ALEX SCHULMAN, EN LIKSKÄNDANDE OFFERKOFTAS KARRIÄR: Från skvallernotiser till litterära priser, ständigt beredd att sparka neråt och slicka uppåt för att få uppmärksamhet – har lärt en generation hur de alltid kan skylla på andra för sina egna handlingar

Knarkarhundar ska man undvika. De kan verka strykrädda och kuvade, men just därför är risken stor att de sliter sig från Hasse Heroins slappa grepp om kopplet och biter dig i benet.

Om jycken kunde föra sin talan skulle han förstås efteråt försvara sig med:

”Men det fattar ni väl, som jag har det. Klart man blir tokig och ger sig på någon som inte kan försvara sig när man får chansen.”

Alex Schulman har samma läggning som en knarkarhund, skillnaden är att han ofta kommer med försvarstalet innan han biter:

”Jag växte upp i ett smutsigt hem. När jag var barn var allt det där helt naturligt, det var mitt hem, men nu kan jag minnas urinfläckarna på golvet runt toaletten på ett nytt sätt, dammråttorna som vimsade i korsdraget under sängarna. Vi sov i lakan som aldrig byttes, långsamt gulnade de i våra sängar. Vi bytte sällan underkläder, alltid gammal mat i kylen, tallrikar i diskhon, ränder i badkarsporslinet.”

Det är på det viset man ska lägga upp försvarstalet om man vill ge sig på folk och håna dem, och det är ju så Schulman byggt sin karriär – dryg, överlägsen, nedlåtande, självgod – det drar läsare och lyssnare. När offren för hånet blir förbannade och hugger tillbaka kommer de gnälliga utläggningarna om hur svårt Schulman haft det – det är därför han angriper andra för deras hårfärg, munform, gångsätt eller mentala förmågor.

Schulman började uppmärksammas som chefredaktör för stureplan.se, förutom allmänt vimmelrapporterande levererade det giftigheter om människors utseende och beteende, han får börja blogga på Aftonbladet 2007 med bloggen ”Att vara Alex Schulman” (dragkampen om Schulman var hård efter tiden på stureplan.se – Expressen och Metro var också ute efter honom, men Aftonbladet hade tjockast plånbok och lättast att lätta på den).

Han drar mer trafik där än någon annan.

Men en dag biter han fel person.

I en text ger han sig på Aftonbladets egen Jan-Olov Andersson – musik-, film- och tv-skribent som arbetat på tidningen i 20 år:

”Jag blir irriterad hur Sveriges största och bästa tidning kan ha en så usel skribent som Jan-Olov Andersson i sitt stall.”

Jan-Olov Andersson blir förbannad, får fackklubben med sig – Schulman blir en arbetsmiljöfråga och tidningsledningen tvingas kalla till presskonferens på hotell Anglais. Där berättar Schulman att han tänker stänga ner sin blogg, och han hävdar att han funderat på det i månader. Han har strax innan presskonferens i en text förklarat att:

“Ju hårdare, kallare, hjärtlösare mina iakttagelser har varit, desto större har publikens förtjusning varit. Och jag känner att mitt förakt mot min egen publik har ökat – och föraktet mot mig själv när jag upptäcker att jag faktiskt gör dem till viljes.”

Aftonbladets chefer applåderar beslutet, förklarar att det är modigt, och att Schulman ska bli kvar på tidningen – nya projekt med honom planeras. Dels därför att de vill ha kvar Schulman som har många följare, dels därför att Schulman alltid vart inställsam i sitt förhållande till cheferna på Aftonbladet. En sådan person måste man vara mån om.

Men presskonferensen har föregåtts av att Schulman kallats in till ledningen, fått beskedet om att de vill att han ska lägga ner bloggen, och att det ska se ut som hans eget beslut – och avsked diskuteras.

Schulman får gå hem och fundera. Han skriver texten där han förklarar hur bloggen gjort honom till ett ”monster”, och att han därför lägger ner den.

Cheferna får läsa utkastet, inser det PR-mässiga värdet eftersom Schulman nu kliver fram som ett offer.

