Är han rubbad … eller? Vad säger stjärnorna om Vladimir Putin?

En standardförklaring till kriget i Ukraina är att Putin inte är riktigt frisk i huvudet. Fredrik Reinfeldt kallar honom “paranoid narcissist”, Göran Rosenberg betecknar honom som “galen” och “storhetsvansinnig”. På svenska ledarsidor är han en “mordisk psykopat”. Det är lite hopplöst att förstå världen när man lyssnar på amatörpsykologer.

Det känns faktiskt mer rimligt att vända sig till en astrolog och fråga vad stjärnorna säger om Vladimir Putins personlighet. Så vi ställde frågan till Alexander Kieding … och här kommer svaret:

Ukraina är inne på krigets fjärde dag. Putins trupper inringar de större städerna, ryskt flyg bombar sönder flygplatser och infrastruktur, det brinner, folk dör, och i skrivande stund väntas en omfattande cyberattack.

Kan det bli värre? Absolut. Det kan alltid bli värre. Alltid.

Så, hur illa är det? Ur Putins perspektiv: inte speciellt. Det går bra nu. Invasionen av Ukraina är väl förberedd och noga genomtänkt. Hur detta än slutar, och vad man är känner för det, så måste man tillstå att Vladimir Putin är en fascinerande gestalt, kapabel till både hjärtlig värme och iskallt beräknande; både tålmodig tolerans och blixtsnabb brutalitet, beroende på vad som bäst passar hans mål. Den korte ledaren är större än livet självt.

Vem minns till exempel inte när den tjetjenska terroristgruppen ockuperade ett operahus med 800 gäster, och Putin blixtsnabbt lät ett specialförband krypa in under golvet, ljudlöst borra små hål upp under stolarna och därefter fylla salen med en giftgas som sövde samtliga, både terroristerna och deras skräckslagna gisslan, varefter förbandet äntrade med gasmasker, tog bort bombbältena och sköt de medvetslösa terroristerna en efter en tills alla var döda. Iskallt, blixtsnabbt och med ett mycket tydligt budskap till alla presumtiva terrorister: ”Så går det”. 

Ska man förstå någon på djupet, måste man kunna tycka om dem, och först då kan de visa sina mer dolda sidor. Detta gäller även personer man rent spontant finner skrämmande eller motbjudande. Att man måste vara lite som en bra lärare, och hitta något härligt även med den mest irriterande eleven. 

I Putins fall är detta kanske inte lika enkelt. Trots det är det en förutsättning och det enda som ger oss det moraliska tillståndet att analysera hans personlighet på djupet. Det är därför en samvetsfråga, inte bara för mig som skriver, utan även för dig som läser, att ge sig i kast med nu levande personer som inte själva har bett om en offentlig karaktärsanalys. Detta oavsett deras roller i livets teater. Vissa är hjältar, andra är skurkar. Åter andra är hjältemodiga skurkar, skurkaktiga hjältar, fiender som i sista akten visar sig vara hemliga vänner, eller förstås omvänt. Alla varianter förekommer och vi måste kunna vara så pass distanserade att vi kan tycka om dem alla, för att komma dem så nära att vi kan se det som döljer sig under ytan. För att göra det måste vi helt enkelt göra den kanske obekväma gesten att lyfta blicken och se den större bilden. Även när vi känner oss förpliktigade att hysa moralisk indignation och fördöma både deras gärningar och deras tänkesätt. 

Med det sagt vågar vi nu nalkas en av de mest gåtfulla gestalterna i vår samtidshistoria: Vladimir Putin. 

Vem är han egentligen? Hur är han funtad? Hur är hans sladdar dragna? 

