För att på ett konkret sätt kunna förstå vad traditionell västerländsk klassisk musik är behöver vi förstå vad musik i allmänhet är, och för att kunna förstå det måste vi greppa vad som är musikens beståndsdelar.
Vad är då det allra mest basala materialet inom musiken, oavsett genre? Mästertrummaren Tuza ger oss ett tips:
Någon undrar kanske, var detta verkligen musik? Här fanns ju inga melodier, inte ens toner, bara rytmer. Men musikens grundläggande material är inte melodier eller toner utan rytmiska ljud av den typ som en akustiker definierar som buller.
Nu försöker vi själva. Knacka en gång i ett bord eller något annat som ger lite resonans. Blev det musik? Nej, något fattas. Knacka nu i lugnt, stadigt tempo: LÅNG-kort-kort-lång-lång-LÅNG-kort-kort-lång-lång. Gör de långa knackningarna dubbelt så långa som de korta och betona lite när ”lång” skrivs med versaler. Var detta något slags musik? Ja, i alla fall lite grand. Vi hade ett tempo, alltså en hastighet, och vi hade olika långa ljud inom det tempot och då har vi något slags musik även om den är väldigt enkel.
Jämför med hur Beethoven gör i allegrettot i sin sjunde symfoni. Efter det inledande ackordet kommer först samma rytm som ovan utan egentlig melodi då samma ton upprepas i överstämman. Lyssna till och med cirka 00:30.
Som vi hörde börjar Beethovens överstämma röra på sig efter ett tag och bildar då en melodi. Innan dess bygger stycket bara på rytm och harmonik: ackord byts medan överstämman ligger stilla. I och med Beethoven har vi nu inte bara rytm utan även melodi och ackord. Låt oss backa lite och fundera över musik som har rytm och melodi men inga ackord eller harmonier.
Så har nästan all musik varit i alla kulturer och epoker utom just i västerlandet under senare tid. Strikt traditionell persisk musik, den ungefärliga motsvarigheten till vår klassiska musik, är ett bra exempel.
Persisk klassisk musik, liksom indisk sådan, består huvudsakligen av en synnerligen uttrycksfull melodilinje som ackompanjeras av något slags slagverksinstrument. Ibland kan en improviserad flerstämmighet förekomma om två instrument, eller en sångare eller instrumentalist, utsmyckar en samtidigt spelad melodi på olika sätt. I förväg planerad flerstämmighet förekommer inte, inte heller det vi kallar ackord eller harmonier.
För oss blir sådan musik exotisk, kanske främmande. Som moderna västerlänningar tenderar vi att ta för givet att musik inte bara är rytm och melodi utan även ackord eller harmonier.
Hur blev det så? Fröet till vår moderna musikuppfattning improviserades fram någon gång under tidig medeltid för att under elvahundratalet bli nedskrivet på noter. Det som hände var att man började sjunga två självständiga stämmor samtidigt, som i Leoninus ”Viderunt Omnes”.
Den uppmärksamme lyssnaren noterade säkert att melodin låg i överstämman och att understämman tog det ganska lugnt. Två stämmor var det likväl och Pandoras ask var därmed öppnad. Några hundra år senare har en förbluffande utveckling skett.
Machauts trettonhundratalsmässa har hela fyra stämmor som dessutom är fullt självständiga. För våra moderna öron låter samklangerna, det vi tänker på som ackord, lite märkliga här och var. Men Machaut tänkte inte ackord, han tänkte på hur stämmorna rörde sig mot eller med varandra och på intervallen eller avstånden mellan dem. Så småningom börjar tonsättarna tänka mer ackordiskt, och 1848, cirka femhundra år efter Machaut, kunde det låta så här:
I duetten “Libiamo, ne’ lieti calici” ur Verdis ”La Traviata” använder tonsättaren ett ackordiskt ackompanjemang av typen ”um-pa-pa-um-pa-pa” mot vars bakgrund sångstämmorna svingar sig upp mot höjden. Att sång stöds av ackord är vid denna tidpunkt i musikhistorien lika självklart som att flerstämmighet på olika sätt ständigt används.
Vilka slutsatser kan vi dra utifrån det vi hört? Vad är det som är unikt för den lite senare västerländska traditionella klassiska musiken, den som om och om igen spelas på våra konserthus och operascener?
Det är i första hand att melodier och rytmer samverkar med planerad flerstämmighet och ackordförlopp. Två faktorer som tydligen ger denna musik en särskild attraktionskraft för en modern publik.
Utifrån det ovan sagda inleder kolumnen en fördjupningsfas. Innan den musikaliska tidsmaskinen fortsätter framåt mot förromantiken ska vi bekanta oss närmare med några särskilt framstående mästare från barocken och wienklassicismen. Vi kan tänka på de två epokerna tillsammans som ”den tidiga ackordiska tiden”.
Prenumerera för 99 kr/mån!