Författaren BENGT OHLSSONS RECEPT FÖR FORMIDABLA FRAMGÅNGAR: förrädiskt, förljuget FÖRDÖMANDE AV MANSSLÄKTET, framställer sig som ny sorts representant för sitt kön; med personlighet smått steriliserad, kanske till och med lite lagom kastrerad – DEL 2

(Del 1 publicerades 13 augusti.)

Bengt Ohlsson ger många en känsla av att han vill vara för sig själv. Just det, ”för sig själv”. Alltså inte ”vara sig själv”, i meningen att man är oförställd och okonstlad. Bengt Ohlsson har alltid medvetet skapat en bild av vem han vill föreställa, personen han vill att vi ska tro att han är. Det innebär att han också måste skapa en bild av sitt kön (nej, nej, nu pratar jag inte om att ta en dickpic och trycka ”sänd”).

Han vill skapa en ny bild av hela manssläktet. Det har alltid funnits ett framgångsrecept för unga män som vill bli stora författare, och som ser sig som förmer. Förtala din omgivning, då framstår du som förmer, som bättre och som värd att uppmärksamma av till exempel Bonniers – och få en inbjudan till parnassen.

Under 1900-talet fungerade det bra att beskriva sin sociala bakgrund som i alla avseenden efterbliven, och om så behövdes som lortaktig och efterbliven. De unga författare som drogs från fabriker och fält till Stockholm skildrade det de lämnat bakom sig som platser där man långsamt dog av brist på intellektuell stimulans, skönhet och kärlek; i bästa fall fanns det i romanerna ett stråk av medlidande med dem därhemma, med dem därborta vid svarv och mjölkpall.

När Bengt Ohlsson i gymnasiet bestämmer sig för att bli författare, och älskad, omtyckt och omtalad inser han att han inte kan tjata om hur trist det är att bo i småstad omgiven av metallarbetare, kontorister och sjukvårdsbiträden. Det är för använt av för många redan.

Han måste hitta en ny grupp att kontrastera sig mot.

Och den lille spinkern kopplar faktiskt ett redigt grepp på frågan, han ger sig på hela manssläktet. Precis som arbetarförfattarna en gång blev omhuldade därför att de framställde sig som buskrosor på en avfallshög, börjar Ohlsson medvetet att skapa bilden av sig själv som en orkidé som blommar i komposten. Högen av förmultnat avfall består av manssläktet – en mycket stor anhopning förvirrade individer som inte förmår orientera sig i det moderna samhället och utvecklas på ett sätt som gör att de passar in i detta samhälle, och därmed upprätta fungerande förhållanden med kvinnor, barn eller ens tobakshandlaren på hörnet.

Romanprojekt

Detta projekt genomför Ohlsson i sina romaner, och när han skriver kolumner, artiklar i magasin, eller ger intervjuer eller relationsråd – då skapar han bilden av den blide Benke. En annan sorts man, en man som inte är som de andra.

En överdriven beskrivning av Bengt Ohlssons skapande och verksamhet?

Inte alls.

Läs hans romaner.

Litteraturkritikerna och läsarna verkar ense om att Bengt Ohlssons romaner utmärks av hans förmåga att förstå de mest udda existenserna. Han vandrar runt på söder och i världen, och likt en barmhärtig samarit tvättar han av personer vi andra undviker, och visar att de är ungefär som vi – samtidigt angriper han i kolumner och debattartiklar människor som han menar godhetssignalerar. De är inte riktigt goda menar han, de vill bara göra sig märkvärdiga och ta plats.

Kampen är hård i kulturvärlden om platserna som den mesta outsidern, och om vem som är den mest genuint och verkligt goda personen. Bengt Ohlsson ligger alltid bra till i denna ständigt pågående tävlan.

Men de som hävdar att Ohlssons romaner präglas av någon slags lyhördhet och inlevelseförmåga förmår inte se till helheten i hans verk.

Ohlsson är inte ute för att lyssna av andra, han är ute efter att få oss att lyssna; han har ett budskap: män är onda, kvinnor goda. Inte riktigt alla män är dock onda, det finns undantag – de män som förstår sitt eget köns nedärvda dåliga egenskaper. Jag har en känsla av att Bengt Ohlsson anser att han är en sådan man, kanske till och den ende.