Elakhet säljer.

Självömkan säljer. Nu har Schulman serverat dem en perfekt produkt – en elak person som ömkar sig själv för att han blivit elak. Och det är inte hans fel egentligen, det är läsarnas och ”bloggens” fel; som om bloggen hade en egen vilja.

Det blir ordentliga personporträtt i de stora tidningarna efter presskonferensen.

Här börjar Schulmans karriär ta riktig fart. Han inser att han förstått hur allt fungerar – berätta om hur ond och elak du kan vara i vissa situationer – skyll sedan allt på andra.

Schulman väljer det lättaste alternativet när det gäller att hitta någon att skylla på.

Allt var föräldrarnas fel.

Inte mitt fel

Han kommer 2009 med boken Skynda att älska, den handlar om Schulmans far, den berömde tv-producenten Allan. Problemet med Allan är att han är för gammal när Alex föds. Allan är för orkeslös för att riktigt orka visa sin kärlek, lille Alex blir aldrig kastad upp i luften eller kan spela fotboll med pappa Allan. Rejäl misär. Lite senare i livet tvingas Alex flera gånger lämna krogkön för att åka hem och hjälpa den nu ännu äldre pappa Allan.

Kan inte ha varit lätt.

Och så orkar pappa Allan förstås inte städa hemma (minns beskrivningen av hemmet i början). Att mamma Lisette ska städa är inte att tänka på. Hon är gravt alkoholiserad, och om det berättar Schulman i Glöm mig (2016).

Det Schulman gör med de böckerna är i sig helt nytt – människor som vill bli något i kulturvärlden har sedan början början på 1900-talet använt metoden; berätta om din eländiga och fattiga uppväxt. Då kommer de på bokförlagen, tidningarna och teatrarna tycka att du är en exotisk blomma som växt på en gödselhög, och det blir typ: ”Men se vilket fynd jag gjort, en liten kvartstattare som växt upp under erbarmliga förhållanden men som kan skriva (… eller sjunga … eller måla … eller skådespela)”.

Det nya med det Schulman gör är att han kommer från en välbärgad familj – pappan finlandssvensk adel, mamman dotter till Sven Stolpe. Pappan är legendarisk producent i svensk radio och tv, mamman journalist och därefter informationschef på några av Sveriges största företag. Föräldraparet är de första exemplen på hur det i Sverige växer fram ett skikt vars uppgift det är att forma människors tankar med hjälp av tv, reklam och ”information”.

Men Schulman beskriver som sagt en barndom av urinfläckar, tomma kylskåp och att ingen lär honom att borsta tänderna eller sköta andra delar av den personliga hygienen.

Om Schulmans föräldrar var med och formade det mäktiga medieskiktet så var Alex Schulman med och skapade ett helt nytt sätt för medlemmar av detta skikt att framställa sig själva: det var synd om dem, de hade haft en dålig uppväxt.

Metoden kom snabbt att börja användas av politiker och andra makthavare som fick problem. De framträdde i tv eller tidningar och berättade om alkoholiserade föräldrar, frånvarande föräldrar eller sexuella övergrepp.

När ni läste intervjun med Advokatsamfundets dåvarande ordförande Anne Ramberg – den där hon beklagade sig över sin fattiga uppväxt på Östermalm – man åt sällan oxfilé och mamman promenerade när hon skulle till NK istället för att ta spårvagnen; då gjorde Ramberg en ”Schulman”.

En variant som dykt upp de senaste åren är när personer med olika former av makt träder fram och berättar om sina ”diagnoser”, att finnas i autismspektrat är numera meriterande – alla fel man gjort kan skyllas på det. Den perfekta kombinationen är förstås att hävda att man både haft en dålig uppväxt och har en diagnos.

Det händer aldrig att dessa personer ställs inför följande fråga av intervjuaren:

”Men om du nu har så många problem med dig i bagaget – varför har du sökt dig till positioner där du har makt över andra eller kan påverka dem. Är du inte synnerligen olämplig får sådan verksamhet?”

