Hur är det med Zelenskyjs moraliska kompass?

“Det här kanske är sista gången ni ser mig i livet”, hälsade Ukrainas president i tv-rutan när Putins trupper rullade in och det började smälla runtomkring. Men vem är han egentligen, denne relativt unge (född -78) president? Populist, skränar vissa, korrupt skäller andra, frisk fläkt, skrattar många, judenschwein morrar några. Hjälte, menar de som tagit intryck av hans nu ofta citerade “Nej jag behöver inte en biljett härifrån, jag behöver mer ammo!”. Jagad av den fruktade legoarmén Wagnergruppen, hyllad av en hel värld för sitt mod och sin unika ledarstil undrar man lätt: Hur i hela friden fungerar denne man? Hur är han funtad?

Utexaminerad jurist, ekonom, ambitiös tv-producent och charmig komiker – allt i ett – spelar huvudrollen i en lättsam tv-serie, Folkets tjänare, om en snygg, pigg president som krossar korrupta oligarker. Ukrainarna sitter klistrade vid rutan. Honom vill vi ha! Sagt och gjort, han kandiderar och vinner valet med ett brak; en jordskredsseger på 73% av rösterna. Killen ger Ukraina ett snyggt ansikte utåt. Som en Justin Trudeau, fast med ett betydligt vildare land att styra. Här räcker det inte att vara snygg och smart. Inte heller räcker det att, precis som Justin, försöka vara hela folkets tjänare. Zelenskyjs motto är visserligen något i stil med “min vilja är folkets vilja, oavsett vad folket vill”. Men det ukrainska folket består av flera folk. Förutom en stor och spretig grupp av etniska ukrainare, som till utseendet påminner om skandinaver, finns det en försvarlig mängd etniska ryssar, och därtill Zelenskyjs eget folk, ashkenazim, den där sortens judar som kammar hem nästan hälften av alla nobelpriser som delas ut varje år. Ett folk med en blixtrande begåvning och en hög ambition. Dessutom tillkommer regionala grupper av bulgarer, ungrare, polacker och rumäner; lokalpatriotismen är stark och skillnaden mellan den östra, rysktalande delen och resten av landet är stor. Spänningarna mellan det fransktalande och det engelsktalande Kanada är ingenting mot de multipolära spänningarna i den instabila legeringen Ukraina.

Utan att här försöka bedöma Zelenskyjs politiska gärning kan man konstatera att en ledare som under den massiva ryska invasionen gör ett tv-framträdande – där han öppet säger att detta kan vara den sista gången ni ser mig i livet, och samma dag säger att nej, striden är här; det är inte en biljett härifrån jag behöver, det är mer ammo jag behöver – gör intryck. Den oprövade juristen och den snygge tv-spelevinken visar mannamod inför en överväldigande fara både för hans person – “det är mig de vill åt” – och det folk som valt honom till ledare. En ledare som i folkets ögon inte levde upp till de skyhöga förväntningar de hade på honom. Vi överlåter med varm hand åt begåvade statsvetare att, vare sig han överlever detta eller inte, bedöma Zelenskyjs politiska gärning. Vi försöker i stället att göra en djupdykning i hur denna man är funtad. Hur fungerar Zelenskyjs psyke? Hur uppfattar han sig själv? Hur är hans sladdar dragna? Är han en högrisktagande gambler? En fanatisk martyr? En lättsinnig egocentriker? En argsint ideolog? En perfekt marionett? Eller rentav en korrupt skurk?

Vi har tittat på Putin. Nu måste vi titta lite på Zelenskyj.

Och återigen hamnar vi direkt inför en väktare. En stöddig dörrvakt. Som frågar om vi har legitimation. Vi måste legitimera oss. Vi måste legitimera denna närgångenhet. Kan vi med gott samvete ge oss in i den här frågan? Kan vi respektera den här människan tillräckligt mycket för att vara verkligt opartiska i vår bedömning av hans psyke? Det är inga rättspsykiatriska diagnoser vi är ute efter. Inte heller försöker vi recensera hans roller. Kan vi se honom på samma sätt som vi skulle ha sett honom om han var en av våra elever? Om han var en av våra vuxna söner? Om han var en klient som sökte personlig konsultation, själavård eller rentav ville bikta sig? Ty vi behöver ha samvetet med oss om vi skall kunna få en rättvisande känsla för vem han är. Och då måste vi kunna hysa respekt för honom som människa, oavsett hans olika roller som äkta man, som tonårspappa, som tv-producent, som komiker och som president för ett folk i ett land under ett massivt militärt angrepp från den fruktade ryska björnen, vare sig han i läsande stund fortfarande är i livet eller inte. Får vi ett inre klartecken? Då kan vi ställa frågan:

Vad är Zelenskyjs mest utmärkande drag? Hur ser hans inre himmel ut?

