EN MÄNNISKOHANDLARES MINNEN: Dagens muslimska fiffiga fusk med studiecirklar och studieförbund inget nytt – de vadar bara omkring i det träsk som uppstod när byråkraterna i svenska folkrörelser ville hitta nya sätt att försörja sig själva – och bli fler

Det senaste året har det hänt något som jag väntat på i ett årtionde: det har börjat uppstå en vag stank av korruption runt ordet “folkbildning”.

Det började med Ibn Rushd, och insikten att muslimska brödraskapet hade en kran rakt in i skattemedel genom… studiecirklar? Och sedan dess har kritiken växt och hårdnat. En och annan kanske blev förbryllad, men inte någon som befunnit sig i studieförbundsvärlden.

Som jag, till exempel. Cirka 2005-2010 fick jag en intensivkurs i detta märkligt bysantinska hörn av svenskt skattespenderande. Allt sedan dess har den här texten väntat på sin förlösning, och nu när den föreligger vet jag inte exakt vad den vill berätta, mer än att försöka förmedla för er som inte vet, eller kanske bara anar, hur det som kallas folkbildning faktiskt kan gå till – hur korven stoppas. Det här är en subjektiv historia, måttligt researchad och skriven ur minnet, och ska inte misstas för något slags “gräv”. Sånt får andra ägna sig åt, jag är bara en enkel tänkare.

Om det är något jag ändå vill få er att förstå med min alltför långa text, så är det att allt ni hört nu på senare år om “utnyttjande av systemen” och “fusk” kring studieförbunden är i allra högsta grad en logisk konsekvens av hur alltsammans är uppbyggt, och orimligen kan beskrivas något slags bugg. Det som skett är oundvikligt, och Ibn Rushd är bara toppen på isberget, eller det mest flagranta exemplet, såsom jag ser det.

Vill man förstå vad ett studieförbund är, och varför konceptet folkbildning är en sådan fars i mina ögon, så är metaforen med en fyrkantig kloss som ska ner i ett runt hål rimlig. Jag kommer att återkomma till den.

Jag vet inte tillräckligt mycket om studieförbundens historia för att ge er någon lektion, och tur är väl det. Det här är verkligen materia som är väldigt svår att gå igång på. Men de uppstod i alla fall för drygt 100 år sedan i ett Sverige med mycket lägre utbildningsnivå än nu, som ett slags forum för lärande utanför det traditionella skolsystemet. De låg nära folkrörelserna som de sprang ur, och man kunde utbilda sig i frågor som var av vikt för dessa, om det nu var politik eller nykterhetsfrågor. Men de var också en väg för att bedriva kompetenshöjande vuxenstudier, lära sig bokföring, språk eller liknande. Det som utmärker studieförbunden är främst studiecirkeln, en form där ledaren kan – men inte nödvändigtvis behöver – vara kunnigare än övriga deltagare. Man har ett utbildningsmaterial och går framåt tillsammans genom studier i grupp. I alla fall var det så det var tänkt.

Vid någon punkt började dock den mer seriösa utbildningsaspekten förskjutas till andra delar av samhället. Tyngdpunkten för studieförbunden kom, förutom folkrörelseaspekten, allt mer att hamna på hobby och personlig utveckling. Italienska för matresan, odling, krukmakeri, körsång och inte minst rockmusik. Någonstans under resans gång uppkom det nuvarande finansieringssystemet där studieförbunden får stats- och kommunbidrag utifrån hur många “studietimmar” som genomförs i deras regi på ett år.

Så långt är jag troligen okontroversiell i min beskrivning. Det som nu följer är mer av mina egna smått cyniska slutsatser baserade på min tid inom den här världen.

Rullar inte tummarna

I alla växande verksamheter av det här slaget så anställs förr eller senare allt fler personer som ska administrera det hela. De professionaliseras, och de får givetvis ett egenintresse av att deras lön blir hög och deras tjänst stadig och förutsägbar. Eftersom det är en offentligt finansierad verksamhet kan man även anställa rena stolpskott till de enklare administrativa sysslorna, vilket kan betraktas som ett slags god samhällsgärning. Overhead har växt. Lokaler har hyrts. Ännu fler personer har anställts. Jag vill här på intet sätt påstå att dessa rullar tummarna; det är garanterat mycket jobb med att se till att olika mer eller mindre väl genomtänkta statliga krav uppfylls och att ekonomin styrs.

