Skulle du klara av att hämnas om du fick reda på att din högt älskade fader har blivit mördad? Eller mer i klang med vår tid, att skilja dig eller säga till på jobbet om något är helt ur led. Har du det rätta virket att uppbåda kraft och viljestyrka att göra det enda rätta? Många av oss skryter om vår dådkraft men sviker kanske när det verkligen gäller. En som inte har det rätta virket är Shakespeares Hamlet, Prince of Denmark.

Finns det någon mer bekant person i västerländsk litteratur än Hamlet? Jag har svårt att tro det. Det skulle möjligtvis vara Don Quijote som kan tävla med Hamlet om den paradrollen. Fascinerande nog var de samtida. Deras författare, William Shakespeare och Miguel de Cervantes, har rent av samma dödsdag, den 23 april 1616.

Vad gör Hamlet till ett så känt – och erkänt – skådespel? Frågan innebär inte att Hamlet är det bästa litterära verk som har skapats. Flera andra pjäser av Shakespeare, liksom många andra verk i historien, tävlar med Hamlet om titeln som det absoluta mästerverket. Hur ska man för övrigt rangordna de främsta prestationerna? Det går ju inte!

Dramat om den danske prinsen har många saker som gör det till ett mästerverk: Handlingen är riktigt fräsig med starka scener och märkvärdiga skeenden. Det finns en stor portion svart och intelligent humor av bästa sort. Karaktärerna är underhållande med sina egenarter: den narraktiga rådgivaren, den klyftiga och melankoliska ynglingen, den av älskare och fader svikna tjejen, den oroliga brodermördaren och så vidare. Där finns mycket att bita i för skådespelare. Handlingen förs snyggt framåt hela tiden. Dramat består av lysande poesi. Över huvud taget är språkbehandlingen suverän med spirituella monologer och bitska repliker, ömsom sublim poesi, ömsom fränt vardagsspråk. Man har inte tråkigt när man läser Hamlet.

Ska man förresten läsa eller se dramatik? Givetvis är det i grund och botten skapat för att beskåda. Men redan på Shakespeares tid trycktes hans verk för intresserade läsare. Man vill ju kunna läsa om en sida när språket är poetiskt bländande. Film eller teater är en smaksak. Vissa älskar filmens möjligheter att filma från olika vinklar, göra inzoomningar samt återge hela landskap och slott. Andra föredrar den starka närvarokänslan i teatersalen med skådespelare i nuet på scenen. Själv läser jag helst för att tillgodogöra mig poesin på bästa sätt.

Handlingen

För den som inte har läst eller sett Hamlet handlar dramat alltså om en dansk prins. Hans fader, kungen, har nyligen dött. Nu härskar i stället prinsens farbror Claudius, som har äktat Hamlets mor Gertrud. Vår prins är oerhört besviken på sin mor som så syndigt snart hoppat i ny säng – ”svaghet, ditt namn är kvinna”, säger han. Hamlet såg nämligen upp till fadern som den bästa av människor. Han vandrar runt i slottet med självmordstankar.

O kunde detta skammens fasta kött

få töa, smälta, lösas upp i dagg!

O, att den Evige ej hade stadgat

sin lag mot självmord! Gud! O Gud!

Vad allt är platt och trist och meningslöst

i denna värld med all dess usla strävan.

Tvi dig, du värld! Du är en vanskött trädgård

som går i frö – där frodas bara ogräs

som kväver allt. Att det har gått därhän!

(översättning Britt G Hallqvist)

I en skrämmande scen meddelar den gamla kungens vålnad att han har mördats av Claudius och att Hamlet måste hämnas. Där har vi sålunda dramats gordiska knut. Hamlet får livskänslan tillbaka, ett uppdrag i livet. Han borde därför storma in i slottet och hugga ner Claudius. Men det sker inte. I stället uppskjuts hela tiden dådet. Hamlet äger inte den rätta handlingskraften.

Men jag,

en trög, eländig krake går och drömmer

och struntar i min uppgift, går och tiger,

fastän det rör min fader konungen

som så gement berövats liv och väsen!

