EN MÄNNISKOHANDLARES MINNEN 2: Dagens muslimska fiffiga fusk med studiecirklar och studieförbund inget nytt – de vadar bara omkring i det träsk som uppstod när byråkraterna i svenska folkrörelser ville hitta nya sätt att försörja sig själva – och bli fler

(Första delen publicerad här.)

Några saker är viktiga att veta om studieförbundens musikverksamhet. Dels finns en outtalad överenskommelse att man inte aktivt försöker korpa åt sig grupper från de andra förbunden. Detta finns kodifierat i Studieförbundens “Etiska förhållningssätt” från 2022 som att man “respekterar valet av studieförbund”. Det är med andra ord ett slags kartell.

Vidare har åtminstone de förbundschefer och verksamhetsutvecklare jag träffat varit en blandning av lokala pampar, sluga byråkrater, och avdankade personer från underhållningsbranschen, vilket gett en intressant mix av egon, om man säger så.

Det här ledde till mycket dansande kring het gröt, med väldigt mycket koder och budskap mellan raderna. Vi visste, de visste att vi visste, och vi visste att de visste att vi visste, och ändå kunde ingen av oss tala klarspråk. Vi hade våra färdiga talepunkter om hur mycket våra deltagare jobbade med musiken (sant i de flesta fall), att de troligen lade ner mer tid än vad de kunde rapportera (sant i de flesta fall), men utelämnade delen om att de absolut inte gjorde det på de tider, och med de exakta deltagare som angavs i de schablonartade listorna. Studieförbunden berömde oss för vår fina hemsida och våra duktiga artister, och så mycket som möjligt undvek vi att prata om vad den egentliga transaktionen bestod i: att vi en gång i kvartalet eller så levererade ett antal papper som studieförbunden, men inte vi, hade den mystiska makten att växla in mot statliga sekiner. Allt annat oss emellan var rent lull-lull, artigheter, kanelbullar och Loka.

Det var hur som helst viktigt att upprätthålla en fasad av att verksamheten var allt som betydde något, och att vi minsann ville vara lojala och fördjupa samarbetet med varje nytt förbund vi jobbade med. Men pengarna skulle samtidigt in, och det försiggick hela tiden inofficiella kontakter med andra studieförbund om de rent krasst kunde ge oss fler kronor per studietimme. Det här skapade viss turbulens i kartellgemytet förbunden emellan, eftersom vi å ena sidan sällan var svårbedda att byta om vi fick mer pengar, medan studieförbunden å andra sidan inte var för fina för att ibland göra ett drag för att locka över oss.

Jag har haft ett och annat psykologiskt lärorikt möte med förbundschefer på olika nivåer. De jag gillade bäst på den tiden var de finkänsligt krassa, som implicit erkände vårt gemensamma intresse av att suga skattepengar. De accepterade den dubbla mentala bokföringen, och när de sökte efter olika rationaliserande formuleringar att klä vårt samarbete i var det för externt bruk – de boffade inte sin egen gas, om man säger så. Jobbigare var de som man var tvungen att sitta och rituellt rapa upp alla folkbildningens klyschor med, men värst var de som kunde vara krassa när de ville få in oss, och sedan växla till folkbildningsskenheliga när vi väl kommit in, och de insåg att de inte hade lust att ge oss så mycket som vi kommit överens om. I dag vet jag inte riktigt vilken av typerna som jag tycker är bättre.

Lägg till detta att vår chef Christoffer var av den mer, tja, risktagande typen. Hans impuls när ett samarbete kärvade var inte vanligtvis att försöka ta ett steg tillbaka och bygga långsiktigt, utan att bränna broarna resolut och dra vidare. Han drev även en kommersiell utbildningsverksamhet inom musikteknik som ofta delade lokaler och personal, och stundtals även lokala samarbetspartners, med föreningen Up Sweden, vilket ytterligare komplicerade saker. Vid ett tillfälle fick jag och en hårt prövad medarbetare bokstavligen fly genom centrala Stockholm med utbildningsföretagets utrustning i famnen mitt på blanka dagen. Vi hyste en befogad fruktan att en hårdför kvinnlig chef på ett studieförbund i vars lokaler vi huserade – och som Christoffer hamnat i öppet krig med – när som helst skulle byta låset på våra lokaler och beslagta utrustningen som betalning för pengar hon ansåg att vi var skyldiga dem.