Då bidragen från stat och kommun står i direkt proportion till verksamhetens volym kom en viktig del i studieförbundens aktiviteter att bli att trygga volymen. Man började konkurrera lite diskret med varandra om potentiella cirkeldeltagare på de områden där man överlappade (inte minst musik), och lägga en icke föraktlig del av budgeten på direkt marknadsföring. Det finns en väldigt svensk romantisk tanke inom den här världen att studiecirklar är en riktig gräsrotsverksamhet som bygger på människors spontana intresse att förkovra sig, och att man bara erbjuder en plattform för detta. Demokrati och allt det där. Verkligheten är dock att man har en årlig budget som man ogärna vill se krympa, så det finns ett starkt egenintresse för organisationen att hala in kroppar i verksamheten som genererar de önskade studietimmarna.

Pop och rock blev en bra väg att dra in kidsen i folkbildningen, och blev med tiden en allt större del av verksamheten. Jag vet inte om den här delen – vilken är den jag verkat inom – är unikt lös i konturerna, men troligen inte. Det är hur som helst en mycket substantiell del av de flesta studieförbunds budget och verksamhet.

Det är nog helt sant att studieförbunden varit viktiga för det “svenska musikundret” genom att ordna studior och replokaler, och man kan till och med argumentera att det varit väl spenderade pengar. Vad som är svårare är att förklara hur detta är “folkbildning”, som ju rimligen i grunden är ett slags utbildningsverksamhet. Okej, så länge man lär någon att spela tre ackord på gitarr så är det ett slags utbildning. Men det är inte vad den överväldigande delen av musikcirklarna går ut på. Det är band som repar in och skriver låtar, gör spelningar och inspelningar. Vi har nu en distinkt fyrkantig kloss (reguljär konstnärlig verksamhet) som ska tvingas ner i ett runt hål (folkbildning).

Fikonlöv

Man tvingas därför införa diverse olika fikonlöv, som att banden måste ha “kurslitteratur” och låtsas att de exempelvis systematiskt lär sig studioteknik, vilket kanske en deltagare av tjugo gör; de andra spelar rock och dricker öl. Studieförbunden jag själv varit i kontakt med, först som cirkeldeltagare och senare på insidan, var tämligen öppna med vilken bluff “kurslitteraturen” var. Det fanns ibland någon sliten studioteknikbok som gick runt – lite som den där mögliga smörgåsen man beställde in förr i tiden på svenska restauranger för att få beställa en grogg, och som aldrig åts, utan bara bars ut och sedan bars in till nästa törstiga kund.

Ibland har frågan väckts i min närvaro av studieförbundsanställda om huruvida det där bandet som harvat på i tio år verkligen rör sig framåt i sin folkbildning, men jag har aldrig hört talas om en enda rockcirkel som avslutats med motivationen att “nu får ni anses vara klara”. Inget studieförbund kastar bort pengar på det viset. Man slänger in in en utbildningsträff med cirkelledarna nån gång om året, och så tuffar man på.

Andra ännu mindre utbildningsliknande verksamheter, såsom exempelvis liverollspel kom så småningom in och tarvade sina egna märkliga fikonlövsregler. Studieförbundens politbyrå, det fruktade Folkbildningsrådet (mer om det nedan), fick ett allt styvare jobb att definiera vad som var “folkbildning”, i både kvalitet och kvantitet. I Folkbildningsrådets skrift “Statsbidrag till studieförbund 2021” stipuleras att folkbildning “kännetecknas av gemensamma, planmässigt bedrivna studier” och är något som minst tre, maximalt 20 personer gör tillsammans under max fyra “studietimmar” á 45 minuter, max tre gånger i veckan. Få rockband jobbar så här, men det är vad man fyller i listorna med.

