Kristersson, Magda, Nooshi, Busch, Lööf, Åkesson, Stenevi, Persson – alla är de barn av 1968! VALGUIDEN DEL 2: HUR HAMNADE VI I PLADDRARNAS PARADIS? Så formade makten och media majrevolt-myten; förvirrade ungdomar romantiserades, folket retuscherades bort

Det kan i en valguide verka underligt att tala om maj 1968. Men valguidens uppgift är att orientera läsaren så att han kan hålla distans till partiernas harvande om vem som lovar de största sänkningarna (av skatter och avgifter), och de största höjningarna (av bidrag och avdrag).

Valguiden ska placera läsaren utanför det politiska spelet, och visa vilka mekanismer som styr detta spel. Det är därför det blir viktigt att tala om 1968. (Valguidens första del publicerades här.)

På söder i Stockholm, i de där kvarteren som kallas SoFo – och där de flesta livnär sig på offentligt subventionerade kulturella aktiviteter – där finns det en liten fascinerande butik.

Den bär det franska namnet L´usine bleue – alltså Den blå fabriken. Där saluförs arbetskläder av fransk tillverkning. Man kan inhandla skjortor, arbetsblusar, jackor och skodon. Gedigna, slitstarka material. Plagg som är snyggt skurna samtidigt som de medger att man arbetar hårt med kroppen.

Butiken är välbesökt av dem som bor i stadsdelen, vilket är lite underligt eftersom kundernas behov av kläder som tål att bäras i verkstäder, hamnar och gruvor torde vara ganska begränsat.

Jag har noterat att en del av Kulturnyheternas personal ibland bytt kavajerna mot jackor eller utanpå-skjortor från L´usine bleue, ibland har det hänt att även de i Rapport och Aktuellt gjort det i mer avslappnade inslag. Det är lite svårt att föreställa sig att deras arbetsmiljö skulle innebära att de måste iföra sig härdiga plagg – det farligaste som kan hända är väl att någon spiller kaffe på en, eller att man fastnar i en hiss i tevehuset.

Det vi ser är en markering, de vill visa oss att de är en del av folket, och att vi kan lita på dem när de lägger ut texten om tillståndet i Sverige och världen. Traditionen och klädmodet går tillbaka till 1968. Myten om maj 1968 i Paris står stark i media.

Och ska man kunna orientera sig i årets svenska val kan det vara väl värt att gå tillbaka till det året. Då skapas en myt som än i dag påverkar politik och samhälle – även i Sverige.

I sig är det lite konstigt eftersom 1968 aldrig utspelade sig på det sätt som de flesta tror, den mytiska bilden av revolutionsåret 1968 är skapad för att gynna olika intressen. Myten gör det också svårare att se vilka verkliga förändringar som då började ske i Europa, och hindrar insikten om vad som gick förlorat.

Märkligt många tror att Europa 1968 skakades av ett vänsterradikalt ungdomsuppror, som blev en tändande gnista som fick ut stora delar av befolkningen i protester mot den rådande ordningen.

Maj 68 har blivit symbolen för ungdom och frihet, människor som går till storms mot en ålderdomlig, för att inte säga senil, och förtryckande samhällsordning. Studenter får med sig arbetarna och de kräver ett nytt och bättre samhälle – den gamla ordningen vacklar.

Riktigt så var det inte.

Vi vill ha, vi vill ha…

Det hela började med sex.

När president de Gaulle den tredje maj 1968 får en rapport om att studenter i Paris ockuperat universitetsbyggnader, och att kravallpolis gått hårt fram med batongerna undrar han vad studenterna vill.

Utbildningsministern Peyrefitte och inrikesministern Fouchet förklarar att den utlösande faktorn verkar vara att studenterna kräver att få ta emot besök av det motsatta könet i sina studentrum under sena kvällar och nätter.

De Gaulle blir helt förbluffad: ”Ockuperar de universitet för att få knulla?”. Han förklarade att idka samlag det hade franska ungdomar klarat av i hundratals år utan att det hade lett till sammanstötningar med ordningsmakten.