Den kanske allra sämsta stämningen uppstod dock i Västerås, där chefen för Studiefrämjandet var en arketypisk småstadspamp vid namn Hasse. Tanken var vid den tiden att vi skulle ha ett nationellt samarbete med dem, men det hade totalt kört fast i vissa städer, eftersom varje region gjorde helt som den ville, visade det sig. Vi skulle hur som helst ha en nationell konferens med Studiefrämjandet och försöka komma vidare, men det såg mörkt ut.

Förhandsfakturerande

Christoffer var försenad som vanligt och på väg med flyget, och Hasse satt och körde den folkbildningsskenheliga biten: Det var egentligen orimligt med det här förhandsfakturerandet som vi (Up Sweden) ägnade oss åt. Vi fick helt enkelt ta in de timmar vi tog in, och fakturera allt eftersom, menade han – något som hade ryckt undan mattan för vår verksamhet lika obarmhärtigt som för deras, om staten hade krävt detsamma av dem. Han jäste. Han var jovialisk. Han höll hov. Vi som var på plats lyssnade med viss fasa, eftersom vi visste att Christoffers ingångsvärde var att vi i stället skulle få mer pengar, mer garantier och ännu mer stabila rutiner.

Undrar vad han kommer säga när Christoffer dimper ner genom taket i fallskärm och skjuter fakturor omkring sig med båda händerna, viskade en kollega, vars norrländska humor jag alltid kommer bära med mig i mitt hjärta.

Christoffer kom till sist, men lyckades aldrig göra sig gällande. Hasses linje vann dagen. Vi var satta på plats. Vad Hasse inte visste var att Christoffer redan låg i hemlig förhandling med konkurrenten Folkuniversitetet. Några månader senare hade vi fullständigt gått bakom ryggen på Hasse och Studiefrämjandet. I stället för att som vi diskuterat öppna med dem i en ny stad, så avslutade vi tvärt från en månad till en annan i nästan alla städer, inklusive Västerås, och gick till Folkuniversitetet.

Hasse rasade över den här dolkstöten, som inte bara ställde till det för honom ekonomiskt, utan även var en högst personlig nesa. Några hala norrlänningar hade kommit och undergrävt hans pamp-gravitas inför hela Studiefrämjandet och hela Västerås! Han frustade och fnös på Facebook. Nämnde oss vid namn (vi hade tydligen ett jävla dumt namn). Nämnde nästan Folkuniversitetet vid namn. Han var inte alls glad. Det här utvecklade sig till en lokal fatwa i Västerås, där Hasse mobiliserade sitt pampkapital till en klassisk “ingen i den här staden kommer någonsin att jobba med er igen”. Vi blev utfrusna från diverse festivaler och arrangemang och allmänt baktalade.

Dessa var dock mindre problem i sammanhanget för mig. Det som blev odrägligt att leva med var den ständiga kabukiteatern och dess åtföljande konstanta hot om godtyckliga nedslag. I ett system där alla fuskar hela tiden finns så klart ingen praktisk rättssäkerhet. Folkbildningsrådets slagskugga låg över alla studieförbunds alla verksamheter, men kanske lite extra över oss, eftersom vi filat lite extra på systemet och hade stora och misstänkt jämna och regelbundna volymer. När som helst kunde det bli revision, och då gällde det att folk som var med i cirklar som kanske var mindre solida, om man säger så, faktiskt visste att de var med i cirklarna. Många vi jobbade med var i verkligheten kanske bara två, eller rentav ensamma producenter, med bara sporadiska samarbeten med andra. En och annan flickvän och orelaterad kompis hamnade på listorna.

Dödssynd

Åtskilliga drivna unga musiker var dessutom med i flera projekt, så det gällde att de inte råkade ha verksamhet i ett annat studieförbund samtidigt utan att säga till oss. Så kallad dubbelrapportering, alltså att en person via flera cirklar kranar pengar ur två eller flera olika studieförbund – framför allt om man rapporterar samma timmar – är en nionde kretsen-dödssynd. Precis som andra dödssynder är den inte helt ovanligt förekommande, men personerna har trots allt satt sina signaturer på de heliga cirkellistorna, vilket intygar sanningen i de rapporterade timmarna. Potentiellt kan något i brottsbalkens tionde kapitel aktualiseras.

