Vuxenversionen av Världens bästa Karlsson presenterar sig själv i oblygt smickrande ordalag i början av Barberaren i Sevilla, Rossinis mästerverk i den komiska genren opera buffa. Barberaren Figaro är enligt egen utsago inte bara eftersökt i kraft av sitt yrke utan även ständigt efterfrågad som allmän mästerfixare.
Denne mångsysslande Figaro är samma person som den fiffige betjänten i Mozarts Figaros bröllop, och påminner som typ om Rossini själv. En Rossini, som förutom att vara utmärkt sångare och pianist, även kunde spela horn, altfiol och cello när han inte var upptagen med att snabbskriva alltmer välbetalda operor i varjehanda genrer.
Tidsmaskinens alerta kapten har parkerat utanför Teatro Argentina i Rom den 21 februari 1816. Premiären på Barberaren dagen innan gick på tok, men i dag vänder det. Vi har därför nöjet att kunna dela publikens jubel efter att Figaro presenterat sig och fortsatt sitt segertåg genom musikhistorien.
Den under sin samtid enormt populäre Rossini har gått till eftervärlden framför allt som en komikens mästare, och vi uppehåller oss därför en stund inom detta område. Inledningsvis genom att orientera oss i de nydanande ouvertyrer som blivit kända i första hand genom Rossinis komiska verk från 1810-talet. (Liknande ouvertyrer förekommer under samma period även i Rossinis seriösa operor.)
Dessa ouvertyrer är i princip klassicistiska, påverkade som de är av Mozart och Haydn vars verk Rossini studerade flitigt i sin ungdom. De börjar vanligen ganska oskyldigt, med i huvudsak lugnt tempo, elegant och precist orkestrerade. Men sedan kommer ett rörligare parti, regelmässigt med någon form av ”crazy-humor”: accenter på fel ställen eller märkligt bullriga partier, kanske parodierande militärorkestrar, och framför allt med det så kallade ”Rossinicrescendot”. Det sistnämnda är gärna absurt långt med något av den maniska energin hos en cirkusorkester.
Bäste kapten! Vänligen ordna med lokalresa i Rom och stanna utanför Teatro Valle den 25 januari 1817, så att vi kan avnjuta ouvertyren till Rossinis La Cenerentola (Askungen). Operan hör till genren ”dramma giocoso”, det vill säga lekfullt drama. Rossinis patentcrescendo börjar första gången vid 3:48 och pågår nästan fyrtio sekunder. Tycker ni att det är lika roligt andra gången det kommer kan ni ha drabbats av Rossinifeber. Ett behagligt och ofarligt tillstånd, om än lite tidskrävande.
Typiskt för Rossinis musikhumor är också hans förtjusning i, och mästerliga behandling av, situationer där samtliga aktörer på grund av handlingens intriger uppnått ett stadium av fullständig förvirring. Med kaptens goda hjälp ordnar vi ett exempel på det genom att bege oss till Teatro San Benedetto i Venedig den 22 maj 1813 för premiären på Italienskan i Alger. Ett verk som ingen mindre än Rossinikännaren Stendhal ansåg vara ”perfektion i opera buffastil”.
I slutet av första akten sjunger sultanen, hans nuvarande fru, hans tänkta kommande fru, hennes älskade (inte sultanen), med flera, ut sin fullständiga förvirring över den orimliga situation som har uppstått. Rossini är här helt i gasen med hjälp av repliker som ”jag har en klocka i mitt huvud som spelar ding, ding”. Ensemblen börjar vid 1:09:46.
Musiken i Rossinis komiska operor är på det hela taget tydligt klassicistisk även om det i vissa av dem, som La Cenerentola, kan dyka upp en del romantiska inslag. Samtiden uppfattade dock Rossini som en mästare även inom ”opera seria”. Operor av dramatisk typ där Rossini gradvis utvecklade ett alltmer romantiskt tonspråk. Numera värderar man ofta dessa mer allvarligt syftande pionjärverk något lägre än Rossinis komiska operor. Åtminstone delvis beror det på att vi lyssnar på dem med öron vana vid Verdi och andra som fullföljde Rossinis romantiserande strävanden.
Jag menar att man ändå måste beundra hur långt den klassicistiskt skolade Rossini redan tidigt i sin karriär hade arbetat sig in i ett romantiskt subjektivt tonspråk. Ett tonspråk vi kan höra i inledningen till Moses i Egypten, en opera av typen ”azione tragico-sacro” med handling inriktad på religion och tragik. Det böljande, upprepade motiv orkestern sätter in vid 2:32, som symbol och uttryck för egyptiernas klagan över sitt öde, kan föra tankarna till vissa av Mendelssohns kommande orkesterverk.
Kapten har fört oss till Teatro San Carlo i Neapel, premiärdagen den 5 mars 1818, där vi avslutar för denna gång. Vi låter oss gripas och förundras av hur Rossini i den inledande musiken gestaltar den förskräckelse som farao, hans gemål, hans son och hans folk upplever när Moses Gud förmörkat deras himmel.
Prenumerera för 99 kr/mån!