Jag såg honom ofta komma cyklande på Söder i Stockholm. Det gick alltid långsamt, det var som om han cyklade i ständig hård motvind, och tungt slagregn – även om det var sommar, vindstilla, solsken och varmt.
Ibland verkade han stå stilla fast han trampade. Jag fann det alltid märkligt att han då kunde hålla balansen.
Mammor promenerande i flock med sina barnvagnar brukade sakta in stegen, och uppenbarligen säga saker till varandra om den spinkige mannen av obestämbar ålder. Kanske diskuterade mammorna den cyklande mannens senaste krönika i Dagens Nyheter? Kanske diskuterade de om någon av dem skulle gå ut i gatan och hjälpa mannen av cykeln? Han verkade vara väldigt trött och i stort behov av en dubbel caffè mocha.
Men innan mammorna hunnit bestämma sig hade han trots sitt klena trampande lyckats förflytta sig förbi dem och bort längs med Östgötagatan, och när författaren Bengt Ohlsson därefter svängt ut på Folkungagatan till vänster skulle han säkert på trottoarerna väcka samma stillsamma uppmärksamhet.
Man talar ibland om författare vars verk är ett med deras liv. I Bengt Ohlssons fall gäller förhållandet att hans cyklande speglar hans romaner och texter. Hans ord väcker uppmärksamhet, han verkar på samma gång befinna sig i rörelse och ändå inte. Och plötsligt ser man honom inte.
Och kvinno- och modershjärtan får han alltid att klappa.
Ohlssons kolumner i DN brukar vara ständiga ämnen för diskussioner, kanske för att de är så oförargliga, ingen kan i verklig mening bli upprörd över det han skriver – detta eftersom de alltid uttrycker känslan av att han står inför besvärliga val, och inte riktigt kan bestämma sig. Kolumnerna förmedlar också alltid en outtalad uppfattning om att när han väl har bestämt sig kommer det att påverka inte bara honom, utan dig, mig; ja, de flesta, inte bara längs med Östgötagatan och Folkungagatan.
Ohlsson promenerar (cyklar?) därmed rakt in i stora delar av den moderna medelklassens medvetande; ett mentalt landskap ständig höljt i dunkel och dis, i en dimma som verkar stiga upp ur det undermedvetnas känsla av att ”ingen förstår mig, ingen vet hur svårt jag har det, ingen vet hur bra och viktig jag är”. Samtidig kuggar Ohlsson också in i underkastelsemekanismen hos sina läsare – den som får dem att stillsamt gnyende och gnällande sinstämma i Ohlsson-kolumnens budskap när de träffar likasinnade. Den kugge han bidrar med håller igång den inre motorn hos alla dem som inte vågar hävda en egen åsikt om något verkligt viktigt. En Bengt Ohlsson-kolumn rättfärdigar läsarens känsla av att velighet är vackert. En Bengt Ohlsson-kolumn kommer aldrig få läsarna att resa sig upp och samfällt säga: ”Nu är det nog!”. Den får istället folk att till varandra säga: ”Men vi tar väl en caffè mocha till?”.
Augustpris inte bevis
Den viktiga roll Ohlssons spelar för det mondäna medvetandet bevisas inte av att han fått Augustpriset, och dessutom ofta nominerats till det, ej heller av hur bra hans romaner säljer eller hur många som ser hans pjäser, eller som läser och diskuterar hans DN-kolumner.
Ohlssons viktiga roll bevisas av att han fått bli samlevnads- och relationsexpert i tidningar, radio och magasin. En ”Dr Phil” för svenska kulturarbetare, mediamänniskor och tjänstemän i offentlig förvaltning.
Förvisso har Ohlsson en stor reservoar av relationserfarenhet att ösa ur. De senaste 30 åren har han hunnit med fyra förhållanden: Anja Hildén, Helena von Zweigbergk, Agnes Lidbeck, och Åsa Linderborg.
Andra letar partner på Tinder, krogen eller på jobbet. Ohlsson verkar nöja sig med att mingla på kulturchefsfester innanför tullarna. Begränsat urval, men napp varje gång.
Anja Hildén har arbetat på SVT i snart 40 år, de senaste 20 åren i viktiga chefspositioner på nyhets-, kultur och sportredaktionerna.
Helena von Zweigbergk har skrivit romaner, kolumner i DN och Metro, medverkat i teve och radio (På spåret, Spanarna, Filmkrönikan, Kulturfrågan) samt varit programledare för P1:s Oförnuft och känsla (som skulle förklara för oss hur vi ska förhålla oss till kärlek, pengar, status och förstås miljö).