En sak vi kan konstatera är att Vladimir Putin känner sig själv. Det finns få egenskaper i honom som han inte har koll på. Närmare bestämt finns det två. Det ena som torde kunna vara gåtfullt även för honom själv är hans, både bildligt och bokstavligt talat, mördande förmåga att slå hårt, slå först, slå målmedvetet och slå med precision. Han vet förstås att han har denna talang. Den hör till hans mest utmärkande drag. Men exakt hur det där går till, det vet han inte. Han gör det på instinkt. Det bara kommer. Det andra han inte riktigt kan sätta fingret på är känslan av att hans öde är förutbestämt till att representera de sammanhang han är involverad i. Det har alltid varit så för honom. Och eftersom dessa två egenskaper, var för sig såväl som i kombination, är ungefär det enda i hans karaktär han inte kan förklara ens för sig själv, och eftersom han trots allt har ett sorts praktiskt sinne för det andliga, så ligger det nära till hands för honom att se sig som utvald av högre makter att med fast hand faderligt leda Moder Ryssland in i en storslagen morgondag. Det är förstås många ryssar som har detta sinnelag, det är närmast ett nationellt karaktärsdrag, och de blundar därför mer än gärna för Putins mindre smickrande sidor. Putin själv blundar knappast för dem. Han utnyttjar dem till fullo och han har full koll på vilka de är. 

Kontrasten mellan Putin och hans föregångare kunde knappast vara större. Men även utan den ständigt vodkadoftande pajasen Jeltsin hade Putin framstått som ovanligt slipad. Putin är påläst. Putin är välinformerad. Putin finner ett genuint välbehag i att diskret informera sig; att sitta på insikter som inget vet att han har tillgång till. Han har en fenomenal förmåga att snabbt läsa och minnas text, men även att diskret kunna läsa av människor. Och detta drag är medfött. Han fick det inte genom KGB; han gjorde karriär i KGB på grund av det. Den han talar med på tu man hand tenderar att känna sig sedd, kanske rentav förstådd, och därför berätta mer än han tänkt sig. Det skulle nästan kunna upplevas som en ära att bli undanröjd av självaste Vladimir Putin, så stark är hans strama karisma. 

Visst kan man härleda många karaktärsegenskaper till arv och miljö. Men orsakerna går djupare än så. Himlen vet. Det är i den andan vi kartlägger några av Putins karaktärsegenskaper. 

Två egenskaper, slagfärdigheten och samhällsengagemanget, är alltså utom räckhåll för Putin. Han vet om dem, han utnyttjar dem till fullo, men han kan inte kontrollera dem, och känner sig därför utvald av högre makter; predestinerad till att skapa och styra sitt imperium. 

De andra egenskaperna har han full koll på. Många av dem kan andra också se, men inte alla. Det andra kan se är Putins starka närvarokraft, hans jagkänsla. Denna jagkänsla är nu inte en vanlig människas jagkänsla. Den är en jagkänsla som är så nära förbunden med tre andra egenskaper att de både för honom själv och för andra framstår som en enhet. Han är därför mycket övertygande, även när han av strategiska skäl ljuger eller kommer med avledande svar, vilket politiker ofta gör. 

Så, vilka är då dessa tre andra egenskaper? 

Man kan beskriva dem som kommunikation, effektivitet och vändbarhet på känslonivå. Han kommunicerar gärna och han gör det effektivt. Han behöver inte många ord för att få fram sin mening. Använder han ändå många ord, och det är han högst kapabel till, så har han ett annat syfte med det. Hans syften är ofta dolda; det han har i kikaren har han så att säga bakom ryggen. Och det är där den tredje egenskapen kommer in: Att han kan vända på känslor. Han kan både känna, och inte minst få andra att känna, att trygghet kan vara oroväckande; att oro kan vara betryggande; att det onödiga kan vara viktigt och att det viktiga kan vara något annat än man tror. Och han kan kommunicera detta med full närvarokraft och i en stämning av uppriktighet. Jagkänsla, effektivitet, kommunikation och vändbarhet är i Putins fall samma sak, och denna sak är något av det första man känner när man nalkas honom. Eller en av dessa egenskaper är inte som de andra; den är omärklig men desto mer verksam, och det är vändbarheten i känslan. Med andra ord är han en mästare i manipulation. Eller för att säga det med snällare ord: pedagogik, förhandling och diplomati. Putin kan övertyga.   