Men eftersom Folkbildningsrådet består av representanter för de olika studieförbunden (ja, de granskar sig själva!) var man åtminstone på min tid mest intresserad av att då och då statuera lite exempel på flagrant fusk för att ge sken av att rättvisan upprätthölls, så det mer diskreta, konstanta fusket kunde fortgå. Ingenting jag tagit del av på senare tid har gett mig intrycket av att det här förhållandet förändrats på något väsentligt vis.

Att få musiker att komma in på kontoret och faktiskt fylla i cirkellistorna för hand var en rätt stor del av arbetsuppgifterna, och den i särklass mest demoraliserande. I folkbildningens idealvärld ska man fylla i listorna allt eftersom, vid de förmodade träffarna, men i verklighetens musikcirklar fylls allt normalt i i efterhand. Vi föredrog att ifyllandet skedde under vårt överinseende, eftersom det gärna blev fel annars, och timmar därmed underkändes.

Det är dessutom så otroligt tråkigt och meningslöst att fylla i cirkellistor att det är snudd på fysiskt omöjligt att komma ihåg hur man gör, trots att det egentligen är enkelt. Det kan ha varit så att listor ibland fylldes i av våra medarbetare, vilka sedan bara undertecknades av cirkelledaren. Huruvida underskriften i sig någonsin utfördes av någon annan än cirkelledaren efter att ha misslyckats med att tjata in denne till kontoret låter jag vara osagt. Tionde kapitlet och allt det där.

Pappren var ju pengarna, och därmed blev också optiken och mystiken kring dem avsevärd. För att exemplifiera hur löjligt det kunde bli så kunde ett studieförbund uttrycka oro över hur snyggt och jämnt ifyllda de flesta av våra listor var. Det hade sett bättre ut om de var lite kaffefläckiga, ifyllda med olika pennor, och hade åtminstone en och annan avvikelse och utebliven dag. De bar inte riktigt det replokalsupplevdas rustika prägel. Detta var helt naturligt, eftersom de alla hade fyllts i vid ett tillfälle, på 20 minuter, på vårt kontor.

Folklivsfanatiker

Eftersom vi hela tiden levde lite på kanten blev det ännu mer oroande att vissa av våra medarbetare under perioder var rätt… vildvuxna. En av dem kunde till exempel stundtals förvandlas till Job Andersson, folklivsfanatikern i humorprogrammet Mammas nya kille. Han gjorde honom väldigt bra, det var bara att han inte riktigt verkade kunna få Job att lämna honom när han ville. Det kunde sitta i en hel kväll. Detta var bara en av hans uppenbara excentriciteter. En anekdot jag hört är att han vid ett tillfälle, under ett lite känsligt och stelt möte med några studieförbundsföreträdare, utan anledning eller förvarning slog handflatorna i bordet och gastade:

Nej, nu känner jag att stämningen här kräver ett fyrfaldigt leve!

Vi hyste en kollektiv, lågfrekvent skräck att det skulle sluta i något slags katastrof i hans stad, och att detta skulle leda till en omfattande revision och vår totala undergång. Men vår skräck skulle visa sig vara obefogad; någon större granskning av vår “affärsmodell” gjordes aldrig eftersom en sådan inte skulle kunna göras utan att samtidigt implicit dra misstanke över hela systemet. Förbunden var insyltade med oss. Och vi drog ju in pengar till förbunden som de kanske annars inte skulle ha kommit åt. Vi gjorde deras jobb åt dem, på entreprenad. De kunde bara sitta där och kamma in överskottet.

Samtidigt, i den bredare politiska världen, hade ingen ett ont ord att säga om studieförbunden vid den här tiden. Politikerna snarast tävlade i att ösa pengar över dem. Jag minns inte en enda kritisk röst, vilket både lugnade och störde mig.