Agnes Lidbeck är författare till prisade romaner, dyker upp i Babel och har fått svara på frågor i P1:s Allvarligt talat, mest om kärlek, relationer och personlig utveckling.
Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet i ett årtionde, nådde berömmelse genom att använda sin alkoholiserade arbetarpappa som råmaterial för en tyck-synd-om-lilla-mig-roman. Sådant fungerar alltid som inträdesbiljett i kulturvärlden. Det blir typ: ”Kom här lilla maskrosbarn, vi har en plats på redaktionen åt dig”. Att Åsas mamma var vänsterpartistisk riksdagsman och ordförande i lagutskottet kunde också förstås fungerat, men nersupen gjutarpappa smäller högre om man vill ha brett genomslag.
Dessa fyra damer får en att tänka på mer bastanta versioner av Prusseluskan, eller kanske snarare stadiga madamer i en skolbespisning; kvinnor som (missnöjda med maken därhemma) vingar till eleverna med soppsleven om de inte sköter sig när de tar mat.
Och tillsammans med dem under olika perioder finns då lille tunne, sköre Bengt, som aldrig vet riktigt på vilket av sina spinkiga ben han ska stå, eller på vilken stol han ska slå ner sin beniga bak.
Patriarkat?
Kärlekens vägar kan vara lika svårförståeliga som vår herres, och vem visste väl att de i kulturkretsar alltid leder till Bengt Ohlsson om man är känd kulturkvinna? Men det är egentligen inte alls märkligt.
Antalet kvinnor i karriären (framför allt i kultursfären) som är arga ökar varje dag, och den ständigt puttrande ilskan närs av missnöjet över att kraven på kvinnor i dag är många och motstridiga, däremot är antalet riktiga män i reviret ganska begränsat. Över detta skikt av kvinnor svävar en kollektiv tankebubbla där det står: ”Jävla patriarkat”.
Och i brist på riktiga män tar man sig an en man som genom sin blotta existens verkar be om ursäkt för patriarkatet, och som är litet allmänt vilsen.
Hur gick diskussionerna i redaktionsledningarna när Ohlsson fick bli relationsexpert i radio, magasin och tidningar? Ungefär på det här sättet lät det nog:
”Redaktionschef 1: Breven och frågorna från människor med trassliga förhållanden fortsätter strömma in. Lever ingen jävel i ett lyckligt äktenskap nuförtiden?
Redaktionschef 2: Ja, alla verkar ha ständiga gräl med sin partner, sina barn, sina svärföräldrar och sina vänner. Men mest med sin partner. Alla vill veta hur de ska få sina förhållanden att fungera. Vem ska få ge råd?
Redaktionschef 1: Kolla om Bengt Ohlsson har tid!
Redaktionschef 2: Va, killen som avverkat fyra längre förhållanden med kulturbrudar? Är han verkligen mest lämpad att ge råd om hur man håller ihop?
Redaktionschef 1: Vad då håller ihop? De som hör av sig vill bli sedda och hörda, de vill älta. Det är fint att ha problem i förhållandet eller med släkt och vänner. Helst ska man gå hos psykolog också. Men det är finare att bli uppmärksammad av en känd författare. Är det då Bengt Ohlsson talar ju dessutom den som frågar med en jämlike, en som heller inte får saker att funka. Fattar du ingenting? Snart skickar jag tillbaka dig till Människor och tro-redaktionen.”
Det märkliga i att leja Ohlsson som rådgivare i lösandet av problem som dessa visas tydligast av hans senaste förhållande med Åsa Linderborg. Det borde vara ett problematiskt förhållande eftersom Ohlsson politiskt rör sig i fältet någonstans mellan DN-liberalism och Timbro (ett mycket smalt fält numera, brett ungefär som grässträngen som skiljer körbanorna åt på en motorväg). Linderborg däremot vill gärna bli sedd som den sista leninisten (medveten om att sagde Lenin är död och inte kan protestera). Ett förhållande som borde vara omöjligt, men Ohlsson har förklarat att paret skiljer på politik och person. Men om vi nu antar att Ohlsson bejakar Sveriges Nato-inträde och Linderborg gråter sig till sömns varje kväll över anslutningen – hur hanterar de det? Undviker att prata om det får man väl anta, eller mysdebatterar de lite vid frukostbordet (… och hur gör de med Israelfrågan förresten. Låtsas som om det regnar när raketerna slår ner i Gaza och Tel Aviv) ? Det här visar hur de flesta kulturarbetare är funtade – den politiska hållningen är underordnad den egna bekvämligheten. Man anpassar åsikterna eller håller tyst med dem – då når man framgång i kulturkarriären, och det är också receptet för ett fungerande förhållande.
