Det är fart och fläkt över Giovanni Battista Lullis karriär. Han föds 1632 och växer upp i Florens under blygsamma omständigheter. Kanske är det en franciskanermunk som lär honom spela gitarr och violin. Redan 1646 blir han lärare i italienska åt Ludvig XIV:s kusin Anne-Marie-Louise d’Orléans och lämnar Italien för Frankrike.
I Frankrike får Lulli studera cembalospel, komposition och dans. Som dansare, expert på komiska roller, är han snart så uppskattad att han uppträder tillsammans med Ludvig XIV, den förmodligen hittills skickligaste och mest intresserade dansaren av alla kungligheter i Europas kända historia. Den talangfulle italienaren förfranskar sitt namn till Jean-Baptiste Lully.
Bäste kapten! Hjälp oss att komma till Paris 1658 för att lyssna på ”Un combat et un siège grotesque” ur ett av de första verk av Lully som finns bevarade; ”Ballet d’Alcidiane”:
Redan under renässansen skapades ett slags koreografier. Under ledning av en dansmästare dansade hovfolk och kungligheter i inövade geometriska formationer. Under sextonhundratalet kom så dansen i form av balett upp på scenen vilket leder oss tillbaka till Lully. Detta då han, oss veterligt, är den ende store kompositören som också var professionell dansare.
År 1663 inleder den initiativrike Lully ett samarbete med ingen mindre än Molière i den nyskapade genren ”Comédie-ballet” där talad dialog blandas med mellanspel i form av musik och dans.
Kapten! Nu behöver vi resa till Loire-dalen och Château de Chambord den sjätte oktober 1669! På François I:s jaktslott uruppförs Lullys och Molières comédie-balett ”Monsieur de Pourceaugnac” med Ludvig XIV och hans hov som premiärpublik. Lully deltar som dansare i en roll som läkare.
I följande musikexempel på endast några minuter behöver man inte kunna språket för att förstå med vilket snille Lully snabbt skapar och växlar mellan å ena sidan danspartier och å andra sidan humoristiska körer, solon och duetter.
Bäste kapten! Nu vill vi resa till Paris 15 februari 1686 för att få vårt sista musikexempel av Lully, hans mästarprov som operakompositör: “Armide”. Verket är en “Tragédie en musique”, en särskild fransk form för operor med allvarliga teman som i praktiken var Lullys skapelse.
Huvudpersonen Armide är en kvinnlig magiker som inte lyckats besegra korsriddaren Renaud. Hon förklarar att den som lyckas med det är den enda som kan vinna hennes hjärta. Lully låter hennes entourage reagera genom att hylla Armides företräden och beskriva hennes kommande segrar i en briljant sekvens av baletter, körer, sångsolon samt kombinationer av solon och körer. Det tio minuter långa exemplet består av hela fjorton delar som sömlöst hopkopplade visar på Lullys mångsidiga snille som musikdramatisk kompositör. Vi lyssnar mot slutet av första akten, från 35:50 till 46:22.
Karriären för Jean-Philippe Rameau, vår andre franske barockmästare och i mycket Lullys arvtagare, liknar delvis Lullys: till synes kommande från ingenstans blir han en firad och erkänd mästare. Samtidigt skiljer han sig från Lully genom att vara långsam i starten. Rameau levde ett obemärkt liv som landsortsorganist ända upp i fyrtioårsåldern. Då slår han till och når berömmelse genom att 1722 ge ut det musikteoretiska verket ”Traité de l’harmonie réduite à ses principes naturels”. Två år senare kommer ”Pièces de Clavessin” i vars förlängning Rameau går till historien även som cembalovirtuos och nydanare för instrumentet.
Kapten! Eftersom Rameau flyttat till Paris reser vi dit år 1724 för att höra ”Le Rappel des Oiseaux” ur hans nya samling cembaloverk:
Vid femtio års ålder kommer Rameau med sin första opera ”Hippolyte et Aricie”. En “Tragédie en musique” i Lullys efterföljd. Många i dåtidens publik var inte med på noterna då man ansåg Rameaus harmonik vara för avancerad, men för eftervärlden framstår operan som ett av hans främsta verk. Det är ett passionsdrama vars tragiska kärna är drottning Fedras förbjudna kärlek till styvsonen Hippolytos.
Kapten! Låt färden gå till Théâtre du Palais-Royal i Paris den 1 oktober 1733! Vi ska där, på premiären, ta del av slutet av fjärde akten. På mindre än tio minuter leder oss mästaren Rameau från det gladaste glada till den fullbordade tragedins fullständiga mörker.
Dianas muntra jaktlags körer, solon och danser inleder varefter ett oväder bryter ut i orkestern och ett ruskigt monster uppenbarar sig. Hippolytos rycker in och vill rädda jaktlaget men blir själv slukat av monstret. Scenen fullbordas med Fedras magnifika bekännelsearia där hon mot en bakgrund av dova stråkklanger förklarar att allt är hennes fel.
2:11.30 till 2:20:40:
Nästa gång tittar vi lite närmare på den man som Phil G. Goulding i sin ”Classical music” placerat som nummer ett av de femtio tonsättare han guidar till.
Prenumerera för 99 kr/mån!