De är hatiska och föraktfulla mot vanligt folk, men harhjärtade och högaktande gentemot dem som äger medierna, och inställsamt kindpussande mot varandra – det kan därför verka lite underligt att det brutit ut ett inbördeskrig bland Sveriges kulturskribenter. De förväntas ju ägna sina krafter åt att föra krig mot dig och mig för att vi inte delar deras ångest och agenda.
Men är det verkligen ett kulturkrig som brutit ut kring Alex Schulmans bok Bränn alla mina brev?
För ett år sedan gick jag till angrepp mot Schulman i en längre artikel i Morgonposten.
Min kritik då kan delas upp i följande punkter.
1. Schulman har skapat sig en karriär genom att ljuga om sin uppväxt och sin mor, som han framställer som en ansvarslös grav alkoholist. På så sätt etablerar Schulman bilden av sig själv som offer – och han vet att man i den litterära världen älskar offer:
”Jag växte upp i ett smutsigt hem. När jag var barn var allt det där helt naturligt, det var mitt hem, men nu kan jag minnas urinfläckarna på golvet runt toaletten på ett nytt sätt, dammråttorna som vimsade i korsdraget under sängarna. Vi sov i lakan som aldrig byttes, långsamt gulnade de i våra sängar. Vi bytte sällan underkläder, alltid gammal mat i kylen, tallrikar i diskhon, ränder i badkarsporslinet.”
2. Schulman har förstärkt sin roll som offer genom att framställa sin egen ilska som ett arv från morfadern Sven Stolpe. Stolpes karaktär som en kvinno- och barnförtryckande våldsam dåre skapas i och med boken Bränn alla mina brev. Genom detta uppnår Schulman flera saker; han kan skylla på sin egna utbrott mot andra på det sociala och genetiska arvet, han kan framställa sig själv som offer, och han kan också framställa sig som hjälte eftersom han försöker komma tillrätta med de onda sidorna hos sig själv – de sidor som han alltså säger sig ha ärvt:
”De skrämda blickarna hos familjemedlemmarna som följer varje steg jag tar. Amandas uppgivenhet på balkongen. Det var så jag hamnade här. Det var så jag till slut förstod att jag måste agera, innan allt omkring mig förstörs och försvinner.
Jag bär på en vrede och jag måste göra något åt det.”
En diskussion om Bränn alla mina brev blir omöjlig om man inte diskuterar Schulman som person och den persona han målmedvetet byggt upp.
Men det klarar inte svenska kulturskribenter, även om vi närmar oss en ljusare årstid.
För när våren kommer brukar ju dessa skribenter vakna till och de till och med börjar diskutera litteratur. Vintrarna ägnar de nämligen av någon anledning åt att skriva artiklar om politik på samma sidor.
Då blir det inga bråk dem sinsemellan för de förenas alla av samma ångest; hot från rasismen och klimatkollapsen (att de bekymrar sig så mycket för isbjörnens utdöende är förvånande emedan isbjörnen är vit).
Men inte heller när de skriver om litteratur uppstår några större bråk. Det gäller att vara försiktig om man är kulturskribent eller författare i Sverige; man måste vara lite feg om man vill ha deg.
Bonniers dominerar
Det är en följd av maktkoncentrationen i det svenska kulturlivet. I en medievärld där Bonniers dominerar tidningar, magasin och bokutgivning måste man vara noga med att inte angripa någon som är städslad av Bonniers som skribent eller författare. Bonniers värnar om de skribenter som bär varumärket. Men man måste vara försiktig även om man angriper någon i B-laget, för en dag är det kanske någon av dem som recenserar ens bok eller angriper ens senaste recension – och det på väl synlig plats i en Bonniertidning – eller i Svt eller SR. Fenomenet märks även i Schibstedkoncernen; skribenterna på AB:s och SVD:s ledar- och kultursidor strider inte, utan gör istället mysintervjuer med varandra och samsas väl. Man får inte vara för bråkig på AB gentemot SvD, för om de skär ner mer på AB så är SvD i samma koncern en möjlig räddning för fortsatt anställning eller arvodering.
Därför kan det verka underligt att det blivit kultur- och författarbråk efter det att Lapo Lappin i Kvartal publicerat en genomgång av Alex Schulmans Bränn alla mina brev och dragit slutsatsen att den är ett ”spindelnät av lögner”.
Det finns inga belägg för det Schulman hävdar; att Sven Stolpe var en svartsjuk dåre som försökte mörda sin fru, menar Lapin.
De som angriper Lappin – och försvarar Schulman – kan delas in i två grupper.
