I Hermann Hesses roman Österlandsfärden skildras omständigheter kring en fantastisk resa, ett äventyr i tid och rum, i verklighet och fiktion. Men vad händer om man tappar farten, om man förlorar fantasins heliga kraft?

Är det inte underligt med livets sammanträffanden? När jag är i färd med att skriva om den tyska författaren Hermann Hesse, en av 1900-talets bästa författare, läser en väninna (som inte alls vet om min ambition att skriva om Hesse) en berömd Hessedikt för mig, eftersom en flytt står för dörren – och därmed uppbrott från förtrogna men hän mot nya mål. Dikten ”Stufen” – på svenska ”Stadier” – lyder i Irma Nordvangs översättning (följt av originalet):

Som varje ungdom alltid måste vika

för ålderdomen och som varje blomma

en dag skall vissna skall var dygd tillika

bli glömd och alla visdomsord bli tomma.

Allt blommar blott sin tid och kan ej vara

i evighet, men ej må hjärtat sörja

i avskedsstunden utan tappert svara

på livets maning: I allt nytt vi börja

bor det en makt, och där vi vilset treva,

den skyddar oss och hjälper oss att leva.

 

Tider och rum vi skola genomskrida

men ingenstädes oss ett hem bereda.

Världsanden vill oss ej i fjättrar smida

men steg för steg mot högre insikt leda.

Knappt bli vi med en levnadskrets förtrogna

och hemmastadda, förrän vanan binder

och lamslår oss. Till uppbrott redobogna

vi skola glättigt trotsa alla hinder.

 

Kanhända skall vår dödsstund ännu föra

oss hän mot nya mål, mot ting som gledo

ur våra händer… Hjärta, kan du höra,

hur livet ständigt manar dig: Var redo!

 

Wie jede Blüte welkt und jede Jugend

Dem Alter weicht, blüht jede Lebensstufe,

Blüht jede Weisheit auch und jede Tugend

Zu ihrer Zeit und darf nicht ewig dauern.

Es muß das Herz bei jedem Lebensrufe

Bereit zum Abschied sein und Neubeginne,

Um sich in Tapferkeit und ohne Trauern

In andre, neue Bindungen zu geben.

Und jedem Anfang wohnt ein Zauber inne,

Der uns beschützt und der uns hilft, zu leben.

 

Wir sollen heiter Raum um Raum durchschreiten,

An keinem wie an einer Heimat hängen,

Der Weltgeist will nicht fesseln uns und engen,

Er will uns Stuf´ um Stufe heben, weiten.

Kaum sind wir heimisch einem Lebenskreise

Und traulich eingewohnt, so droht Erschlaffen;

Nur wer bereit zu Aufbruch ist und Reise,

Mag lähmender Gewöhnung sich entraffen.

 

Es wird vielleicht auch noch die Todesstunde

Uns neuen Räumen jung entgegen senden,

Des Lebens Ruf an uns wird niemals enden,

Wohlan denn, Herz, nimm Abschied und gesunde!

Dikten finns med i Hermann Hesses magnum opus Glaspärlespelet från 1943. Men temat för dagen är en annan, mycket kortare roman av Hesse, nämligen Österlandsfärden från 1931 – Die Morgenlandfahrt. Dikten passar dock till den romanen också. Ja, på något sätt snirklar Hesses verklighet, romaner, dikter och personer in sig i varandra. Huvudpersonen i Stäppvargen från 1927 heter Harry Haller och har precis som Hermann Hesse just fyllt femtio. I Österlandsfärden heter huvudpersonen blott H.H. Hmm, syftar det på Haller eller Hesse, eller ingen av dem eller båda? I Österlandsfärden finns även saxofonisten Pablo från Stäppvargen med, där finns konstnären Klingsor från en annan Hesseroman, där citeras den indiske sökaren Siddharta, huvudpersonen i en av Hesses mest kända böcker. Och så vidare.

En hemlig orden och en magisk färd

Österlandsfärden är helt magisk. Och för rimmets skull är den också tragisk. Mitt i den krassa verkligheten – strax efter det stora kriget – skildras en magisk resa, en resa i både rum och tid, i fantasin såväl som verkligheten. Allt flyter ihop. Resan kallas förstås österlandsfärden, resan till ljuset land, till själens hemort – och med fantasin som den stora följeslagaren. Även om just det ordet lyser med sin frånvaro i boken.

Österlandsfararna tillhör en hemlig orden. Vanligt fôlk har hört talas om orden, färden och deltagarna, men oftast avfärdas det hela som knasigheter av de krassa, fantasilösa, vanliga människorna. Det hela ses som ett typiskt mysticistiskt spektakel under krisen efter kriget, som ett mode i mängden av knäppgökar. Givetvis förstår inte sådana brackor det magiska med färden. Och givetvis vet de inte att den magiska orden med österlandsfarare är urgammal och alltid har dragit till sig människor med barnasinnet kvar.

