Ett val väntar i höst. Hör du till dem som kollar var du står politiskt genom att svara på olika frågor i medias valkompasser? Visst kan man väl göra det, som en stunds avkoppling, istället för att lösa korsord eller sudoku. Men för att förstå vad som bör göras i Sverige har du kanske lika stor hjälp av valkompasserna som av att försöka klura ut Melodikrysset.
Ett annat sätt att orientera sig är efter landmärken, punkter som höjer sig över landskapet. Du tar ut riktningen efter dessa landmärken och rör dig i riktning ditåt.
I stället för valkompasser kommer valguiden att fram till valet presentera just sådana landmärken, i form av politiska ledare som svarat på viktiga frågor som inte ryms i dagens svenska valkompasser. Valguiden tar inte på något sätt ställning för något parti. Valguiden ska bara vidga diskussionen.
Först ut i serien är Charles de Gaulle, som fick en inledande presentation på Frankrikes nationaldag 14 juli.
Tanken är att du ska ställa de ledarna som presenteras mot dem som dagens svenska politiska verklighet erbjuder, och så fundera en gång till.
Vem vet bäst?
”Det fanns alltid alkohol i hans blodomlopp och mängden var som störst sent på kvällen strax efter det att han fått i sig tre rejäla whisky, några glas champagne, åtminstone två konjak och en rejäl grogg”. Beskrivningen av Winston Churchills dryckesvanor gjordes av hans levnadstecknare William Manchester, som också noterade att innan Churchill kom upp ur sängen på förmiddagen behövde han oftast sätta i sig några glas konjak.
De första timmarna efter det var han på sitt mest vänliga och generösa humör.
Jag föreställer mig att det var under någon av dessa timmar Winston Churchill gick med på att Charles de Gaulle skulle få tillgång till BBC så att han kunde hålla sitt första radiotal till den franska nationen och mana den till motstånd mot Tyskland.
De som – åtminstone på ett ungefär – tror sig veta vem Charles de Gaulle var tänker sig honom som mannen som ledde Frankrikes motståndskamp, och som senare blev landets president. En förkämpe för demokrati.
Nu är det väl inte riktigt så enkelt, men människor i dag har ett märkligt behov av att tänka sig historien på ett sådant sätt att de inte behöver komma på kant med alla dem som tycker precis det man förväntas tycka för att betraktas som en normal och sund människa.
Den som i dag i Sverige dristar sig att säga att han eller hon inte anser att lagar som stiftats av regering och riksdag alltid behöver följas – den personen kommer av de flesta att betraktas som en farlig vettvilling. De som inte direkt ringer Säpo för att lämna ett anonymt tips kommer kanske att försöka förklara för vettvillingen att han givetvis får tycka så, men att det måste han hantera genom att i nästa val rösta på ett parti han tycker om. Om personen då säger att han föraktar partier och parlamentarism för att de försvagar ett land – då tänker omgivningen att det är dags för dårkistan och iskalla bad.
Den med största säkerhet bakfulle Churchills beslut att låta de Gaulle tala var inte på något sätt okontroversiellt. De Gaulle representerade nämligen ingen annan än sig själv, och nu skulle han mana till uppror mot en laglig och legitim regering.
När den franska regeringen beslutar sig för att låta sig ledas av marskalk Pétain är det i alla avseenden ett beslut i enlighet med fransk grundlag och konstitution. Den kapitulation som sedan Pétain förhandlar fram med tyskarna läggs också fram för det franska parlamentet och röstas igenom.
Allt har gått enligt regelboken.
De Gaulle som vägrar underkasta sig vad parlamentet beslutat är juridiskt sett att betrakta som landsförrädare som manar till uppror mot sitt eget lands regering.
Många i den brittiska regeringen är motståndare till Churchills beslut och kommer de kommande åren att motarbeta de Gaulle. De anser att man istället ska försöka hålla Pétain och Vichyfrankrike på gott humör så att deras styrkor inte går in i kriget på tysk sida, helst ska man försöka få Pétain att ändra sig och ansluta sig till de allierade.