Det kan för en del tyckas starkt att tala om Ohlsson som en man med en rad misslyckade förhållanden bakom sig. Men vad skulle de annars vara? Lyckade?
Att Bengt Ohlsson etablerats som livsvis expert på relationer visar hur lite vikt samhället numera tillmäter relationer, och vilken värdeförskjutning som skett, även inom det som kallas höger. Och det borde ses som problematiskt att ett sätt att leva som är följden av rotlöshet hos verksamma i kultursfären blir den självklara utgångspunkten för rådgivning till människor i allmänhet.
Kulturskiktets politiska åsikter är inte verkligt menade, och tittar man närmare på helheten när det gäller Ohlssons och Linderborgs konkreta ställningstaganden ser man hur de hela tiden lämnar öppningar, redovisar tvekan, lite klädsam ånger. Därför har Ohlsson länge kunnat vara älskad av vänstermänniskor; samtidigt som han många gånger i sina texter klagat på vänsterns dominans i kulturlivet. Operationen genomförs genom att han redovisar ångest inför viss form av höger.
Bulletin?
Just den där ångesten är det som fångar många läsare att falla. De känner ångest själva, känner igen sig. Men Ohlssons ångest kommer sig av att han inte vill bli bunden vid en ståndpunkt. En normal politisk varelse kan känna ångest inför utsikten att förlora en strid, Ohlssons ångest kommer sig av fruktan för att behöva ta en riktig strid.
Man kan studera fenomenet i hans DN-artikel om hur han avböjde att bli medarbetare i Bulletin:
”Jag är ju höger. Inte Djingis Khan-höger, men jag stör mig mer på DN:s ledarsida än Svenska Dagbladets dito. Den sistnämnda erbjuder tuggmotstånd. Den förstnämnda, däremot, är fifty shades of sånt man redan håller med om: att det är viktigt med miljön och jämställdheten, och att det är dåligt med rasism och homofobi.”
Elegant eller hur. Han är höger men för miljö och jämställdhet, och mot rasism och homofobi. Exakt vad det innebär är mindre intressant, och det är heller inte meningen att man ska veta.
Ohlsson vill inte ha en fast och given ståndpunkt man kan angripa. Han vill kunna glida runt, och det är därför han är orolig för att bli skribent i Bulletin, det kommer att minska hans rörlighet i kulturvärlden, eller som han själv uttryckte det:
”Alla no go-zoner som visat sig finnas i offentligheten. All brännmärkning, alla besöksförbud och klungor på skolgården, och det underförstådda budskapet att om du byter några ord med människor du tycker om – som Paulina, Per och Alice – men som står i fel klunga, då ska du vara djävligt medveten om att du inte är välkommen i någon annan klunga.”
Han har inga större problem med Bulletins åsikter, han har problem med vad andra kommer att tycka om honom. Risken för att ålen fastnar på en krok, dras upp och blir rökt.
Mot slutet av artikeln säger Ohlsson:
”Jo, jag avskyr Sverigedemokraterna. Problemet är att jag också har hjärtligt svårt för alla fantasilösa och platta fördömanden av dem.”
Än en gång blir han godtagbar för alla. Till och med för Sverigedemokrater – eftersom Ohlsson är motståndare till ”fantasilösa” fördömanden av partiet. (Man kan tycka att en författare skulle kunna formulera sig bättre – är Ohlsson anhängare av fantasifulla angrepp på SD? Typ: Jimmie Åkesson är i verkligheten en vampyr!).
Ohlssons artikel är ett led i en mer allmän omorientering av svensk vänster, och liberalism. Man upprättar en zon där man, som han själv säger, lite allmänt och i svävande ordalag ägnar sig åt miljö, jämställdhet, och värnande av islam samt sexuella subkulturer. Världen i övrigt är ointressant.
Men samtidigt som han inleder texten med att deklarera att han är miljövän, avrundar an den med att i förbigående säga att han ”finner klimatfrågor tråkiga”. Därmed behöver ständigt sopsorterande miljöpartister i Vasastan inte känna flygskam när de drar söderöver på semester.
Det senaste förhållandet med Linderborg blir därför helt naturligt.
