dem möjlighet att få ett moderniserat jordbruk, få bättre infrastrukturer, spetälska skulle utrotas … men vad kan jag göra åt det? Amerikanerna och ryssarna tror att det är deras mission att befria de koloniserade folken och tävlar med varandra om att göra det. Det är det enda de har gemensamt och de två stater som hävdar att de är anti-imperialister är istället de två sista imperialiststaterna.”

Det har gått 60 år sedan de Gaulle gjorde sin profetia.

Och han fick rätt – om man ser till fakta, och inte hänfaller åt allmänt tyckande och påbjuden känslosamhet.

Vi ser stamkrig. Kannibalism. Våldtäkter som botemedel anvisade av häxdoktorer, kroppsdelar som amulett. Spetälskan inte utrotad utan istället har nya sjukdomar spritt sig – dödliga sjukdomar. Och de stora städerna med slum som ständigt breder ut sig; Lagos och Kinshasa 15 miljoner, Dar es Salaam och Khartoum sju miljoner, i kombination med landsbygd där bönder behöver bistånd.

Samtidigt finns det i dag 29 amerikanska militärbaser i Afrika.

De Gaulle fick rätt där också. Avkoloniseringen ökade eländet – och den amerikanska närvaron.

Men hade då de Gaulle något alternativ att erbjuda?

Under några år i skiftet mellan 1950- och 1960-talet diskuterar de Gaulle och den tyske förbundskanslern Konrad Adenauer ett återupptagande av de planer som formulerats av franska ämbetsmän som befann sig i exil under andra världskriget, och arbetade för det fria Frankrike. De planerade för ”Eurafrica”.

Franska ämbetsmän är alltid långsiktiga, och de lade upp planer för vad som skulle hända efter andra världskriget. De såg framför sig en tungt industrialiserad Rhenregion som administrerades gemensamt av Frankrike och Tyskland och där de franska kolonierna utgjorde områdets kornbod. På så sätt skulle Europas ekonomi stärkas, parallellt med att Afrika utvecklades genom ordnad avsättning för jordbruksprodukter.

Konstruktiv kolonialism

Detta var själva förutsättningen för Romfördraget 1957 (och EU, vilket man inte låtsas om i dag), samt för Élyssée-fördraget som Adenauer och de Gaulle undertecknade 1963 – dess grundtanke var ett stärkt samarbete mellan Tyskland och Frankrike, de två nationernas samarbete skulle vara garanten för att Europa som stod fritt från amerikansk eller sovjetisk kontroll – och man skulle gemensamt utveckla Afrika.

Av detta blev intet. USA och president Kennedy började genast protestera mot fördraget som Adenauer och de Gaulle arbetat fram och undertecknat. Den tyska förbudsdagen godkände fördraget först efter en mängd tillägg som gjorde att Västtyskland bands till USA.

De Gaulles trötta kommentar var:

”Tyskarna beter sig som grisar. De underkastar sig totalt Amerika. De förråder andan i det fransk-tyska fördraget. Och de förråder Europa.”

För 60 år sedan fanns det alltså ett rationellt europeiskt förhållningssätt till Afrika.

Det saboterades av USA, och det rationella europeiska förhållningssättet har ersatts med känslor, symbolhandlingar och allmosor i form av bistånd. En politisk kultur skapad i USA. Och det sättet att tänka har infekterat de flesta länder i Europa – och kanske Sverige mest av allt.

Istället för att som de Gaulle och Adenauer resonera om som kan göras för att gynna båda kontinenterna har man övertagit den amerikanska modellen, tala om vit skuld, göra bot genom bidrag och genom att ständigt be om ursäkt. Det spelar ingen roll att Afrika trots detta sjunker allt djupare ner i misär.

Inrikespolitiskt spelar det förstås också roll i Sverige. Här behandlas svarta invandrare på samma sätt som politikerna behandlar Afrika.

Så om du av någon anledning känner för att rösta i årets val, kan en utgångspunkt vara att kontrollera hur politikerna ser på Afrika.

Tidigare valguider läser du här och här.

Boris är chefredaktör för Morgonposten.