Under krigsåren hände det dock att Churchill och de Gaulle brakade ihop, när Winston tyckte att fransmannen var alltför egensinnig och krävande. Vid ett av dessa gräl röt Winston:
”Men vem representerar ni egentligen? Vem har valt er?”
De Gaulle betraktar förundrat Winston och svarar – med vad jag föreställer mig – ett nedlåtande tonfall:
”Vad jag minns var det ingen som valde Jeanne d´Arc heller”.
Eftersom Winston i praktiken hade samma inställning som de Gaulle tog väl diskussionen slut där.
Det tillhör historiens märkligheter – som vi inte låtsas om; att två politiker som inte hade mycket till övers för vad majoriteten tyckte i dag hyllas som just räddare av demokrati. Ett av alla de där exemplen på hur människor i dag i västvärlden har uppfattningar om historien som inte har så mycket med historien att göra – inte med historien som den verkligen utspelade sig. Det mesta riskerar att bli fel i dagens svenska politiska debatt eftersom alla deltagare hänvisar till historiens lärdomar – men det är oftast en helt påhittad historia.
Vilken politiker i dag vågar säga det de Gaulle gjorde? Alltså: jag förkroppsligar den franska nationen. Vad ni andra tycker och tänker är inte speciellt intressant.
Valguidens första fråga till dig är: Vill du ha sådana ledare, eller sådana som de svenska partiledarna?
Man må tycka att de Gaulles inställning var övermaga – men när han för första gången sätter sig i BBC:s studio betraktar alla Frankrike som en slagen och förlorad nation. Fyra år senare vandrar han längs Champs Élysées, inte bara som det fria Frankrikes ledare utan han har tvingat Churchill, Roosevelt och Stalin att acceptera Frankrike som en av ”De fyra stora”.
I vår lilla del av världen betraktas Magdalena Andersson och Sanna Marin som stora ledare. Kanske är de det med nutida mått mätt, men är de verkligen bärare av sin nations kultur och historia? Vet du någon svensk partiledare som fyller det kravet?
Som en jämförelse – tänk på de Gaulle 1940, i stort sett helt ensam, omstridd – och hans land är slaget och har kapitulerat. Men han är lugn, målmedveten och aggressiv och är säker på att hans land kan resa sig igen.
Tänk sedan på paniken, och rädslan hos Magdalena Andersson 2022 när kriget i Ukraina inleds. Hon är statsminister i ett fritt land, men utvecklar en för henne ovanlig energi för att ansluta landet till Nato, tanken på att rusta Sverige till tänderna finns inte där.
Hon var förvisso inte ensam om den paniken, vilket väl än mer minskar värdet av valkompasser i dagens Sverige.
Hemlighetsfull handlingskraft
Det fanns en mycket märkligt kritik mot Donald Trump under den tid han var president. Den gick ut på att han var ”oberäknelig”. Ingen visste riktigt vad han kunde ta sig till – det gällde inte bara fiender, nära medarbetare blev också ofta helt ställda inför Trumps utspel eller handlingar.
Här har vi också ett exempel på historisk okunnighet, för bland politiska ledare som varit framgångsrika är det ett vanligt beteende.
Donald Trump förde affärslivets brutala metoder till förhandlingsbordet; låt aldrig motståndaren veta dina verkliga avsikter, förvirra fienden, slå till utan förvarning.
De Gaulle gjorde detsamma – fostrad som han var i skyttegravar och slagfält. Sina verkliga avsikter höll han ofta för sig själv. Mer än en gång gjorde han under presskonferenser deklarationer som var helt oväntade – även för hans egna ministrar. Den enda förvarning de fick vid sådana tillfällen var att han alltid fällde samma replik innan han tog plats på podiet:
”Nu är det dags att avtäcka batterierna”.
Det politiska spelet som pågått dessförinnan var bara förpostfäktningar, irriterande av motståndaren, döljande av de verkliga avsikterna. Nu befann sig motståndaren i en svag position, dags att dra undan kamouflaget från kanonerna och låta artilleriet träda i funktion.
Så gjorde de Gaulle när Frankrike drog sig ur Nato:s kommandosystem, och när han tog initiativet till en europeisk marknad. Inte ens landets premiärminister visste riktigt vad som komma skulle.