Efter den fjärde timmen, det fjärde tillfället, eller den 21:a personen, upphör verksamheten rent metafysiskt att vara “folkbildning”. Vad den blir då är jag inte helt säker på, men poängen är att studieförbunden tillsammans här dragit ett slags anständighetsgräns. Det är mycket med studieförbund som handlar om så kallad optik, som ni nu kanske börjar ana.

Folkbildningens mullor

Hur som helst: utifrån dessa bud, som var desamma under mina verksamma år, ska sedan folkbildningens mullor sitta och besluta om vad som är halal och haram allt eftersom samhället utvecklas. Ett exempel: Huruvida man kan vara på olika ställen och arbeta via något slags länk, eller måste fysiskt sitta i samma rum, var en het teologisk potatis på min tid. Kan den heliga folkbildningsanden uppstå genom distansarbete, eller är det ett sluttande plan till kätteri? Jag hade alltid lite svårt att ta dessa skolastiska övningar på allvar, eftersom det för mig framstod som om man bara försökte ringa in exakt hur lösa tyglar man kunde ge kidsen (eller islamisterna!) att mjölka systemet innan det började bli för dålig optik gentemot stat och kommun.

När jag skriver “mjölka systemet” så ska läsaren dock vara medveten om att för varje krona som kommer cirkeldeltagarna direkt till godo så behåller studieförbundet tre eller fyra själva. Det handlar alltså i bästa fall om ett slags medberoende i att tillsammans snabla i sig skattepengar. Men gemene replokalscirkeldeltagare med nitarmband hade åtminstone på min tid ingen aning om att DE i själva verket drog in pluringen till förbundet via sina cirkellistor. För mig, när jag själv bara var en finnig cirkeldeltagare, såg det mest ut som gratis pengar och prylar, och det såg ut som vi bara fick det av av Studiefrämjandet eller ABF eller vad det nu var. När vi fyllde i listorna och ljög om de specifika omständigheterna kring vår verksamhet – vilket bokstavligen alla cirkeldeltagare jag någonsin haft med att göra gör – så tänkte vi att vi blåste studieförbundet. Vi visste inte att vi i själva verket mer liknade de mänskliga batterierna i The Matrix för dem.

Efter denna inledning ska jag nu bjuda lite mer på mina egna konkreta erfarenheter. Omkring 2005 kom jag alltså in på andra sidan kulisserna i denna sensovjetiska skymningsvärld. Men det skedde med en twist: Föreningen jag jobbade för – UpSweden Music Community – var en trekantig kloss som skulle hamras in i ett fyrkantigt hål i den fyrkantiga studieförbundsklossen, som i sin tur skulle bankas ner i det runda hålet “folkbildning”.

Tillåt mig en alternativ metafor: I dagens Kommunistkina fungerar byggbranschen så att ett stort bolag tecknar ett kontrakt, förskingrar hälften av pengarna och materialet som specificerats, lägger ut samma jobb på entreprenad för halva priset till en mindre nogräknad underleverantör, som gör samma sak, och så fortsätter det så nedåt. I den bilden var UpSweden de där migrantarbetarna från Inre Mongoliet som till sist klänger omkring utan skyddsutrustning i bambuställningar och bygger skyskrapor för växelpengar: helt klart en del av korruptionen, men inte den mest lönsamma änden.

Ville ha större del av kakan

Vid höjden av vår aktivitet fanns vi i ett tiotal städer från norr till söder. Vi jobbade med nästan alla de stora studieförbunden i olika perioder. Jag jobbade själv under min tid i fem städer: Stockholm, Uppsala, Gävle, Västerås och Örebro. Där har jag personligen jobbat organiserat mot fem av de tio studieförbunden: Folkuniversitetet, Studiefrämjandet, Vuxenskolan, Sensus och Kulturens. Jag vet även genom mer ytliga samarbeten tillräckligt mycket om alla de andra studieförbunden (utom Ibn Rush och möjligen Bilda) för att kunna säga att ingen av dem avviker på något betydande sätt enligt vad jag sett. Så även om min berättelse är subjektiv och anekdotisk så handlar den inte om någon enskild lokal företeelse, eller ett enstaka förbund. Jag gör anspråk på att ha sett ett hyggligt tvärsnitt av hela träsket, så att säga.