Vår färd den gången genom Månhavet till Famagusta, under Albert den stores ledning, eller till exempel upptäckten av Fjärilsön, tolv streck bortom Zipangu, eller den högtidliga ordensfesten vid Rüdigers grav – det var bragder och uppgifter av ett slag som endast denna enda gång har förunnats människor i vår tid och vår zon. (Översättning Arvid Brenner, även nedan)

Så beskriver huvudpersonen H.H., en fiolspelare, den storslagna resan. Trots de frodiga namnen rör det sig inte om någon ren fantasivärld. Resan går genom Tyskland åt sydöst verkar det som. Deltagarna är både verkliga och fiktiva personer, historiska och samtida med Hesse. Vår värld således till skillnad från en Conanvärld där allt är påhittat. Men vår värld duger väl. För nog skulle man vilja vandra bland ordensmedlemmar som Zoroaster, Lao Tse, Platon, Albertus Magnus, Don Quijote, Novalis, Baudelaire – några av dem som nämns.

Österlandsfärden är inte bara en magisk upplevelse bortom ens egen förståelse, utan varje deltagare måste ha ett eget mål, en mening med sin resa. Vår vän H.H. berättar att han vill få se den österländska prinsessan Fatme. Själva resan är i grund och botten inte en färd bort utan hem, ett sätt att finna sig själv för att uttrycka sig lite klyschigt. H.H. citerar i sammanhanget en av Hesses stora favoriter, den romantiska poeten Novalis: ”Vart är vi egentligen på väg? Alltid hemåt.”

Förtrollande äventyr och själslig brottning

När H.H. senare famlar efter minnen från resan får han tag på en medaljong varmed hela äventyret plötsligt blixtrar fram inför honom – det vidunderliga, ljuva äventyret, men också dess svårigheter.

Medaljongen var insvept i en spindelvävstunn, violett sidenduk, jag luktade på den, den hade en ofattbart fjärran och milt drömaktig doft av prinsessa och österland. Och medan jag inandades denna skira, lätta sagodoft, fattade jag med plötslig och överväldigande klarsyn, i vilken ljuv förtrollning jag den gången hade anträtt pilgrimsfärden mot öster, hur pilgrimsfärden hade strandat på lömska och i grund och botten okända hinder, hur förtrollningen sedan mer och mer hade förflyktigats och vilken ödslighet, faddhet och naken förtvivlan, som sedan dess hade varit min luft, mitt bröd och min dryck! /…/ Ack numera, det kände jag, skulle bilden av den arabiska prinsessan inte längre vara nog för att göra mig osårbar mot världen och helvetet och göra mig till riddare och korsfarare, numera skulle det behövts en annan och starkare trollmakt.

Österlandsfärden är en kort roman, och mycket lite utrymme ägnas åt konkreta skildringar av resan. Fantasyfrossarna får finna andra böcker för sådana äventyr. I stället handlar Hesses bok om huvudpersonens själsliga brottning i att finna tillbaka till den hemliga orden som han har kommit bort från, och därmed till sig själv. Ett mycket större äventyr än någon fantasyroman. Här kommer tragiken in i bilden.

H.H. berättar hur resan plötsligt i ”Morbio Inferiores farofyllda dal” stannade av och hur deltagarna snart skingrades. Luften gick ur alla drömmar. Händelserna är oklara för deltagarna, men det tycks ha haft något att göra med en av sällskapets tjänare, den blide Leo, som anklagas för att ha lämnat orden i den skrämmande dalen. Dispyter uppstår och snart löses hela sällskapet upp. H.H. menar att han minsann var trogen orden in i det sista men till slut gav till föga. Sedan dess har minnena sviktat mer och mer, och han tycks allmänt deprimerad och förtvivlad. Men han försöker finna tillbaka till orden, om den nu ännu finns, genom att bland annat försöka skriva om dess historia.

Genom en konstnärsvän får H.H. upp ett spår, och plötsligt blir han ställd inför rätta av sin gamla orden. Chockerad står han inför faktum. Det är han som har avvikit, det är han som har svikit. Han var kanske rent av en av dem som först ifrågasatte både resa och orden. Han tappade tron. Han blev en avfälling. Ska H.H. nu många år senare kunna tas upp i orden igen? Är han värdig? Har han förmågan? De sista sidorna i den korta romanen är olidligt spännande, åtminstone för dem med barnasinnet kvar och sinne för själens brottning med tillvaron.

Att förlora fantasins kraft

Hermann Hesse för oss med fantastisk konst in i Österlandsfararnas upptända och heliga sökande. Lika plötsligt får han oss att känna fruktansvärd förtvivlan. En bra jämförelse är Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander där också fantasins saliga kraft plötsligt stöter på patrull i form av den nitiske ärkebiskopen. Fast H.H har sin motståndare i blott sig själv – allas vårt monster.