Den första säger att Schulman talar sanning , dit hör Anna Gullberg i Expressen (hon har fått tjuvkika i en hemlig dagbok).
Den andra gruppen består av sådana som instämmer i Lisa Magnussons ord på DN:s ledarsida: ”folk måste sluta vara så besatta av det autentiska”.
Alltså, antingen menar man att allt Schulman säger är sant, eller så menar man att det kanske inte är sant men det spelar ingen roll.
I de av Bonniers och Schibsted kontrollerade medierna hittar man få tillskyndare av Lappins kritik.
Inget annat var heller att vänta.
Leder ingenstans
Men problemet är att det är en värdelös debatt, som inte kommer att förändra något eller göra svenskt kulturliv bättre – om så ska ske måste man diskutera inte bara Schulman – utan det fenomen i kulturen som han är exempel på. Män och kvinnor från över- och övre medelklassen som framställer sig själva som offer för föräldrar och släktingar som är onda på ett eller annat vis. Förr reste unga personer som ville bli författare ut i världen för att leta upp folk de kunde framställa som offer och bli språkrör för. I dag nöjer sig sådana som Schulman med att röra sig runt Stureplan. Det räcker för att upptäcka offer man kan bli språkrör för, man upptäcker sig själv. Eller snarare uppfinner sig själv.
Och en debatt om detta kulturliv kan aldrig utlösas av Lappins artikel, och det beror på att han och Kvartal vill vara en del av detta kulturliv och vill bli erkända och godkända som aktörer. Då kan man inte ifrågasätta den värld som skapat Schulman, man kan bara ifrågasätta det den världen skapat; och det i ett enskilt fall.
Eller som jag beskriver den världen i den första artikeln om Schulman:
”Schulmans bok fullföljer en utveckling inom kulturen och samhällsmoralen som innebär avlivandet av alla dygder och hedersbegrepp. Det som det tidigare var en självklarhet att man höll inom familjen blir nu något man för till torgs för att kunna göra karriär. För sådana som Schulman eller för söner och döttrar till akademiledamöter eller andra uppburna kulturpersonligheter är det inte möjligt att använda arbetarförfattarnas gamla knep att berätta om fattigdom och den misär som följer ur detta, men det finns ju andra former av misär; självupptagna försupna föräldrar som är konstant otrogna och struntar i sina barn – eller förlöjligar dem och förminskar dem. Detta utgör angrepp och avsteg från två gamla hedervärda dygder, dels att man hedrar sin fader och moder, dels att man betraktar sig själv som ansvarig för sina handlingar – de kan aldrig lastas på någon annan. Och om man är så pass medveten om att man haft en deformerande barndom så är nyckelordet ”medveten” – för då kan man ju göra något åt det. Att tjäna pengar är förstås ett sätt, om än inte särskilt karaktärsdanande.”
Denna oförmåga att se hela problemet gör också att ingen diskuterar Sven Stolpe som person, ingen försvarar hans livsgärning – fanns det någon som när Bränn alla mina brev recenserades invände mot följande Schulmanska rader om Sven Stolpe:
”Men för mig har Sven Stolpes litteratur alltid känts ointressant, som lämningar från en svunnen tid. Böcker om kristendom, om historiska gestalter som drottning Kristina och Jeanne d’Arc, studier i ryska filosofer och en stor samling romaner med daterad gammelprosa, idéromaner om saker och ting som inte längre är relevanta. …Jag skrattar. Ingenting kunde intressera mig mindre.”
Frånvaron av försvar för Stolpe visar att de som skriver på kultursidor saknar varje uns av bildning – de förstår inte att Schulman här med sitt tomma flatskratt skriver ut en av 1900-talets stora intellektuella ur historien (jag ska framöver i andra artiklar återkomma till Sven Stolpes liv och gärning). Här kan det räcka med att notera hur kultursidesvänstern förändrats. Den konservative katoliken Stolpe blev en gång i tiden god vän med kommunistpartiets ledare Hilding Hagberg – efter det att Stolpe upptäckt att det var Hagberg som under pseudonym skrivit uppskattande recensioner av Stolpes verk i partiorganet.
Hur den här kulturstriden kommer att sluta?
Som kulturstrider i den svenska offentligheten brukar sluta.
Kvartal erövrar en portion i det godkända offentliga samtalet, då stillar de sig än mer.
Schulmans position blir orubbad, trätan är snart glömd.
Och kulturlivet tar ett steg till, från obildning till öppen fientlighet mot bildning.
Prenumerera för 99 kr/mån!