Det som skiljer Schulman från dem som knyckt hans strategi är att de andra oftast använder den för att försvara en position, de kör den som defensiv strategi. Schulman har använt den offensivt, för att klättra uppåt. Killen som började med att skriva skvallernotiser på Se & Hör ville bli en riktig kulturpersonlighet.

Denna senare del av karriären har gått ganska lätt. Kulturparnassen bara väntade på någon sådan som Schulman, och det sista klivet tog han med sitt karaktärsmord på sin morfar Sven Stolpe. Det skedde med boken Bränn alla mina brev.

Det klivet är också ett utmärkt exempel på den svenska nutida kritikens förfall, det visar också hur kultur, kunskap och moral helt kollapsat i det skikt som anser sig vara kulturbärande.

Utgångspunkten för Bränn alla mina brev är att Alex Schulman en dag liksom upptäcker att han är en hustyrann som är elak mot fru och barn, och att han rent allmänt är retlig, översittaraktig och obehaglig:

”De skrämda blickarna hos familjemedlemmarna som följer varje steg jag tar. Amandas uppgivenhet på balkongen. Det var så jag hamnade här. Det var så jag till slut förstod att jag måste agera, innan allt omkring mig förstörs och försvinner.

Jag bär på en vrede och jag måste göra något åt det.”

(Bränn alla mina brev, sidan 13.)

Den som följt Schulmans karriär kan väl tycka att det borde han ha upptäckt för sisådär två årtionden sedan om han var normalbegåvad. Och det har han förstås varit medveten om, men han har insett att det är karriärbefrämjande att vara obehaglig. Men Schulman har varit med och skapat en ny tidsanda där det gäller att framställa sig som offer. Nu går han vidare och förklarar sina dåliga sidor inte bara med att det var hans föräldrars fel – det var också en fråga om det genetiska arvet från hans morfar.

Schulman har känsla för tidsandan, det måste man ha om man ska dra nytta av den – och samtidigt bidra till att förändra den. Han ser det säljer att beskriva forna tiders familjer som något negativt och skadligt, en slags patriarkala fängelsehålor där fruar och barn hölls fångna.

I Bränn alla mina brev reduceras en tidigare viktig konservativ författare till en sjukligt svartsjuk och hämndlysten kvinnoförtryckare vars hela produktion präglas av dessa personlighetsdrag.

Och därför har både kritiker och läsare tagit emot boken med tacksamhet och glädje. Den var ju inte bara dubbelplusbra, den var mycket mer än så. Den fyllde varje tänkbart behov.

Blod, gener, uppfostran

Den berättigade den känsla många, kanske de flesta, har av att deras karaktärsfel och olika tillkortakommanden är någon annans fel. Den försvarar att man pekar finger på föräldrar eller far- och morföräldrar och säger: Det är de som deformerat mig. Deras blod, gener och uppfostran har gjort mig till den dåliga människa som är jag.

Som det står i skriften kan man kasta första stenen om man är utan skuld — och det är man tydligen i Sverige om man riktar ett anklagande finger mot sina anförvanter. Det dämpar också människors oro för att få kritik för det befäster ytterligare ett beteendemönster som innebär att man skyller allt på andra.

Schulman gräver i boken runt i sina minnen för att hitta den ansvarige för sina koleriska utbrott och sin lynnighet, och vem uppenbarar sig inte när Schulman erinrar sig sin barndom och uppväxt om inte morfadern Sven Stolpe. Schulman minns hur denne konstant hunsade och förtryckte sin hustru Karin, från arla morgon tills solen gick ner skulle hon likt kungens lilla piga se till att Sven Stolpe pysslas om och får sig allt serverat på precis det sätt som han alltid fått det och alltid ville ha det. Minsta lilla avvikelse från de fastslagna rutinerna och han tömde sin vredes skålar över den arma kvinnan.