Bengt Ohlsson debuterade redan i gymnasiet med Dö som en man, sa jag (1984). En typisk generationsroman, en ”Jack” som verkade skriven för unga metodister uppvuxna i radhusmiljö.

Rida på en gris (1985) berättar om 23-årige Henrik, en tämligen misslyckad frilansjournalist som åker till Paris för att försöka bli ihop med sin flickvän som övergett honom. Han möter istället en annan kvinna, blir hennes spökskrivare (hon är också journalist). Den förlorade flickvännen är förändrad – och förlorad.

Henrik utvecklas från ynklig, drömmande man till att bara vara en ynklig man.

Den där lilla stunden av närhet (1994) är ett porträtt av en våldtäktsman som framställs som i alla avseenden normal – förutom då förstås hans våldtäkter, som mest verkar vara en sorts terapi för att han ska bli självsäker.

Vägs ände (1999). En pappa och hans vän torterar och plågar två onda män som gör inbrott i pappans sommarstuga, och misshandlar dem som finns där och våldtar pappans dotter. Budskap: Män kan inte reagera på annat sätt än med våld. Vem som är offer eller förövare bestäms av sociala och kulturella faktorer, men både offer och förövare förenas av att de är benägna till brutalt och gränslöst våld. Typ: Män är djur. Den allra värsta sortens djur, en korsning av noshörning och flodhäst som antagit mänsklig form.

Hjalmar Söderberg

Se till mig som liten är (2000) påstås skildra vad som händer barn vid en skilsmässa, men det handlar mest om skådespelaren Martins vånda, ska han skilja sig eller inte, vad är bäst för barnen? Utan att jag tror att det varit Ohlssons avsikt börjar jag som läsare tycka illa om Martin, allt handlar ändå faktiskt om vad som är bäst för honom. Omtalad och omtyckt när den kom, kulturarbetarna hade äntligen fått sina samliv och sin samtid skildrade.

Gregorius (2004) var ett försök att skriva Hjalmar Söderbergs Doktor Glas ur pastor Gregorius perspektiv.

I Doktor Glas giftmördar doktorn pastorn – detta eftersom doktorns patient Helga, pastorns fru, har berättat om de sexuella övergrepp hon utsätts för av Gregorius.

Till slut bestämmer sig Glas för att befria Helga – och världen – från Gregorius.

När Ohlsson i sin roman låter pastorn få ordet möter vi en känslomässigt outvecklad pedofil (hustrun Helga är ung).

Söderbergs Glas är en pessimistisk, sorgsen man som vill förbättra välden, med gift om så behövs. En psykopat som valt läkarens bana.

Åter en strid mellan män: känsloförlamad pedofil står mot känslosam psykopat. Det blev ett Augustpris.

I Ohlssons första romaner finns inte en enda sympatisk, klok, stark man som intar en central roll i handlingen. De verkar skrivna med utgångspunkt från stolparna till några tal som Gudrun Schyman höll under sin tid som ledare för Feministiskt initiativ. Enda undantagen i skildringarna är de ömkliga och veliga männen, ständigt ångestsvettiga och ångestridna.

Efter att ha förklarat för sin växande läsar- och beundrarskara att man inte kan vänta sig något gott av en man, bestämmer sig Ohlsson för att bli kvinnoskildrare i de följande romanerna.

I Hennes mjukaste röst, Kolka, och Syster står i tur och ordning en kvinna, en tonårsflicka och ett barn i centrum. Nu möter vi individer med ett brett register av känslor, fantasi, inlevelseförmåga, och till och med den lömska lettiska tonårsflickan i Kolka är skildrad med sympati och värme. Budskap: Om män är djur, så är kvinnor människor.