Linderborg har på senare år redovisat lite, lite ånger inför sina förlöpningar som kulturchef på AB (formulerat på sådant sätt att vi ska tycka synd om henne för att hon har ångest, samt våndas över att hon blivit gammal i sina egna ögon). Nu skriver hon inte texter som inger känslan av att vara skapade i fotogenlampans sken i ett skyddsrum där hon väntar på att få leda stormningen av Vinterpalatset, nu är det mysintervjuer med Ivar Arpi.
Denna ständiga beredskap att ändra sig för att passa in för att behålla positionen är typisk för landets kulturarbetare. Många av dem har säkert redan i smyg låtit sy upp folkdräkter från sin hembygd, som de gömmer inne i garderoben, för att kunna plocka fram dem ifall Jimmie Åkesson blir kulturminister.
En bra position i kulturlivet kräver att man tycker som de andra, men samtidigt i någon mening också framstår som en outsider. Det är då man fullt ut kan spela på publikens känsla av att inte vara som alla andra, samtidigt som det möjliggör för läsaren att hålla sig lite flytande mellan politiska läger; vänstern kan gilla Ohlsson, högern Linderborg – och alla kan hävda att det pågår ett spännande offentligt samtal.
Ett avslöjande exempel på hur Ohlsson lyckas ta sig fram som en ål rör i dessa grumliga vatten är berömmet han från vänsterns Kajsa Ekis Ekman (hon är kvar i det där skyddsrummet Linderborg lämnat). Ekis Ekman har kritiserat frågespalter om relationer som värdelösa, men gjort undantag för Bengt Ohlsson i Amelia, eftersom hon menar att han utgår från sina egna vittomfattande och djupa livserfarenheter. Hon konstaterar dock att det är tråkigt att han är ”höger”.
Ekis Ekmans inställning är obegriplig. Om jag ska få ett nytt knä vill jag väl inte ha en kirurg vars föregående tre patienter fått rullas direkt från operationsbordet till obduktionssalen?
Tanken på att ha en relationsrådgivare med tre kraschade förhållande bakom sig, (och som är inne på sitt fjärde) som kärleksmentor borde väl snarast vara skrämmande. I det verkliga livet leder sällan upprepade misslyckanden av samma slag till att man blir bättre.
Den lagledare som än en gång skickar fram den spelare som sumpat tre straffar på raken kommer att tjäras och fjädras av uppretade supporters till klubben. Men kulturarbetare med relationsproblem är sällan lika rationella som fotbollsfans.
Den som läser Ohlsson spalt i Amelia slås av handfallenheten hos frågeställarna.
En kvinna jämrar sig över att hennes man klagar på att hon duschar för sällan. Hon har ångest. Luktar hon så illa?
Problemet är hans, svarar Ohlsson. Lika bra mannen vänjer sig. Ni kommer båda att lukta illa när ni ligger på långvården. Man förvånas nästan över att Ohlsson inte nämner hur de de båda kommer att lukta när de ligger i sina kistor. På detta vis förfar Ohlsson ofta i sina svar, drar upp ett ännu dystrare perspektiv.
Själv undrar man förstås varför kvinnan inte bara frågar sin man: Vad i helvete menar du, din lilla ständigt duschande fjant. Eller så kanske hon faktiskt borde kolla hur hon luktar, be en tredjepart sniffa på henne. Mannen kanske har rätt. Det finns handfasta lösningar, men Ohlsson börjar prata om de insmörjningar med salvor som väntar i äldreomsorgen.
Annars har Ohlsson ett standardsvar på de flesta problem Amelias läsare skickar in. Några exempel på problem:
Min man är knäckt efter det att jag köpt en dildo
Kan jag förlåta min man som varit otrogen?
Min man sms:ar med sitt ex på natten
Jag sa att mitt ex var bättre i sängen än min man – nu är min man impotent
Älskar han fortfarande sitt ex?
Min flickvän vill inte berätta om oss för sitt ex
Frågorna är lite enahanda, och verkar komma från samma sorts människor, ständigt i rörelse mellan förhållanden med ett eller flera barn som bagage. ”Ex” är vanligaste ordet.
Ohlssons svar kan alltid kokas ner till en och samma mening: ”Du måste gräva djupare i dig själv” – nästan alltid följt av en uppmaning att ta kontakt med en terapeut. (Här öppnar sig möjligheten för Ohlsson och Linderborg att starta ett familjeföretag. Åsas dotter är psykolog, och Bengt kan väl avrunda varje svar med att lämna ut hennes telefonnummer).
I MORGON: Vi går igenom alla Ohlssons romaner – vad vill han oss egentligen. Dessutom har vi läst hans DN-kolumner. Blev vi klokare?
Prenumerera för 99 kr/mån!