Zelenskyj är en konstnärssjäl. Han har inte alls lika bra koll på sig själv som sin nemesis Putin. Men två saker vet han: Han vet att han älskar skönhet; att han älskar när det han gör blir vackert; att när han skapar – och han älskar att skapa – då skall det kännas bra, inte bara för honom själv, inte bara för familjen eller vänkretsen, utan för alla. I offentliga sammanhang. Då trivs han. Då är han i sitt esse. Dessutom är han medveten om de psykiska mekanismer i sig själv som bäddar för denna känsla. Han vet hur han skall få till det.

En annan sak han vet, är att han är en fenomenal kommunikatör. Där har han sin ambition. Han kan sjunga, dansa, deklamera, dikta, komponera, skriva, regissera, skämta, improvisera och engagera sig i intensiva samtal. Han drar sig inte för några knep eller några kommunikationsplattformar för att komma igenom, för att få till dialog; för att kunna lyssna så andra talar, och tala så att andra lyssnar. Och hör vad han vill att de skall höra.

Dessa två egenskaper vet han precis var han har inom sig. Han har dem så att säga alltid i bakhuvudet. Han vet också att andra inte lika självklart kan se hur han bär sig åt i denna kommunikativa kreativitet. Hur han får till det är ett mysterium, inte för honom men för oss andra. Och det är medfött; han har alltid varit så. Han har en vision, en idé om något projekt eller om hur samhället skall reformeras och detta känner de han möter direkt. Det är lätt för honom att förmedla visionen; att få andra att se vad han ser. Alldeles under ytan i den sfär där han relaterar till andra har han sitt sociala kapital, förmågan att få kontakt, att komma igenom, att synliggöra sin vision. Detta kapital är även en näsa för pengar; för var det finns resurser. Men framförallt är det förmågan att visa visionen.

Det var det han vann valet på. Sedan var det inte fullt lika enkelt att förverkliga visionen, förstås, så hans stjärna var med tiden i dalande. Kompetenta ministrar som han handplockat lämnade båten en efter en. På ett sätt kan man säga att Putins krig räddade honom. Folk började tröttna på honom och hans tv-stjärneprat. Det är nästan som man kan misstänka (alltså inte på fullt allvar, men ändå) att han beställde eller provocerade fram attacken från Putin för att få visa framfötterna och återta det folkliga stödet. Kriget har i alla fall fått honom att levla upp sig, mogna, visa att han är vuxen uppgiften att leda landet i ett blodigt försvarskrig mot en överväldigande fiende, stormakten Ryssland, med sina hårdtränade soldater. Och han slår världen med en viss häpnad med sin ståndaktighet. Han håller stilen.

Han finner det plågsamt med konfrontationer men måste han så gör han det med en viss storslagenhet. Hur det där går till har han ingen aning om, men det funkar. På astrologiska kallas det Mars i Lejonet. Den krigiska kraftens pondus mot en fond av storslagenhet. Denna egenskap är dock under ytan, så han ser själv inte hur det går till när den aktiveras. Plötsligt är den bara där. Och gör vad den skall. Han har nämligen en annan egenskap som också är storslagen, nämligen känsla. Inte känslorna – känslor har han lite varstans, han kan vara ganska emotionell – men just känsla. Han är inte för inte regissör; han kan iscensätta händelser på ett storslaget sätt. Även med enkla medel. Som när han filmar sig själv med en skakig mobil på torget i Kiev mitt under brinnande krig bara för att meddela folket att han är där, att han står kvar, att vårt vapen är sanningen och att sanningen är att vårt land är vårt och att nu ger vi allt för vårt land! Tjugosex sekunder på Twitter. Rätt in i hjärtat.