Kvinnosviten följs av en serie romaner där män åter står i centrum. Den sakta cancerdöende Johnny Ramone (budskap: män är ömkliga) skildras i Rekviem för John Cummings (2011). I Swing går en tråkig slöjdlärare med på fruns förslag om att de ska ägna sig åt partnerbyte, vilket med tiden leder till en allt mer impotent man medan frun blir allt lyckligare; andra partners levererar. Budskap? Kvinnor är starkare, hungrigare och kåtare, men bör dock nöja sig med veliga män. Fungerande evangelium för Södermalmsbor, perfekt för målgruppen, och möjligen en marknadsföring av Ohlsson själv som lämplig partner. Först retas man lite med sin publik så den kan skratta nervöst igenkännande, sedan trösterika ord som får män och kvinnor att utstå varandras brister.

I Drick värmen ur min hand skildras en socialarbetare som borde vara ganska nöjd med livet. Men han börjar omvärdera allt när han tar hand om en klients hund – han inser att ingen egentligen bryr sig om honom, knappt han själv heller. Romanen utlöste än en gång en diskussion om att Ohlsson försöker få oss att förstå osympatiska män (det förekommer några i romanen) – men ser man till helheten i Ohlssons författarskap är det inte det som är målet – det är istället att få läsaren att inse att män är hopplöst svaga (i bästa fall), eller så är de våldtäktsmän, mördare och psykopater (värsta fall). Ohlsson är inte ute efter att vi ska förstå enskilda män i hans romaner och vad som format dem, det han vill att vi ska förstå är att mannen som kön inte är värst mycket att ha – förutom de fåtaliga män som liksom Ohlsson inser just detta.

En egen bild av män

I De dubbelt så bra (2018) är ett homosexuellt par huvudpersoner. Handlingen rör sig från finska inbördeskriget till skotten i Ådalen. Udden är riktad mot kollektivism (i alla dess former), och då blir det trendriktigt med ett homosexuellt par som berättelsen byggs kring. Romanen skrivs under en period när Ohlsson mer än vanligt i kolumner och intervjuer talar om hur betungande det är att vara en avvikande röst, han låtsas inte om att han är uppburen, läst och spelad, och kramad från höger till vänster. Det är mycket svårt att förstå på vilket sätt han skulle vara en avvikande röst. Men hans läsare och publik synar inte korten, de känner sig också som oförstådda avvikare. Varför ifrågasätta någon som exakt beskriver hur man själv känner sig?

Ohlssons författarskap har bidragit till att skapa bilden av män som en sämre slags varelser, människor som återgått till ett mer primitivt stadium. Kvinnor däremot är människor som utvecklats till ett högre stadium. De få gånger kvinnor i Ohlssons romaner är mindre tilltalande beror det på att män genom sin svaghet eller ondska tvingar dem till det. Manliga kollektiv är alltid dåliga – vare sig de formeras i skyttegravar eller i fackföreningar – det är budskapet i De dubbelt så bra.

Midsommarnattdrömmar (2020) är bara en till roman förklädd samling Ohlsson-kolumner om de vardagens vedermödor Stockholms medelklass tvingas genomlida under sina liv – varför, varför blir osten i delidisken märkbart dyrare varje månad? Och på ålderns höst – varför dröjer provsvaret om prostatan (är det Olssons egen hypokondri som slår igenom?). Ohlsson är medveten om att hans publik åldras, nu gäller det att hålla dem kvar genom att få dem att försonas med sina trista liv, roligare än så här blev det inte ska de utan sorg kunna säga till varandra medan de smuttar på det som är den anbefallda drycken för året.

Men visst har Bengt Ohlsson sina starka sidor som författare. Han är en av de få i sin generation som levande kan skildra stadsmiljöer, innergårdar, gator och människovimmel, ensamma män som vandrar trottoaren fram. Han är inte oäven som natur- och väderskildrare heller. Tänk om han stannat i Östersund och istället skrivit turistbroschyrer som lockat folk till Jämtland. Inte för att världen hade blivit bättre, men ett vackert landskap hade fått fler besökare. Gott nog.

Och dessutom dristar jag mig att tro att Bengt Ohlsson skulle varit lyckligare.

Sista delen lördag 20 augusti: Vi har läst de flesta av Bengt Ohlssons kolumner. Blev vi klokare? Nej, men vi förstod varför Peter Wolodarski älskar Ohlsson.