Schulman inser att det är detta arv han bär på. Det är därför han själv är usel och illasinnad mot människor. Han är formad av Sven Stolpe. Riktigt hur detta gått till förklaras aldrig. Unge Alex tillbringar förvisso delar av loven hos morföräldrarna … men räcker det? Eller är det modern som är den som överfört en miljöskapad vrede till den egna sonen. Eller är Schulman en total anhängare av biologism? Allt är en fråga om de gener vi ärver? Eller? Inget svar ges på dessa frågor, men Schulman är ju inte ute efter att förklara, syftet är mer att försvara sig själv, och förtala morfadern.

Läsaren frestas förstås att fråga sig varför Schulman inte också ärvde Sven Stolpes intelligens och stilistiska förmåga?

Schulman ser dock till att frågan inte kan ställas – om man accepterar hans historieskrivning – eftersom han reducerar hela Sven Stolpes författargärning till att handla om en enda sak: hustrun Karins otrohet med Olof Lagerkrantz, en affär som inleds under en vistelse på Sigtunastiftelsen och som sedan fortsätter, åtminstone i brevform, ett bra tag därefter. Schulman menar att hans upptäckt är av stort litteraturhistoriskt värde eftersom den förklarar inte bara Sven Stolpes karaktär (och därmed ursäktar Schulmans) utan därför att den också förklarar hela Sven Stolpes skriftställargärning. Inte bara alla romaner handlar om och bearbetar Sven Stolpes sorg och vrede över att ha blivit hanrej utan – jag kan inte tolka Schulman på annat sätt – hela Sven Stolpes tänkande är påverkat och format av hustruns otrohet. Detta leds ju inte i bevis på något sätt, utan Stolpes konservatism och katolska tro har på något sätt, om inte fötts så utvecklats och förstärkts, av det där syndafallet i en trädgård i Sigtuna.

Nu leds detta aldrig i bevis, såvida man inte anser att när Schulman låter ett påstående föregås av satser om att han ”upptäcker” och ”inser” så räcker det som bevis.

Och möjligen är det som Schulman säger – han har läst Sven Stolpes romaner (alla verkar han påstå) … men allt det andra?

”Men för mig har Sven Stolpes litteratur alltid känts ointressant, som lämningar från en svunnen tid. Böcker om kristendom, om historiska gestalter som drottning Kristina och Jeanne d’Arc, studier i ryska filosofer och en stor samling romaner med daterad gammelprosa, idéromaner om saker och ting som inte längre är relevanta. Jag plockar upp en av böckerna. Den heter ‘Nikolaj Berdjajev’. Jag vet inte vem det är. Fotografierna på omslaget visar en äldre man med bockskägg och simmig blick. Jag läser på baksidan om hans ‘kristna renässansidéer som var lika oförenliga med den gamla ortodoxien som med marxismen’. Jag skrattar. Ingenting kunde intressera mig mindre.”

(Bränn alla mina brev, sidan 30.)

Det är svårt att inte tycka synd om Sven Stolpe. Andra stora författare och intellektuella från tidigare generationer drabbas av ödet att bli bortglömda. Verken förpassas ner i magasinen. Sven Stolpe däremot släpas fram i offentlighetens ljus av dottersonen … bara för att få sitt verk reducerat till produkten av sjuklig svartsjuka. Texterna är inte ens värda att få vila i frid i magasinen.

Schulman var säkert instinktivt medveten om att han på detta sätt gjorde dem som kontrollerar kultursidor och institutioner en stor tjänst. Reducera Sven Stolpe till en man som i några årtionden skrev böcker förtärd av ständig och djup svartsjuka. Då slipper man ta ställning till det han skrev. Man har fått ett fribrev av dottersonen Alex – varför läsa historiska eller filosofiska verk vars orsak är att man är svartsjuk.

Kvinnoporträtt

Man får förstå att Schulman undviker en så stor del av Sven Stolpes verk. Han gav också några av de mest djuplodande porträtten av kvinnor som skapats i Sverige – möjligen kanske de bästa. Och det Schulman inte förstår är att Stolpes stora verk om drottning Kristina, eller den heliga Birgitta eller Jeanne d’Arc på många sätt förebådar det som i dag kallas genusteori. Det visar Stolpes storhet som intellektuell – att han från en konservativ och katolsk utgångspunkt kunde närma sig den person han studerade på ett förutsättningslöst sätt.

