Jag tillbringade sommaren 2004 med att gå en intensivkurs i ryska på universitet i Odessa. Jag hade en ukrainsk lärare och en rysk. Ukrainaren var mest intresserad av att mysprata om hur det var i väst. Då och då diskuterade vi rysk litteratur och historia.

Den ryska lärarinnan var av annat virke, hon såg det som sin uppgift att – vad som än krävdes – lära mig sitt modersmål. Ibland stod hon framför mig och stirrade hotfullt med sina små svarta pepparkornsögon och sa saker som: ”Men varför är Ni så trögtänkt?”

En gång smög hon sig upp bakom mig och knackade mig i huvudet med sin stora blyertspenna – tänk hackspett – och undrade: ”Är det tomt härinne?”.

Mest förnedrande var den gång hon använde mitt huvud som baskagge och slog marschtakt medan jag ur minnet skulle läsa upp böjningar på ryska verb.

På förmiddagarna var det testund. Universitetets lärare hade vad jag kunde förstå delat upp sig så att de intog sitt te på olika ställen. Ryssarna för sig. Ukrainarna för sig. Det pågick en märkbar dragkamp om vilken grupp jag skulle dricka te med. Jag försökte fördela min tid rättvist mellan dem för att inte utlösa krig i korridorerna.

Mycket av testundssamtalen ägnades åt att respektive grupp försökte övertala mig om att den andra gruppens kvinnor alla var horor, och att männen var alkoholister.

Varje försök av mig att lite försynt nyansera detta ledde till utbyten av blickar mellan lärarna. Ögonkasten var lätta att tolka: ”Men jag sa ju att han var dum i huvudet”.

Jag tänker på den tiden ibland när mångkultur kommer på tal i Sverige. Ryssar och ukrainare är broderfolk, men det innebär inte att de för den skull behöver älska varandra. Även små kulturella skillnader kan leda till förakt. Eller hat. Eller åtminstone ovilja att leva alltför nära den andra gruppen.

Och är man tvungen till det kan en mer allmän olust utvecklas till något värre. Så jag har aldrig riktigt kunnat förmå mig till att tro på det där om att bara människor från olika kulturer möts, fikar och dansar ihop så kommer en ljuv gemenskap att uppstå. Kan väl hända att den gör det under en semesterresa. Men då är förhållandena annorlunda än om man har dem man möter i fjärran land boende bredvid sig. Konstant.

Givetvis spelade det roll att Ukraina vid den här tiden hade en ekonomi som gjorde att misären var utbredd. Människor var utmattade efter några årtionden av långsam kollaps under Brezjnev och Gorbatjov, och sedan kom årtionden av snabb utplundring genom oligarker och västerländska bolag.

I sådana tider sluter man sig gärna samman i sin etniska grupp och vänder sig mot andra – de må sedan vara ett brödrafolk. Alla ser om sitt eget hus, och det gör man enklast tillsammans med dem som har samma kultur och historia.

Det paradoxala var att när jag guidades runt i staden – av ukrainska eller ryska lärare – så förenades de alltid i sitt lovsjungande av Odessas mångkultur. Här hade mängder av folkslag på ett för alla berikande sätt levt tillsammans i sekler; ryssar, ukrainare, greker, judar. Det fanns också små brittiska och franska enklaver. ”Vi har till och med haft svartingar här sedan 1800-talet”, som en av lärarna uttryckte det. (Jo, det vet jag väl att man inte får säga så, men jag tror inte poängen går fram annars.)

Paradoxalt eller hur? Stolthet över att staden har en historia av mångkultur – samtidigt en total motvilja mot ett av inslagen i mångkulturen. Det finns alltid de man inte vill komma för nära.

Det är väl egentligen som i Sverige i dag om man diskuterar med någon på Södermalm i Stockholm. Mångkultur är fint, men de kan inte tänka sig att hyra en trea i Rinkeby och bo där.

Jag hade några år tidigare haft en liknande upplevelse när jag tillbringade en tid i Lviv i Ukraina. Stadens invånare betonade ofta stadens kosmopolitiska historia, och att de själva såg sig som européer. Utanför Lvivs stadsgräns började Asien, i Kiev bodde bara ryssar. Ryssar var asiater.

Så vad vi mycket väl kan komma att få se är ett sönderfall av Ukraina. Det är ju sedan länge ett land som i praktiken styrs av oligarker. Det är dessutom ett land där folk i allmänhet talar illa om oligarker, men i praktiken röstar de med sin lokale eller regionale oligark – det är han som är garant för jobb och ekonomi; om än en osäker garant. Det är ungefär likadant i Ryssland.

Vad vi ser de senaste dagarna är hur oligarkerna i Ukraina manövrerar – ska man satsa på EU och deras väpnade gren Nato … eller på Ryssland? En inte orimlig tanke är att en del av oligarkerna redan börjat prata med Ryssland.

Putin vill ha väck Zelenskyj och hans regering (och de oligarker som stöder honom), men jag tvivlar på att Putin tror han kan kontrollera Ukraina utan inhemska oligarkers hjälp.

Så en segrarsida är given – oligarkernas – de flesta av dem kommer att behålla sin makt – vare sig det är Ryssland eller USA som tillsätter regeringen.

Boris Benulic