Han betraktade partier som märkliga organisationer där de allra dummaste eller de mest baksluga organiserade sig för få möjligheten att styra över andra. Han begick en i laglig mening avgörande landsförrädisk handling, trotsade sitt lands parlament, och grep till vapen och uppmanade sina landsmän att göra detsamma.

Han såg sig som den som förkroppsligade sitt lands historia, kultur, och som den som var bäst lämpad att leda det – utan inblandning av andra.

På höjden av sin makt som president styrde han landet som en av de gamla enväldiga monarkerna – som en av de mer handlingskraftiga och framsynta kungarna. Ministrar var rådgivare, drevs att arbeta dygnet om. Armén fanns alltid på något sätt närvarande i det offentliga livet, och i det allmänna medvetandet som en påminnelse om var makten egentligen ytterst vilade. Hans ställning var stark i kasernerna.

Han uppträdde själv ofta i uniform – även som president. Medarbetarna kallade honom alltid ”Generalen”. Även hans fru talade om honom som ”Generalen”.

Vem är det vi talar om? Vilket land rör det sig om?

En bananrepublik i centralamerika? Något av de länder i Afrika som ständigt befinner sig i inbördeskrig?

Nej, eftersom det är 14 juli, och Frankrikes nationaldag, talar vi om Charles de Gaulle.

På sin tid betraktad som en stor statsman och en av Europas ledare.

Det kan vara väl värt att fundera på vad som hänt på en kontinent där en person som betraktades som en nationell frälsare i dag skulle betraktas som någon som innebar ett hot.

Alla använder i dag med självklarhet uttrycket europé. Men vad är en europé?

Med europé i dag menas oftast – och i bästa fall – någon som är infödd i en av de stater som ingår i EU, eller som är infödd i en av de stater som vill tillhöra EU.

Märkligt nog verkar det också vara så att den sortens européer antas vilja tillhöra Nato.

Nato och mångkultur

Visst finns det avvikare på just det området, men de betraktas som lite udda, för att inte säga Europa-fientliga – för USA och den av dem grundade militäralliansen Nato anses vara en förutsättning för att Europas stater ska få vara fria.

Oavsett var man står i frågor som Nato – eller vad Europa ska vara – borde det vara en nödvändighet att diskutera Frankrike och de Gaulle, Men generalen har fått vandra in i skuggorna, det skulle bli för besvärligt för dagens politiker och ledarskribenter att diskutera hans liv och gärning – eftersom han erbjuder ett helt annat alternativ än demokrati, parlamentarism, hyllande av USA, och mångkultur. Han var envist ursinnig i sin åsikt att det egna landet måste kunna försvara sig självt, att satsning på högteknologi måste kombineras med värnandet av jordbruket och landsbygden.

För de Gaulle utgjorde USA alltid en fara, ett land som i sin strävan efter världsherravälde hotade Frankrikes oberoende och styrka. USA var för honom ett land som var berett att spela ut de europeiska nationerna mot varandra, och underblåsa motsättningar. För USA var krig i Europa inget dåligt i sig, det innebar att man kunde få stater som behövde en stark allierad att underordna sig USA – så som skedde under andra världskriget; som slutade med att till och med Tyskland underkastade sig den amerikanska ordningen.

Ett sätt att väga och värdera de Gaulle är att studera hur hans samtid såg på honom. President Kennedys nära rådgivare Arthur Schlesinger konstaterade:

”Det påtagliga intrycket av de Gaulle är att han är en obetvinglig, befallande, messiasliknande person som helt struntar i taktik och är beredd att vänta på att resten av världen anpassar sig till hans ståndpunkt. Hans karriär visar att han är en av 1900-talets mest framgångsrika, skickliga och flexibla politiker. Bara en man med de Gaulles enastående känsla för rätt tidpunkt och för när man ska ta initiativet kunde hanterat Roosevelt och Churchill under kriget och kommit ur det hela oskadd.”

Profetisk president

Ett annat sätt att väga och värdera de Gaulle är att studera hans förutsägelser.

1963 sa han till den franske diplomaten Alain Peyrefitte:

”Vad vi ser är ett nästan fysiskt fenomen, som en enorm tidvattenvåg eller ett vulkanutbrott, som i viss mening är utanför även de amerikanska ledarnas kontroll. Den amerikanska makten krossar allt i sin väg.”

Det de Gaulle såg krossas var vad han såg som en grundläggande kultur som fanns som en mäktig förenande underström i Europa, den bestod av en ”motvilja mot själlös materialism och ohämmad kapitalism”. Han såg redan 1962 mångkultur som ett hot och hävdade att alla algerier i Frankrike måste repatrieras, och fruktade också att den amerikanska kulturen skulle innebära kärnfamiljens upplösning.

När USA välvilligt erbjöd alla som ville att krypa in under USA:s kärnvapenparaply genom att bli medlemmar i Nato förklarade de Gaulle att det inte var mycket till paraply –eftersom det var USA som bestämde när det skulle fällas ut. Han ställde den retoriska frågan om USA verkligen skulle fälla ut paraplyet om Bonn eller Rom atombombades av ryssarna – om USA då samtidigt riskerade att se ett svampmoln växa upp över New York. Han drev amerikanska diplomater till vansinne med att till dem säga:

”Men mina herrar, egentligen har ni väl ingenting emot att Europa blir ett slagfält?”.

De Gaulle såg därför till att Frankrike skaffade egna kärnvapen.

Det som i dag betraktas fransk stroppighet och halsstarrighet, en slags nedärvd kulturell dryghet är blott ett svagt återsken av gaullismen.

Ändå räcker det för att reta omvärlden.

Kanske är det dags att Europa funderar på om det inte är dags att anamma en del av de Gaulles idéer?

(På söndag 17 juli blir det en längre helgläsningsartikel om generalens gärning och idéer. Hur ska vi se på hans statskupp under andra världskriget, hans genomdrivande av en stark presidentmakt på 1960-talet, hans förakt för partier. Och vad finns kvar av gaullism i Frankrike i dag?)

 

 

 

 

 

 

Boris är chefredaktör för Morgonposten.