Är jag så feg? Ja, kalla mig för skurk,

slå in min skalle och slit av mig skägget,

blås det i synen på mig och vrid om

min näsa, och kör ner min lögn i halsen,

ja, ner i lungorna! Vem ställer upp?

Vid Kristi kors,

jag skulle tåla det, för jag har nog

en duvas lynne, och jag saknar galla

till att förbittras över smälek. Annars

hade jag redan matat rymdens korpar

med innanmätet från det jävla aset.

Gemena, grymma, liderliga fähund!

Åh, vilket nöt jag är, och tänk så modig!

En älskad, mördad faders enda son,

manad till hämnd av helvete och himmel,

står som ett luder här och lättar hjärtat

med prat, och skäller, svär som en ragata,

en köksa. Åh, fy fan, fy fan!

(översättning Britt G Hallqvist)

Vålnaden kan ju ha ljugit (det gjorde vålnader, trodde man), resonerar Hamlet, så han tänker spela galen och utröna om spökets ord stämmer. Ett teatersällskap spelar på Hamlets uppmaning en pjäs om ett kungamord varmed Hamlet på kungens reaktioner förstår att denne är mördaren. Efteråt ombeds Hamlet att gå till sin mors rum för ett samtal, och på vägen ser han Claudius sitta och be. Tillfället är perfekt för att hämnas, men han tänker att kungen i så fall oförtjänt kommer till himlen om han dör mitt i en bön. Han ilar därför vidare till sin mor. Gertrud säger nu sitt om den skandalösa pjäsen. När Hamlet vred över hennes snabbt bortglömda trohet till sin gamla make hör något bakom en gobeläng drar han värjan och hugger. Han hoppas att det är Claudius, men det visar sig vara kungens rådgivare Polonius. Han är far till Hamlets flamma Ofelia och har tjuvlyssnat på Hamlet vid ett par tillfällen för att undersöka Hamlets galenskap.

Claudius inser att Hamlet är honom på spåren och skickar honom till en släkting i England med ett hemligt brev som beordrar den unge mannens avrättning. Men Hamlet anar oråd och läser brevet varefter han lyckas ta sig tillbaka till Själland. Där strålar han samman med sin vän Horatio. På vägen till slottet går de förbi en kyrkogård där dödgrävare gräver en grav samtidigt som de för ett tokigt samtal med den svartaste humor. Den som ska begravas är Ofelia som har blivit galen efter att ha svikits av både Hamlet och sin far. Nu har hon begått självmord, och därför begravs hon lite i smyg eftersom självdådet är okristligt.

I begravningståget finns Laertius, Ofelias bror. När Hamlet visar sig uppstår det en scen mellan de två. De skiljs åt, fast det bestäms att de ska duellera på slottet. Laertius och Claudius gör upp en plan om att doppa Laertius värja i gift. För säkerhets skull förgiftar Claudius också Hamlets vin under duellen. I villervallan blir dock alla inblandade skadade av giftet på svärd och i vin. Gertrud, Claudius, Hamlet och Laertes faller alla offer för svekets makt och dör. På slutet intar den norska prinsen Fortinbras Helsingör. Norrmännen har tidigare förlorat i krig mot Danmark, men Fortinbras tar nu sin chans. Han har under dramats gång krigat i Polen för en meningslös sak, han kan agera utan tvekan eller rädsla för döden. Han är den handlingens man som Hamlet aldrig var.

Hamlet gjorde succé redan 1602

Det är onekligen en rafflande historia: vålnader, brodermord, sviken kvinna, lismande rådgivare, snarstuckna ynglingar, duell, massdöd – och i mitten av allt en labil och hyperintelligent ung man som inte vet hur man kommer till skott! Det är inte svårt att leva sig in i Hamlet och hans tvekan under krav och press. Alla har vi varit där någon gång i livet, eller flera. Såväl vi som Shakespeares publik.