Amerikanska diplomater i Paris klagade under 1960-talet ofta på CIA – de jämrade sig över att spionorganisationen inte kunde förse dem med information om vilken hållning Frankrike skulle inta i olika frågor. Och eftersom CIA brukade skryta med att de hade källor högt placerade i den franska statsapparaten – varför fick då de amerikanske diplomaterna inte några rapporter?
CIA:s representanter på plats svarade att problemet var att inte ens ministrar visste vad de Gaulle övervägde att göra, det visste de inte förrän han själv avslöjade det offentligt.
Jämförelsen mellan Trump och de Gaulle är intressant på ett annat sätt – medan Trump är smaklös och obildad, var de Gaulle i verklig mening bärare av hela sin nations kulturarv – inte bara så att han i samtal visade sin beläsenhet när det gällde filosofer, författare och historiker – hans memoarer, liksom hans tal, visade hans mästerliga behandling av det egna språket.
Skillnaderna säger en del om hur olika USA och Frankrike är – men det säger oss också en del om hur kvaliteten på västerlandets ledare inte precis ökar ju mer tiden går.
Valguidens andra fråga är: Tycker du att de Gaulles ledarstil är lite väl diktatorisk? (Om svaret är ”ja” på grund av att du inte vill ge någon av dagens svenska partiledare de befogenheterna – ställ dig då en följdfråga: beror det kanske på att det är fel på de ledarna – inte på de Gaulles ledarstil?
Vem ska vara kung?
Att de Gaulle under sin tid styrde Frankrike som en enväldig monark berodde på att han såg monarkin som den självklara styrelseformen för nationen, något som stod i samklang med landets kultur och människor. Under sin tid som president lekte han med tanken på att restaurera monarkin. Under ett antal år genomförde han hemliga middagar med greven av Paris, Henri d’Orléans, den som enligt den gamla ordningen var tronpretendent.
Till slut fann de Gaulle samtalen meningslösa. En av de få medarbetare som kände till middagarna frågade varför, och presidenten svarade kort: ”Blodet är visserligen blått, men väldigt tunt.” (Vad skulle han ha sagt efter en middag med medlemmar av det svenska kungahuset?)
I ett av sina radiotal under andra världskriget drog de Gaulle den historia linjen fram till de fria franska styrkorna, han nämnde kungar, men också Robespierre, Napoleon, och förstås en av de Gaulles husgudar, den framstående matematikern greve Carnot som organiserade den franska revolutionsarméen 1792.
Första gången han drog upp den linjen i ett tal väckte det en viss uppmärksamhet – och kritik – från höger och vänster; men tankegången var typisk för de Gaulle. Även om han såg en monarki som den ideala styrelseformen ansåg han att verkligheten ibland krävde att andra ledare trädde till. Aristokratier – eller kungahus – var inte eviga storheter, och man kan säga de som tidigt anslöt sig till de Gaulle kom att utgöra kärnan i en sådan ny aristokrati – som snabbt lade under sig den franska statsapparaten – trots den gamla byråkratins motstånd. Aristokratin behövde inte alls bygga på arv och blodsband, den kunde uppkomma genom att de dugligaste ur andra samhällsskikt erövrade de platser som inte längre innehades av lämpliga personer.
Valguidens tredje fråga är: Har du en känsla av att dagens politiker och ämbetsmän är de i alla avseenden dugligaste ur varje samhällsskikt?
Det som på ett avgörande sätt skiljer dagens svenska politiker från de Gaulle är själva perspektivet. De svenska politikerna pratar alla om att de ska för en politik som är höger, eller vänster eller så ska de samla en ”bred mitt”.
De Gaulle brydde sig inte om höger eller vänster. Hans utgångspunkt var nationen, och den nationella samlingen. Han uttryckte sin hållning med orden:
”Jag ska få vänstern att älska staten, och högern att älska demokratin”.
Nyckelordet i det uttalandet är förstås ”jag”.
Han såg sig själv som garanten för en liten, effektiv stat höjd över klassintressen, och som en samtidig garant för att hela folkets behov tillgodosågs.
Prenumerera för 99 kr/mån!