Schulman antar att morfadern var en lika obildad och grund person som han själv är och att han därför kan förklaras på samma sätt man kan förklara Schulman själv.

Märkligt nog har inte landets kritiker reagerat på detta. Här ställs man inför ett verk som ska förklara en person som i årtionden påverkade svensk kulturdebatt. Den som skriver verket säger sig vara helt ointresserad av det mesta som personen i fråga skrivit, han menar sig kunna förklara personen genom att han upptäckt att det i romanerna ofta förekommer män som förödmjukats genom sina kvinnors otrohet. Schulmans envisa fixering vid denna förklaringsmodell för Sven Stolpe får mig att anta att Schulmans egen aggressivitet kan förklaras på samma sätt. Den som studerar Schulmans kolumner kan om man använder Schulmans egen metod frestas att anta att han styrs av det envisa skvallret om hans egen ständiga impotens under hans ettåriga äktenskap med Katrin Zytomierska. 2007? Ja, det är en period då Schulman är som mest aggressiv mot andra i sina texter.

Botgöring och värdegrund

Bränn alla mina brev är ett antal lösryckta antaganden och gissningar hopfogade för att Schulman ska kunna hävda att han gjort en viktig upptäckt, en upptäckt som dessutom förklarar och ursäktar hans eget nutida beteende.

Även om man vant sig vid det intellektuella förfallet på de svenska kultursidorna kan man inte annat än häpna över det berömmande mottagandet av Schulmans lilla pamflett till bok. Ingen gör minsta försök att kritiskt granska Schulmans text, ingen tar sig an uppgiften att i sammanhanget diskutera Sven Stolpes liv och gärning och presentera hans verk – man accepterar Schulmans beskrivning. Men förresten … varför skulle de göra på annat sätt? Man kan ju inte tänka sig en bok som är mer värdegrundsanpassad än denna, och den är dessutom skriven av en botfärdig person.

Schulmans bok fullföljer en utvecklingen inom kulturen och samhällsmoralen som innebär avlivandet av alla dygder och hedersbegrepp. Det som det tidigare var en självklarhet att man höll inom familjen blir nu något man för till torgs för att kunna göra karriär. För sådana som Schulman eller för söner och döttrar till akademiledamöter eller andra uppburna kulturpersonligheter är det inte möjligt att använda arbetarförfattarnas gamla knep att berätta om fattigdom och den misär som följer ur detta, men det finns ju andra former av misär; självupptagna försupna föräldrar som är konstant otrogna och struntar i sina barn – eller förlöjligar dem och förminskar dem. Detta utgör angrepp och avsteg från två gamla hedervärda dygder, dels att man hedrar sin fader och moder, dels att man betraktar sig själv som ansvarig för sina handlingar – de kan aldrig lastas på någon annan. Och om man är så pass medveten om att man haft en deformerande barndom så är nyckelordet ”medveten” – för då kan man ju göra något åt det. Att tjäna pengar är förstås ett sätt, om än inte särskilt karaktärsdanande.

Man kan mycket väl finna det nödvändigt att vända föräldrar och anförvanter ryggen. Lämna hemmet, stänga dörren och aldrig återvända. Men att göra gnällig litteratur av det för att framställa sig själv som ett offer eller kanske till och med en ädel ros på en gödselstack visar inte det man vill visa — att man är en stark och självständig människa.

Schulman går vidare från att vara kolumnist på Aftonbladet till att bli kolumnist på Expressen 2016. Väl inne i Bonniersfären arbetar han sig vidare till Dagens Nyheter där han blir kolumnist 2021. Från och med det att han börjar skriva på Expressen rör han sig alltmer bort från allmänna attacker på andra – som angreppet på Fredrik Wikingsson för att ha varit en ”ohygienisk kuf” när de gick samma kurs på universitet.