Jag sade att denna förening av fyra egenskaper är något av det första man möter hos honom. Det finns dock en egenskap som kan hinna före, och det är känslan av att han sitter på kunskaper andra inte har, eller som andra inte vet att han har. Inte så att han är indiskret, tvärtom, utan så att han känns som någon som besitter en djupare förståelse. För den han möter, för det han gör eller för det andra gör, vill och kan. Speciellt kvinnor kan uppleva detta som charmigt, spännande eller förtroendeingivande. Vem minns inte hans tal till den ryska kvinnan den 8 mars! Hela hans person blev gentlemannamässig, ädel och manlig, rösten sjönk, blev djup, varm och poetisk, blicken innerlig, hela utstrålningen andades välvilja. Min inre ryska blev alldeles hänförd. Han må vara en smula kort i rocken men han kan uppfylla en hel sal med sin person, och det utan att ens göra något väsen av sig. Inga yviga gester, inga starka uttryck, aldrig en höjd röst och en ytterst återhållsam mimik. Han kan uppfatta vad som rör sig i lyssnare samtidigt som han talar. Det är i det hemlighetsfulla han har sitt hjärta, eller i alla fall sin lusta: 

De fyra nämnda egenskaperna närvarokraft, effektivitet, kommunikation och dold vändbarhet är inte bara framträdande drag, de har en känsla av objektivitet över sig. Av symmetri, saklighet och rättvisa. Det är som om de inte säger så mycket om hans personliga åsikter, sorger och glädjeämnen, men ger desto mer rum för andras. Han har såtillvida en domares egenskaper. Man kan tänka sig, även om man inte känner till något om hans yttre liv, att många skulle vilja söka sig till honom för att få hjälp att lösa sina tvister. Att han dessutom är kapabel att förinta; att döda, att krossa motstånd, det är något som bidrar till hans auktoritet. Redan Machiavelli visste att fruktan är en åtråvärd ledaregenskap. Denna talang, att väcka fruktan eller osäkerhet, är visserligen dold, men dess närvaro känns och dess klangbotten har, i Putins fall, något storslaget över sig. 

En egenskap har endast nämnts i förbifarten, eftersom den inte hör till de man som utomstående direkt uppfattar. Men man kan uppfatta dess frånvaro. Och det är att han tycks ha något bakom ryggen hela tiden; en plan, en avsikt, en vision eller en lägesbild. Något som ger honom potential. Det kan rentav vara något så världsligt som ett hemligt bankkonto. Men det kan även vara något så andligt som en känsla av ansvar gentemot den ryska tanken; gentemot de ryska helgonen och martyrerna; gentemot alla som har offrat liv och blod för den ryska saken; ja, rentav gentemot Kristus och Gudsmodern och idén om en gudsstat. Ty hur andligt det än är så finns det något praktiskt och påtagligt i Putins känsla för forntidens mästare och martyrer. Han känner sig ansvarig, han känner att de väntar sig något stort av honom och han är mer än villig att både döda och dö för det som inspirerar honom. Han må vara en bakslug och kallhamrad praktiker, men någon materialist är han inte. Han må ha höga tankar om sin plats under solen, men någon egoist är han inte heller. De fiender han besegrar, besegrar han ofta genom att inte ha samma svagheter som de har. Och egoismen gör människor lika svaga och förutsägbara som materialismen. Putin är varken svag eller förutsägbar och han räds varken döden eller efterlivet. 

En av hans viktigaste talanger är att han har en speciell förmåga till nytänkande. Med den kan han ta den ortodoxa, konservativa ryska tanken och uppdatera den, anpassa den till en ny världsordning, ge den modernitetens alla redskap och attribut utan att förändra dess essens. Det gör att han kan se sig som en barnmorska till det ryska folkhemmet. 

Detta nytänkande förbinder sig på ett samvetsgrant sätt med kärleken till det fördolda och på ett snillrikt, kvickt sätt med den visionära men praktiska känslan för det som öppnar honom för forntidens mästare och martyrer. Där hänger inte samvetet med, men det passar honom bra. 

Överlever Putin sitt livsverks fullbordan så kommer han att uppnå profetåldern, 72, och kunna bli sitt folks ålderman, eller biktfader, och åtnjuta stor respekt för den sluga, praktiska vishet som drog både den västerländska och den sydostasiatiska materialismen vid näsan. 

De gamla romarna vördade denna vishet som gudinnan Minerva.