Kapten! Var vänlig och ta oss till Venedig den 24 juni 1620 där tonsättaren och diplomaten Constantijn Huygens antecknar följande i sin dagbok:

”På Johannes döparens dag fördes jag till kyrkan San Geremia där jag fick höra så utmärkt musik att jag väl knappast får uppleva något liknande under resten av mitt liv. (…) Den berömde Monteverdi dirigerade vid detta tillfälle.”

Vi vet inte säkert vilka verk som framfördes, men ett av dem skulle ha kunnat vara ”Cantate domine” som gavs ut i tryck samma år.

Var det denna musik Huygens hörde var hans förtjusning begriplig. En så glad och dansant hyllning till det gudomliga hade han kanske aldrig hört förut.

Att Monteverdi vid denna tid var ”maestro di capella” i Venedigs berömda Markuskyrka hindrade inte att han även uppträdde som hitmakare. En samling med lättsam musik av olika tonsättare gavs ut 1624 och där medverkade Monteverdi med en canzonetta om hjärta och smärta.

Denna strofiska sång hette ”Si dolce è il tormento”. Med strofisk menas att den fungerar som Bellmans ”Gubben Noak”, alla verser har samma musik. I andra änden av sånglig kompositionskonst återfinner vi den genomkomponerade sången som har ny musik för var vers. Sådan var madrigalen på Monteverdis tid.

Monteverdis högkvalitativa madrigaler var tänkta för finsmakare, men det kan vi själva lätt bli genom att dels ha tillgång till texten, dels vara inställda från början på att lyssna flera gånger för att kunna uppfatta alla finesser.

Vi reser till Monteverdis födelseort Cremona år 1590. Han ger då tjugotre år gammal ut sin andra madrigalbok ur vilken vi hör ”Ecco mormorar l’onde”. Den börjar med naturskildringar av sorlande vågor och darrande lövverk i solens sken. Vid ”L’aura è tua messaggera…” sker en försiktig vändning. Ett milt ackordiskt element stött på en lång sjunkande baslinje illustrerar att poeten vänder tankarna från naturen till den tillbedda.
Text och musik:
https://www.cpdl.org/wiki/index.php/Ecco_mormorar_l%27onde_(Claudio_Monteverdi)

Nu reser vi åter till Mantua 24 februari 1607 för att ta del av ytterligare ett avsnitt ur den då fyrtioåriga mästarens pionjäropera ”L’Orfeo”.

Tidigare har vi flera gånger resonerat om vad musik är men kanske har vi missat något? För säkerhets skull låter vi Fru Musica själv berätta vad hon sysslar med och tar sedan del av hennes förklaring av dramats innehåll. Vi går vidare med herdarnas intåg, en kompletterande förklaring av handlingen från en av herdarna och slutligen herdarnas ståtliga kör. Börja vid 4.08, fortsätt till 11.35, och ni har introducerat er själva till ett, ur rent estetisk synpunkt, fullödigt allkonstverk med instrumentalmusik, sång, kör, dans, dräkter och dekor, allt i den dramatiska textens tjänst.

Kapten! Hjälp oss att komma tillbaka till Venedig, men nu år 1610. Monteverdi ger då ut sitt kyrkomusikaliska mästerverk ”Vespro della Beata Vergine”.

För eftervärlden framstår verket som en musikhistorisk milstolpe vid gränsen mellan renässans och barock. I Magnificat, verkets final, visar den prästvigde Monteverdi sin lika subtila som magnifika musikaliska predikokonst i en serie unikt varierad musik av solon, ekoeffekter, körpartier och orkesterinsatser.

Magnificat 1:10:05:

Hur strålande Monteverdis Mariavesper än är vill vi helst avrunda denna översikt av tonsättarens gärning med ännu en madrigal eftersom dessa är hjärtat i hans produktion.

Bäste kapten, lokalresa i Venedig! Vi vill till 1638 då den nu sjuttioettårige Monteverdi ger ut sin åttonde madrigalbok.

I denna samling madrigaler är det inte tal om en åldrad mans stillsamma visdomsord. Tvärtom, musiken är vitalare än någonsin. Den konsertant utbyggda madrigalen ”Hor che’l ciel e la terra” talar sitt tydliga språk från ett hjärta som fortfarande brinner för full låga av lidelsens och skönhetslängtans eld.

Petrarcas dikt börjar med att himlen, jorden, vinden, fåglarna och de vilda djuren sover. Monteverdi tonmålar detta med ett enda svagt ackord som upprepas. I ett nytt ackord hör och ser vi hur natten för sin stjärnbeströdda vagn över himlen medan havet sover. Mot slutet kommer en liten ackordisk rörelse varefter diktjaget bryter ut i alltmer klagande rop:
– Jag ser
– Jag tänker
– Jag brinner
– Jag gråter!
Därefter följer en storartad skildring av ett offer för maximalt motstridiga känslor inför den älskade.

Text och musik:
https://www.lieder.net/lieder/get_text.html?TextId=109316

Nästa musikaliska tidsresa träffar vi två briljanta fransmän varav den ene egentligen var italienare och den andre organist som inte skrev orgelmusik.

Magnus Löwendahl