I Expressen, och senare i Dagens Nyheter har Schulman börjat skriva mer om politik och livet som förälder. När det gäller politiken är det mest en fråga om att han angriper dem som menar att invandringen skapat problem. Ibland handlar det om sjukvården som ligger honom varmt om hjärtat – mer resurser dit. Det senare är ganska naturligt eftersom Schulman är hypokondriker – och då vill man givetvis att läkare och sjuksköterskor ständigt ska stå redo att hantera ångest och krämpor.

Ibland sammanfaller angreppen på invandringskritiker med försvaret av mer skattemiljoner till sjukvården. Ett exempel på detta är när han vänder sig mot kraven på att man ska ta itu med bidragsfusk:

”Moderaterna gick i veckan ut med buller och bång och krävde att alla samordningsnummer, en sorts tillfälligt personnummer, ska återkallas, för att få bukt med bidragsfusk. Ursäkta, men vem fan bryr sig? Varför säger de ingenting om sjukvården istället? Varför gör de inget åt den i Stockholm där de har makten? Varför protesterar de inte när det gäller övriga Sverige? Utspel efter utspel efter utspel – allt handlar om invandrarna och om gängen. Tänk om man fick se den aggressivitet som kännetecknat Kristersson i alla samtal som rör migration i en fråga som verkligen är akut här och nu; att vi har en sjukvård som faktiskt håller på att gå under.”

Arbeta för uppehället

Här ser vi hur Schulman har föga förståelse för de människor som anser att man ska arbeta för sitt uppehälle, invandrare är en svag grupp som måste ha bidrag, och får de i sitt tycke tillräckligt med bidrag är det väl inget större problem om de fuskar sig till några tusen kronor till. Och gängkriminalitet är heller inget större problem för dem som bor i en våning för 20 miljoner kronor på Östermalm.

Det vi ser här är en anpassning till vad som förväntas av den som vill bli betraktad som finkulturell och en riktigt författare och skribent i Sverige i dag – kampen för de öppna gränserna och bidragssamhället är en självklarhet och något nödvändigt.

Vad vi också ser är en anpassning till de läsare han vill fortsätta att nå ut till – de har lämnat festandet på Stureplan och andra ställen bakom sig, gått in i familjebildande och karriär – och då måste de vandra på de vägar som anlagts på värdegrunden. Schulmans krönikor i Dagens Nyheter tar också ofta sin utgångspunkt i en erfarenhet som han vet att många av hans läsare delar – den stress det påstås innebära att vara småbarnsförälder i storstad och ha ett jobb som kräver tid. Det blir mycket betraktelser om frustration, bristande självkänsla och osäkerhet i vardagen – som när han i DN beskriver hur han hånas av en annan förälder i barnens skola därför att Schulman glömt att sätta på sina blinkers:

”Och vägen från skolan var lång och kommentaren rann i mig som ett gift, gjorde att asfalten mörknade.

Jag kände mig kränkt, helt enkelt.

Jag hittar inget bättre uttryck på svenska än det engelska: The nerve! Den här mannen hade alltså the nerve att hånfullt påpeka för mig att att jag inte använt blinkers samtidigt som han i samma ögonblick gjorde sig skyldig till exakt samma misstag.

Jag gick in i en ny period av mörker efter detta.”

Vi ska nog stanna till här och notera en sak. Schulman säger att han inte kommer på något bra uttryck på svenska – så det får bli det engelska ”the nerve”.

Vi har en författare som fått priser för sina böcker – till exempel Årets bok på bokmässan 2017 – men han känner inte till svenska uttryck som ”ha mage”, ”våga” eller det lite mer ålderdomliga ”djärvas”.

Schulman skriver uselt inte bara för att han tänker uselt – han har också ett ganska begränsat ordförråd, och är i största allmänhet okultiverad. Han har i olika kolumner gjort sig lustig över dem som vill hålla svenska traditioner och det svenska kulturarvet vid liv. Vilka obildade dumskallar, menar Schulman – och så betecknas de förstås som Ku Klux Klan-anhängare.