Glöm alltså allt om att 1968 började som ett uppror för ett nytt samhälle.

När ministrarna frågade de Gaulle vad som skulle göras svarade han:

”Vad gör man med olydiga barn? Ge dem en lätt örfil”.

Parispolisen fick fria händer, och det innebar inte att örfilen blev lätt. Batongerna dansade.

Studentdemonstrationerna tilltog nu dag för dag – och nu var kravet slut på polisbrutaliteten. Fortfarande inget krav på en annan samhällsordning.

Man får förstå att de som mytologiserar 1968 inte vill skildra det faktiska händelseförloppet under maj 1968. De första två veckorna kan sammanfattas med kraven:

”Vi vill knulla på studentrummen!”, samt ”Aj, sluta slå oss!”

Förvisso fanns det en hård kärna av vänsterradikaler med under ockupationer och demonstrationer – små grupper som läste Mao och Che Guevara. Men vad var deras krav? Jo, möjligheten att få ha sex.

Låter det överdrivet?

I januari 1968 besöker Francois Missoffe, minister för ungdomsfrågor och idrott det stora nybyggda universitetskomplexet i Nanterre utanför Paris. Det ska bli invigning. Missoffe blir vid sin ankomst omringad av en grupp skrikande, upprörda studenter. Gruppens ledare Daniel Cohn-Bendit anklagar Missoffe för att dennes färska rapport om ungdomsfrågor inte tagit upp det allra viktigaste.

Och vad kan det tänkas ha varit?

”Sexproblem”, förstås.

Rapporterna från sammanstötningen redogör inte för vad sexproblemen skulle bestå i, men man kan väl anta att det rörde det där med att tillåta nattliga besök på studentrummen.

Missoffes svar har dock bevarats till omvärlden: ”Monsieur, om ni nu har sådana sexproblem föreslår jag att ni kastar er ner i den nya bassäng vi låtit bygga, och kyler av er”.

Cohn-Bendit skriker tillbaka att det är ett svar ”värdigt en nazist”. (Här ser vi inledningen på ett mönster som numera är etablerat i vida kretsar; skrik ”nazist” om du inte tycker som din motståndare).

En vanlig karriär

Daniel Cohn-Bendit blev en av vänsterns förgrundsfigurer under maj 1968. Han kom senare att utvisas till Tyskland, där han var medborgare. Han hade en fransk mor och en tysk far, och valde i ungdomen att bli tysk medborgare för att slippa fransk värnplikt. Sedan flyttade han till Frankrike för att studera, eller snarare demonstrera.

Cohn-Bendits karriär är typisk för många av de franska 68:orna. Tillbaka i Tyskland satsar han efter några passiva år på miljöfrågor, och blir snabbt en av ledarna för de gröna, i hans CV finns ju att han varit den kände ”Röde Dany” under studentupploppen 1968. Han blir under 1980-talet parlamentsledamot och driver de gröna till en Nato-positiv hållning. Partiet kommer med tiden att glatt bejaka bombningar av Serbien, och militära insatser varhelst USA tycker det är nödvändigt. Under 1990-talet blir han medlem av Europaparlamentet.

2013 får man en aning om vilka ”sexproblem” Cohn-Bendit menade när han angrepp Missoffe. Det året startade de gröna i Tyskland en internutredning för att hantera de växande anklagelserna om pedofila strömningar i partiet. Då uppmärksammas Cohn-Bendits bok Le Grand Bazar som utkom 1975, och där han förespråkade sexuella kontakter mellan vuxna och barn, samt berättade om egna erfarenheter på området.

Alltså – från våldsamma protester grundade i krav på sexuell ”frihet”, till miljörörelsen, och som en avrundning en anslutning till tanken på USA som världspolis.

Cohn-Bendit förespråkar sedan några år tanken på EU som en federal stat med en stark central regering. Förstås.

Eskalering

Dag för dag blir sammanstötningarna mellan studenter och polis våldsammare efter den första sammanstötningen 3 maj. 13 maj utlyser de franska fackföreningarna en endagarsstrejk i solidaritet med studenterna – fackföreningarnas ledning tycker polisen går för hårt fram.