Han har känsla för det poetiskt målmedvetna (det kan låta som en paradox men i hans fall är det så) och för hur man effektivt sätter stopp för saker som skall stoppas. Och han har tack och lov inte en susning om hur han får till det där. Tack och lov, för då skulle han bara klanta till det genom att försöka regissera det. Nu är allt vishetsfyllt väl dolt under hans horisont och får göra sin grej utan insyn och utan inblandning. Och grejen är alltså just hans exceptionella talang för att ha en storslagen känsla för den poetiskt formulerade målmedvetenheten, eller rentav den poetiskt tänkta målmedvetenheten, och därigenom kunna, stoppa, avsluta, pausa, låsa, finta bort eller om så behövs verkligen döda.

Men denna talang för att stävja är för Zelenskyj direkt kopplad till en känsla för opersonlig rättvisa, eller ett opersonligt rättvisepatos, för att uttrycka det lite paradoxalt och, tja, kanske poetiskt. Och han har själv ingen aning om hur han får till det. Det är bara så och det har alltid varit så. Hans moraliska kompass pekar ditåt. Han sätter stopp, eller vill i alla fall sätta stopp, för orättvisor. Han känner sig kallad att göra det.

Samtidigt vill han inte gärna stirra för djupt ner i brunnen. Han har nog gjort det vid ett antal tillfällen i sin ungdom, och märkt att han kan bli lite trollbunden av mörkrets och paradoxernas hemlighetsfulla värld. Om han som komiker och mediemänniska har framstått som en smula ytlig så är det för att han har respekt för djupens makt över medvetandet.

Intelligensen är det inget fel på.

Inte på självdisciplinen heller. Han kan ta sig i kragen. Han kan rycka upp sig när han fastnar i någon frågeställning eller problemkomplex eller annat grubbleri. Han kommer upp på morgonen. Men han vill gärna att det noteras. Eller så kan han på ett eller annat sätt notera det själv. Se till att det märks att han är stringent, kommer i tid, får till saker och att hans visioner är realistiska och att andra kan relatera till dem.

Det är verkligen en ganska osannolik fältherre. Han är skapt för att leda ett projekt, det må vara en filminspelning med egensinniga skådespelare eller ett land med en spretig befolkning, men helst i fredstider, så att han kan skapa ordning och skönhet. Då är han i sitt esse.

Hur andra ser Zelenskyj beror i ovanligt hög grad på vilka dessa andra är, vad de vill och vad de inte vill se. Zelenskyj är skicklig att projicera en självbild som är ganska långt från den han själv känner sig vara. Han är verkligen en skådespelartalang. Hela hans medvetna framtoning är ett oskrivet ark, en filmduk han kan projicera vad han vill på. Baksidan på det är att andra också kan projicera sina bilder av honom på hans persona. Den verklige Zelenskyj är en gåta. Som han varken vill eller kan besvara själv. Förutom i skarpt läge. Han kan kriga. Han har känsla för vad som behövs och hur man gör det med stil. Och han har den disciplin, den effektivitet, som saken kräver. Och saken? Den tycks nu alltså Vladimir Putin ha bjudit på.

Jag vill sannerligen inte låta lättsinnig här. Man tar inte lätt på krig. Folk dör. Man säger att krig är ett helvete. Men helvetet är bättre än krig, för helvetet drabbar inga oskyldiga. Krig drabbar oskyldiga.

Detta gäller emellertid alla nivåer av krig. Det yttre, fysiska kriget är bara den sista, den lägsta nivån. Alla krig börjar som andliga krig. Krig mellan olika mentaliteter, olika värderingar och ideal, olika idéströmningar. De allra flesta krig löser man kontinuerligt på det planet, genom handel och dialog. Eller helt enkelt genom att låta varandra vara ifred. Zelenskyj vet det. Oligarkerna i Ukraina vet det också, och spelar med det. Det pågår en hel del fuffens i landet och gränsområdena mellan de olika subkulturerna är en bördig mylla för den svarta marknad som är grunden för den gråa marknaden, det vill säga den illegala handeln med legala varor och tjänster. Inte bara byggsektorn myllrar av oseriösa aktörer med falska papper. Även läkemedelsindustrin, vapenindustrin och deras skrämmande oäkting biokemin har långa rötter och utväxter djupt inne i denna gråzon. Det stora problemet, och det var nog här Zelenskyj fick problem, är att denna gråa marknad på samma sätt är fundamentet för så pass mycket av den vanliga, vita marknaden, där både handeln, varorna och tjänsterna är fullt lagliga och transparenta. Detta är den minsta delen av marknaden. Den största är den svarta. Skulle man kollapsa den så skulle hela ekonomin kollapsa.