När det gäller Schulmans egen bildning har vi sett hur han avvisar tanken på att läsa böcker vars ämnen verkar för komplicerade – ”intresserar mig inte”. Jag har läst alla Schulmans kolumner i Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter och hittat tre exempel på vad man med lite god vilja kan kalla kulturella referenser. Det är när han i tre kolumner använder scener från filmer för att åskådliggöra sina känslor och det som händer. De tre filmerna är Alien, Jurassic Park och Annie Hall. Hans intellektuella lathet innebär alltså att han inte ens orkar se så mycket film eller tv-serier att han kan komma med filmreferenser som är färskare än 30 år.  Schulman har i en text förklarat att det sista som kulturellt förenade svenskarna var Ingvar Oldsberg. Det är vad vi har av svenskt kulturarv i Schulmans föreställningsvärld, och Oldsberg är död.

Kanske är det därför Schulman uttryckt sin glädje och tillfredsställelse över att morfadern Sven Stolpes hem numera har blivit moské. Där kanske han ser en ny lämplig kultur växa fram, islam kräver ju inte att man är intellektuellt nyfiken och försöker stilla denna nyfikenhet.

Ingen själ

Vad vi står inför när vi läser Alex Schulman är en person som saknar själ och bildning, en ständigt osäker och rädd figur som angriper människor för att få skrattare på sin sida – och på så sätt göra sig nyttig för dem som har makt i kulturvärlden. Hans förakt för dem som inte har lika mycket pengar och ägodelar som han själv lismat sig till är ohöljd, och han skryter gärna med sin rikedom och sina framgångar:

”I förfjol ringde min litterära agent och berättade att USA:s största förlag hade köpt rättigheterna till min roman ”Överlevarna” för en summa pengar som jag inte trodde var möjlig. Dagen efter ringde jag till en tandklinik, ville boka en tid för att göra om allt, fixa rubbet.”

Läs och lär alla fattigpensionärer som inte har råd att laga ett endaste hål i tänderna – skriv en bok, skaffa en litterär agent i USA så fixar det sig – och ni kan också sluta klaga på bidragsfuskare.

Skrytet visar sig också när han berättar om att han då och då småpratar med prins Daniel – genom sitt senaste äktenskap har Schulman kommit in i de kretsarna. Schulman berättar för oss att Daniel är en mycket trevlig person – men Schulman har svårt för prinsessan Madeleines man Chris som beskrivs som en ”uppkomling”. Lite märkligt eftersom Chris verkar vilja ha så lite som möjligt att göra med kungahuset. Och kanske skulle Schulman var försiktig med att stämpla någon annan som uppkomling.

Att Schulman numera vänder sig till värdegrundsanpassade småbarnsföräldrar i karriären innebär att han också förstås måste förklara att familjen i sig är en dålig institution. Han borde veta – som är inne på sitt tredje äktenskap. Det gäller att lindra den känsla många har av att leva i dåliga förhållanden, och förklara att så måste det vara.

I en kolumn förklarar han:

”Varje familj bär på en unik uppsättning av dysfunktionalitet, barnen dömda på förhand, av saker som hände för länge sen.”

Men det följs av rådet som förklarar Schulmans framgångar:

”Och vi borde prata mer med våra syskon, våra föräldrar, vi borde ställa varandra frågan: vad var det som hände? För dåtiden lever och kanske kan vi påverka den.”

Att ”påverka den” innebär förstås att skriva om historien och ge föräldrar och förfäder ansvaret. Schulman själv har aldrig ansvaret. I några av sina senaste kolumner har han skrivit att det enda bra med kriget i Ukraina är att det enat Sverige.

Men han har också konstaterat att om kriget kommer till Sverige så:

”Jag hatar vapen. Jag vill inte döda, jag vill inte dö. Men vad som sedan händer när kriget väl kommer går väl inte att säga. Att förlora det land jag lever i känns precis lika otänkbart som att hålla i ett vapen.”

Det problemet löser sig för Schulman om Sverige skulle bli ockuperat – då kommer Schulman finna sig en plats hos landets nya herrar.

(Denna artikel behandlar inte Alex & Sigges podcast eller Schulmans framträdanden i tv och på scen. Det är tänkt att behandlas vid ett senare tillfälle.)