Därefter bryter spontana, vilda strejker ut över hela landet – helt utanför fackföreningarnas kontroll. Som mest befinner sig sju miljoner i strejk (även om det finns de som – förstås – anför högre siffror). Merparten av dem är utländska gästarbetare samt unga arbetar som lämnat den franska landsbygden för att ta jobb i storstäderna, och de är inte organiserade i fackföreningarna.

Om studenterna ville ha tillstånd att ligga och slippa få stryk så ville de organiserade strejkande arbetarna ha bättre villkor; högre löner och kortare arbetstid.

Vilket de som var organiserade i de stora fackföreningarna också snabbt fick. Fackföreningarna kontrolleras av PCF, det stora gamla kommunistpartiet – de ser sin chans att framtvinga löneökningar, vilket de får efter en maratonförhandling med premiärminister Pompidou och arbetsgivarnas nationella representanter. Minimilönen höjs med 35 procent. De vanliga lönerna med tio procent. Det börjar stilla sig i fabrikerna.

Och PCF har inga större sympatier för studenterna, och definitivt inga för de mycket små vänstergrupperna. Partiet ville inte rubba den ordning som etablerats under de Gaulle.

Jaques Vendroux – som var parlamentsledamot och de Gaulles svåger – berättar i sina memoarer hur kommunistpartiets ledare i parlamentet, Waldeck Rochet, tog honom åt sidan när det under majdemonstrationerna spreds rykten om att de Gaulle tänkte avgå. Rochets budskap var enkelt: ”Säg för fan till honom att sitta kvar. Han får inte avgå.”

Upplösning – i dubbel mening

Vi skulle kunna gå igenom varje dag i månaden maj utförlig, och redovisa de olika turerna.

Men det intressanta händer egentligen månadens sista dag.

31 maj samlas närmare en miljon människor i Paris, det är minst fem gånger fler än den största demonstrationen som hållits tidigare under upploppsmånaden.

Men det här är en demonstration till stöd för de Gaulle, och den fyller hela Champs-Élysées.

Och därmed är majupproret över.

Till och med studentsekternas ledare inser att de har folket mot sig. När det gäller mytbildning kan du fråga dig hur många bilder på stenkastande ungdomar du sett i skildringar från Paris, maj 1968 – och hur många du sett från den gigantiska demonstrationen för de Gaulle.

Sju år efter maj 1968 tillbringar jag en sommar i ett studentrum i Quartier Latin i Paris. Jag delar rum med en dövstum japan som studerar filmvetenskap (och ständigt med hjälp av skrivna lappar vill diskutera Ingmar Bergman med mig), en libanesisk falangist, samt en sociolog från Australien. Fyra sängar och ett litet bord som alla ska dela på i det minimala rummet. Två stolar. Det gjorde att jag fann det gamla 68-kravet att kvinnor skulle få avlägga nattliga besök som lite underligt. Den som skulle vilja ägna sig åt sex på det utrymme som stod till buds måste haft en ganska exhibitionistisk läggning, samt ha rumskamrater som var voyeurer.

Så kraven som inledde majrevolten var bara prat, liksom allt som kom de följande 30 dagarna. Men med vördnad i rösten uttalar dagens vänster de gamla parollerna från Paris: ”Fantasin till makten”, ”Under gatstenarna finns badstranden”, ”Var realist, kräv det omöjliga”, ”Det är förbjudet att förbjuda”.

Men vad betyder de orden egentligen?

Ingen vet. Men det är inte meningen att man ska veta. Man ska känna.

Maj 1968 innebar inte stora folkliga omvälvningar – men då formades i Frankrike, och i många länder i västvärlden en politisk kultur – som i dag styr många människors tankar och beteende; vare sig de kallar sig höger eller vänster.

I nästa avsnitt går vi djupare in på den politiska kultur som formades och på vilket sätt du kan se hur den påverkat alla svenska politiska partier i dag, och hur det syns i årets valkampanjer och debatter.