I krigets kaos frodas den svarta marknaden. Men i krigets kaos gives även många möjligheter att exponera och eliminera maffialiknande syndikat och deras ledare. Den hårdhänte Mussolini fick bukt med maffian under sådana tider. Denna tid av oro kan alltså, om Zelenskyj håller huvudet kallt, bli fortsättningen på den grundliga utdikning av träsket han hade tänkt sig när han tillträdde 2019, men som kom av sig. Frågan är bara om Zelenskyj inte är lite för mycket av en poet, lite för mycket av en konstnärssjäl, för det. Krigets stålbad får utvisa det.

Den gapige Donald Trump gick till val på att dika ut träsket. På att dränera den sumpmark som utgörs av skumma typer inom administration och regionalpolitik. Det rör sig om tjänstemän utan tjänstemannaansvar som ser till att släktingar får en lägenhet någonstans, eller ett stipendium till ett fint lärosäte, eller varför inte en tjänstebil. Eller som tar emot mutor, förhalar och försnillar, trixar med siffror i folkomröstningar och inkomstdeklarationer, ser till att vissa får otur och andra får tur, rentav förtur. Och allt vad det kan vara. Eller värre, jurister och ekonomer som arbetar för dessa tjänstemän, eller för en rivaliserande oligark. Den kaxige Trump överskattade sin förmåga och underskattade kraften i träsket och makten hos dess små och stora monster.

Kanske något liknande gäller den charmige Zelenskyj i Ukraina. Han gick också till val på att dika ur träsket och jaga bort oligarkerna. Även de som gjorde affärer med Joe Bidens son Hunter. När rösterna räknats hade han 73%. Storslam. Men vem räknade dem? Givetvis kan Volodymyr Zelenskyj ha varit en marionett redan från början, jurist, ekonom och begåvad skådespelare som han är.

Jag håller mig öppen för att han var äkta vara men förlorade kampen.

Här ser vi hur sinnet för det möjliga, Jupiter ♃, ligger och lurar strax under horisonten på den sida vi möter Zelenskyj, som är i det relaterande tecknet, Tvillingarna ♊, vilket gör honom så kommunikativ. En kedja av blixtsnabba kopplingar länkar sinnet för det möjliga till hans förmåga att ta sig samman och bli effektiv, Saturnus ♄; från hans känsla för sakers natur, Månen ☾, båda mot en fond av storslagenhet, Lejonet ♌, där även den saturniska effektiviteten befinner sig. Från hans känsla för känsla går en snabblänk till dödsrikets väsen, Pluto P, i rättvisa Vågen ♎, som gör att han kan sätta stopp för eller rentav ta död på den eller det som står i vägen, eller som åtminstone utstrålar dold makt. Därifrån går i sin tur en snabblänk till Neptunus ♆, som ger honom gåvan att kunna sälja in obekväma beslut genom att visa hur det svåra kan vara bra och det lätta kan vara dåligt. Detta, dessutom, mot en klangbotten av riktad kraft, målmedvetenhet och fokus, Skytten ♐, placerad precis under västra horisonten, som är öppningen till det eller de som inspirerar honom ur det förflutna, som förfäder, hjältar och martyrer.

Detta om kedjan av snabblänkar. De är egentligen lite problematiska, eftersom de kan göra honom en aning för bra, för snabb för att samvetet skall kunna hänga med i svängarna. Det går fort i hockey. Han kan vara och verka både impulsiv och påpasslig, och agerar ofta på intuition.

De andra länkarna har behandlats implicit i karaktärsanalysen.

I skrivande stund återstår det att se om Volodymyr Zelenskyj överlever detta eldprov och om han passar på att likvidera de oligarker som girigt suger det sargade landets blod. Eller om han är deras marionett. Vad hans himmel anbelangar är båda alternativen möjliga.