2010, strax innan jag valde att söka mig bort från verksamheten (av olika skäl, men framför allt bristen på karriärmöjligheter och att jag inte stod ut med den dubbla mentala bokföringen), så hittade Up Sweden ett studieförbund som var som klippt och skuret för oss – Kulturens. Det var ett helt nytt studieförbund som uppstått som en avknoppning från Sensus (som bland annat har Svenska kyrkan som medlemsorganisation). Lustigt nog uppstod Ibn Rushd på precis samma sätt.

Kulturens på den tiden hade tanken om att vara ett slimmat, modernt studieförbund. Vi skulle få mycket mer pengar än av de gamla dinosaurierna med deras dyra lokaler och skvadroner av administratörer. Up Sweden kunde bli medlemsorganisation, och alltså en del av studieförbundet. Christoffer och Kulturens dåvarande chef Kenneth verkade finna varandra direkt, och vad jag minns blev Christoffer anställd av Kulturens och något slags chef. Jag upplevde själv Kenneth som urtypen av den krassa, pragmatiska sortens förbundschef som jag nämnde ovan.

Jag har inte hållit nära koll på Kulturens sedan dess, men har så klart inte helt undgått Up Swedens vidare öden och äventyr. Föreningen kom så småningom att avvecklas eller uppgå i Kulturens verksamhet på något vis, jag känner inte till de exakta detaljerna. Kulturens har numera en “musikenhet” som heter Evelyn, vars verksamhet väldig mycket liknar Up Swedens. Ett par av mina forna kollegor på Up Sweden står som verksamhetsutvecklare för Evelyn på Kulturens hemsida.

Tidigare i år kunde man läsa om att Kulturens krävts på 1,6 miljoner i återbetalning för verksamhet som inte fanns, som sträckte sig tillbaka till 2015. Kulturens “högsta ledning” hade enligt Expressen beordrat anställda att rapportera in totalt hittepå. Enligt Kulturens hemsida har det handlat om “schablonmässig rapportering” och man kommer bland annat att åtgärda problemen genom att anställa mer administrativ personal. Med andra ord verkar Kulturens ha gått in i en mognandefas till att bli mer av en dinosaurie som de andra, såsom jag tolkar det.

Kenneth hann dra vidare innan detta briserade, men att han var chef när de här oegentligheterna förekom förtäljde Expressenartikeln. Min gamle chef Christoffer kunde jag inte hitta i någon aktiv roll på Kulturens hemsida när jag skrev detta i augusti 2022. En sökning på sidan gav bara ett omnämnande i en artikel att han representerade Kulturens i ett samverkansråd för Folk- och världsmusiksgalan 2018. Jag har inte sett något om att Evelynverksamheten var inblandad i den här “schablonmässiga rapporteringen”.

Sedan dess har även Vuxenskolan åkt på att betala tillbaka 3,9 miljoner, just utifrån så kallad dubbelrapportering, just inom musikverksamheten, något som Morgonposten också rapporterat om. Något säger mig att mer kan komma. Pendeln har måhända bara börjat svänga.

Ibn Rushds fifflande och misstankarna om att svenska skattepengar mer eller mindre hamnat hos IS-terroristerna var som sagt det som startade kritiken mot studieförbunden, som sedermera breddats och dragit till sig röster som Johan Westerholm/Ledarsidorna, Magnus Ranstorp, Rebecca Weidmo Uvell och Timbros tidning Smedjan. Det är nu ett pågående skyttegravskrig i media. Folkbildningsrådet har skademinimerat och krishanterat rätt intensivt, och i juni presenterades den särskilde utredaren Christer Nylander som ska genomföra en statlig folkbildningsutredning för att “säkerställa en ändamålsenlig styrning, uppföljning och kontroll”. Om den kommer att komma fram till något som ändrar modellen i grunden är väl tveksamt. Framför allt ABF:s betydelse för sossarna och deras småkusiner vänsterut är nog det största motargumentet mot det. Men den som lever får se.

För egen del vet jag inte om jag gjort någon klokare med denna text. Jag känner mest bara lättnad över att jag gjorde min exit från den här världen i tid, och viss skadeglad uppsluppenhet över att allt fler börjar få insyn i de absurditeter som jag gått och burit på i ett årtionde. Och jag kommer aldrig någonsin att befatta mig med en cirkellista igen.