Vår chef, Christoffer, hade funnit att det existerade ett slags mellannisch för de där banden och artisterna som var riktigt drivna och duktiga, men inte etablerade. De behövde delvis andra resurser än vad studieförbunden erbjöd. De ville ha mer spelningar, mer kvalificerad studiotid, mer personlig coachning, kontakter och vägledning i sådant som marknadsföring. Inget av det här erbjöd studieförbunden i någon större utsträckning vid denna tid. De rullade nöjt på med sina gamla repcirklar, erbjöd lite enklare studiotid och gjorde någon mindre cool festival ibland.

Vår affärsidé, om man kan kalla det för en sådan, var att gå in och få en lite större del av kakan än vad de enskilda cirklarna fick, mot att vi erbjöd särskilda tjänster till hårt satsande band och projekt, som hellre ville ha dessa än den traditionella “gratis” replokalen eller möjlighet att kvittera ut lite utrustning. Vi gick alltså in som ett mellanled och skummade av lite av den statliga grädden. Banden drev studiecirklar hos studieförbunden vi samarbetade med, men pengarna gick till oss, och för detta erbjöd vi banden våra tjänster, lokaler och utrustning. Det fina för studieförbunden var att de ändå tog det absolut mesta av pengarna för varje rapporterad studietimme, för absolut noll insats. Dessutom drog vi in relativt stora och säkra volymer studietimmar och grupper som de annars inte kunde attrahera.

Redan här har de smarta bland er insett att vår verksamhet så klart blev ännu mer beroende än studieförbunden av förutsägbarhet i våra volymer för att vi skulle kunna ta ut våra ytterst blygsamma löner. Vi levde ur hand i mun, som en liten ideell förening. Det här kunde bara lösas genom ett ytterligare talmudiskt tänjande på folkbildningens doktriner: Vi slöt helt enkelt ett inofficiellt avtal med banden/artisterna om att de skulle leverera ett visst antal studietimmar, som bara av en händelse råkade sammanfalla med det absoluta taket i timmar (och i praktiken nästan alltid den absoluta botten i antal deltagare) för vad studieförbunden tillät. Vi maximerade. Var ett band fler än sex delade de upp sig i två cirklar. Vi fakturerade dessutom baserat på vårt projicerade antal band, eller “akter” som vi kallade det, vilket i sin tur var baserat på lokalhyra, löner och andra utgifter. Hade vi sagt femton akter i en stad och bara lyckats knyta till oss nio när vi körde igång så väntade ett svettigt rekryteringsarbete.

Dessutom fakturerade vi för dessa timmar i förväg, så vi kunde betala våra löner och lokalhyror med förutsägbarhet, och hade sedan yxan hängande över oss att faktiskt jaga in listor med dessa studietimmar på. Just denna aspekt hade en omisskännlig doft av haram över sig för studieförbunden, för den antydde lite väl naket att studietimmarna var något schablonmässigt, inte små spontana, organiska blommor av folkbildning.

Nota bene: Det vi gjorde var överlag bra verksamhet. Banden/artisterna var nöjda, eller så lämnade de oss. Jag hade kul, lärde mig mycket och träffade och hjälpte många duktiga artister. Många aktörer har tveklöst på ett mycket mer skamlöst sätt utnyttjat studieförbundssystemet för mycket mer egoistiska och tveksamma syften, till klart mindre gagn för allmänheten. Men det var rent tekniskt ett ganska kreativt parasiterande på en redan kreativt parasitisk verksamhet. Och eftersom alla inblandade betraktade sig som någorlunda rekorderliga svenskar blev de rationaliserande krumbukterna i vår ömsesidigt korrupta relation med studieförbunden stundtals episka.

Den avslutande delen publiceras söndagen 28 augusti.