Det goda framförandet av noterad musik har ett inslag av återskapande, och de notkunniga musiker som även kan improvisera borde därför vara de mest lämpade att framföra klassisk musik. Mycket riktigt har det också sedan urminnes tid funnits självklara samband mellan improvisation, komposition och musicerande inom den klassiska musiktraditionen. Så är det emellertid inte längre. Ett märkligt faktum som motiverar oss att inleda en belysning av improvisationskonstens historia.

Vi tar tidsmaskinen till Amsterdam år 1600 för ett första möte med den klassiska musiken när dess improvisationskonst ännu var självklar och uppmärksammad. Här lever och verkar Jan Sweelinck, ”Amsterdams Orfeus”, stadens stolthet när det gäller improvisation på cembalo och orgel. Vi kan inte återge Sweelincks egna improvisationer men väl lyssna på hans ”Fantasia cromatica”, skriven i tydligt improviserad stil.

Under den klassicistiska epoken stod improvisation i lika hög kurs som under den tidiga barocken. År 1763, när Mozart var åtta år, gav sig familjen ut på en treårig konsertturné. Av pappa Leopolds konsertannonser framgår att lille Wolfgang på begäran kunde improvisera på piano ”så länge man önskade”.

Jag ber kapten att ta vår tidsmaskin till 20 maj 1785, den dag då Mozarts andra fantasi i c-moll för piano ges ut. Verket är komponerat i tidstypisk improviserad stil med överraskande växlingar i tempi och stämningar. Det är rimligt att tänka sig att denna musik i hög grad återspeglar den vuxne Mozarts faktiska improvisationer.

Improvisationen lever vidare även mot slutet av klassicismen. ”Beethovens improvisationer har kanske gett mig mitt livs starkaste upplevelse. Jag kan försäkra att man inte alls förstår vidden av hans talang, om man inte hört honom improvisera för sitt eget höga nöjes skull”.

Vittnesmålet kommer från den franske baronen Louis de Girod som vid ett besök hos Beethoven 1809 fick höra honom fantisera på piano. Baronens lovord över Beethovens improvisationskonst var långt ifrån de enda. Det var en allmän uppfattning att Beethoven var en mästerlig, till och med oöverträffad improvisatör.

Av naturliga skäl finns inga inspelningar av Beethovens improvisationer, däremot har vi tillgång till någonting kanske nästan lika bra, en kadens till första satsen i fjärde pianokonserten. Med kadens menas i det här sammanhanget ett tillfälle för solisten att visa sin improvisatoriska förmåga. Beethoven föredrog dock i den fjärde konserten att ta kommando över solisten och skriva ut en kadens i improviserad stil. Kapten ser till att vi landar i Wien 22 december år 1808 för konsertens premiär.

Även bland de tidiga romantikerna fanns det många mästerliga pianoimprovisatörer. Betydande kompositörer som Chopin, Mendelssohn, Liszt och Schumann hörde till de främsta och improviserade på konserter eller i privata salonger. Under kommande epoker ebbar improvisationskonsten ut gradvis, och i nutid får man nästan leta med ljus och lykta efter någon som improviserar i klassisk stil.

Några spår har vi ändå fått upp. Det första i New York den 7 januari 1965 dit kapten styrt oss med säker hand och parkerat utanför Carnegie Hall. Vladimir Horowitz värmer upp inför nästa konsert med en improvisation i senromantisk stil. Han är en länk bakåt till den tid då improvisationens konst inom den klassiska musiken var vid bästa vigör. Horowitz improviserar till och med 3:25.

Vi landar i nutid för att hitta det andra improvisationsspåret, en svensk professor i klassiskt pianospel verksam vid ”Det Kongelige Danske Musikkonservatorium” i Köpenhamn. Han heter Niklas Sivelöv och började improvisera och komponera som barn. Sivelöv har mycket att säga om improvisation som han gärna benämner som ”komposition i realtid”. Han understryker att man inte, som många tror, fabulerar helt fritt när man improviserar. Man utgår alltid från något som ett visst tonförråd, en viss form, samt sina egna erfarenheter av tidigare improvisationer.

Skivan ”Exposé” har tillkommit genom att Sivelöv, utan några andra förberedelser än de ovan nämnda, gått in i skivstudion och improviserat ett antal spår. Vi hör ”Valse ironique”.

Angående de egna eleverna berättar Sivelöv att de regelmässigt frigör sitt musikaliska skapande efter att han, förutom den sedvanliga undervisningen i repertoarspel, även undervisat dem i improvisation.

Vi avslutar denna gång med att lyssna på Sivelöv när han improviserar i den högre skolan. I ”Les Chauves-Sourie Choréographique” har han lagt på en andra improvisation som komplement till den första och improviserar därmed fyrhändigt med sig själv.

Magnus Löwendahl