Vad är det då han plötsligt har förlorat. Tron? Geisten? Visst, men mest av allt är det väl barnasinnet, fantasins kraft. Man kan givetvis se det som att det är vårt moderna, alltför krassa tidevarv som bär skulden. Sociologen Max Weber talar ju om avförtrollning som en av vår tids främsta – och hemskaste – symptom. Avförtrollningen går så långt att händelser och verksamheter i vår moderna tillvaro till slut blir främmande och absurd för oss. Man påminner sig att Kafkas huvudpersoner i Processen och Slottet heter Josef K samt K. Hesses H.H. är väl en sorts släkting till dem. Kafka vill också, menar många uttolkare, påvisa den moderna världens absurda, främmandegörande effekter.

Hesse ger några sådana hintar, men mest vill han nog lyfta fram den enskilda personens brottning och svårigheter. Det är därför det gör ont att läsa Hesses romaner, hur vackra de än är. Emil Sinclair, Siddharta, Harry Haller, H.H., Josef Knecht – alla brottas de något ohyggligt med sig själva och de oförmågor de dras med. Rakkniven är aldrig långt borta. Samtidigt är det den största försyndelsen, denna förbannade självrannsakan (med eventuella självmordstankar) och ovilja att gå i kamp med tillvaron. Man måste våga släppa sin krassa nykterhet och eftertänksamhet och huxflux möta livets utmaning.

För det krävs – åtminstone om man heter Hermann Hesse – humor, barnasinne, fantasi. Att bli riddare och hitta sin Fatme. Det är vägen, lätt som barn och svår som vuxen. Tänk om man till slut bara är en simpel, fantasilös bracka utan längtan och utan drömmar! Däri ligger tragiken i Österlandsfärden. En torka inom sig själv! Avfällingen H.H. är i slutet av berättelsen en vilsen själ. Han längtar och hoppas, men är han mogen (eller omogen om man hellre ser det så) för nya färder? Känner han som i dikten ovan livets maning?

En roman om konsten

Eftersom fantasin är ett huvudtema i boken är det givetvis också en roman om konsten själv och den konstnärliga processen. H.H.s vän Lukas berättar hur han har försökt skildra upplevelser från kriget i bokform. Allt var klart som dagen i sinnet, varje detalj, varje upplevelse, men när han försökte skriva var allt som bortblåst, som ett töcken. Vem har inte i mörkret när man släckt ljuset skapat underbara dikter eller sett lysande motiv för sin tavla eller hört underbara melodier – för att så fort man tänt lampan för att teckna ned det inte få fram ett ord, en ton, en figur?

Ibland får inspirationen fritt fram, ibland härskar torkan. Det ena är en österlandsfärd, det andra en kamp med rakkniven. Österlandsfärden kan kanske också ses som en romantisk motkraft till en torrare form av litteratur. När romanen skrevs härskade ”den nya sakligheten”, en inriktning på 1920- och 30-talet bland tyska författare som propagerade för ett mer nyktert skrivsätt, gärna med politiska och sociala teman, långt från alla fantasifulla österlandsfärder.

På ett ställe får H.H. insikten att figurerna som konstnärerna har hittat på är ”utan undantag betydligt mera levande, vackrare, gladare och liksom riktigare än diktarna och skaparna själva”. Konsten överträffar verkligheten även när det gäller verklighet. En gammal romantisk visdom som självaste Novalis kunde ha skrivit under på! H.H. frågar då Leo varför konstnärerna är så bleka i förhållande till sina skapelser. Leos svar utmanar dagens krafter å det grövsta. Han säger: ”Det är likadant med mödrarna. När de har fött barnen och gett dem sin mjölk och sin skönhet och sin kraft, då blir de själva obetydliga och ingen frågar längre efter dem.”

Sanning med besked av den blide, oskuldsfulla tjänaren Leo, får man säga! Visst tycker vi kanske att vår egen hjärtas dam behåller sin skönhet, men i allmänhet, har inte Leo rätt? Det är måhända sorgligt säger han, men tillägger: ”Lagen vill, att det ska vara så.” Vilken lag? Lagen om tjänandet, svarar Leo. H.H. inser att denne Leo minsann vet en hel del som hans herrar inte gör.

Och mycket riktigt, Leo visar sig vara mycket speciell allt eftersom romanen lider mot sitt slut. Men vadå lagen om tjänande? Det låter kanske konstigt. Men det är bara att säga det som i rubriken till det du just läst, ett krav som alla diktare på sätt och vis har som ledstjärna och som kanske vi alla borde ha som riktmärke.

Leo står i fantasins tjänst.

Michael Jay