Hamlet skapades alldeles i början av århundradet 1600. Dramat finns tryckt 1603 och framfördes något år före det. I London var teatrarna ett stort folknöje. Globe Theatre, som Shakespeare var delägare i, stod färdig ca 1598. Det var en utomhusteater som kunde ta upp emot 3000 besökare. De flesta åskådare var vanliga människor, det vill säga inte belästa adelsmän. Hamlet var ett av tidens mest populära skådespel. Publiken fängslades uppenbarligen av Hamlets tvekan, vålnadens krav, Claudius rädsla, Gertruds svek och Shakespeares poesi.

Vad är det då som är så tilltalande? Vad har gjort att dramat gått till historien som det mest spelade skådespelet och har placerat sig i vår kanons centrum? Handlingen i sig är förstås spännande, en riktig kanonkula. Berättelsen som sådan är uråldrig och arketypisk. En härskare har mördat sin bror för att få tronen, och den mördades son vill hämnas. Namnet på dramat vittnar om att det går tillbaka på en berättelse i den danske krönikören Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum från 1200-talet. Amleth, som han heter där, är huvudperson i en vikingaberättelse om just sådan hämnd. Den finns nyligen filmatiserad under titeln The Northman med Alexander Skarsgård i huvudrollen.

Fast Shakespeare läste aldrig Saxo. Hans källa är i stället fransmannen François de Belleforest som skrev en mängd tragiska historier på 1500-talet, bland annat om Hamlet, som han norpat från den gode Saxo. Sedan lade Shakespeare till diverse saker för att få det som han ville.

Hamlets vankelmod

Det som har diskuterats mest genom seklen är Hamlets vankelmod. Han beklagar sin egen feghet och tröghet vid flera tillfällen. Vid ett tillfälle kommer Hamlet i slang med en norsk kapten när den norska armén under Fortinbras är på väg mot Polen där tusentals ska kriga och dö om ”en jordlapp utan annat värde än namnet” – eller med Hamlets ord: ”för ett äggskal”. Det ställs förstås i kontrast till Hamlets ”tröga hämnd”, hans mänskliga förmåga att tänka för mycket på konsekvenserna.

Sålunda våndas han över sin obeslutsamhet och oförmåga. Självklart har Hamlets problem ältats genom tiderna eftersom vi alla lider av det. Hur underbart klart är inte livet när man är in the flow, som jänkarna säger, när man står i handlingens tecken, när man agerar utan att riktigt tänka efter. Då är man direkt delaktig i verkligheten. Och hur hemskt är det inte när man inte klarar av att agera, inte vet vad man ska göra, inte vågar försöka ens – som i mardrömmen då vi står handlingsförlamade. Då blir allt fort nattsvart. Där har vi vår unge prins.

Redan vid pjäsens början är Hamlet melankolisk och självmordsbenägen av äckel för modern, som vi såg ovan. Genom pjäsen framstår han också som något psykotisk med plötsliga, hetsiga utbrott. Äckelkänslorna och melankolin kopplas samman med vankelmodet, vilket ekar i dramats mest kända monolog, strax innan kungamordspjäsen spelas.

Att vara eller icke vara – frågan

betyder: är det modigast att tåla

ett vidrigt ödes hugg och pilar, eller

att ta till vapen mot ett hav av plågor

och dräpa dem beslutsamt? Att få dö –

att sova, inte mer, och tro att sömnen

gör slut på hjärtats värk, de slag och stötar

som köttet fått till arvedel – det vore

ett slut, en nåd att stilla bedja om.

Att dö, att sova, sova, kanske drömma

– ja, det är stötestenen! Vilka drömmar

ger dödens sömn, när vi har kastat av oss

allt jäkt, och kapat livets ankartross?

Den tanken hejdar oss, och det är den

som gör eländighetens liv så långt.

Vem skulle tåla världens gisselslag,

tyrannens övergrepp, den stoltes fräckhet,

föraktad kärleks pina, lagens tröghet,

ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar

odågan ger den tåliga förtjänsten?

– Vem tålde livet om han kunde göra

sig kvitt allt detta bara med en dolk?

Vem skulle dra på bördorna och stöna

och svettas under livets ok, om inte

vi fruktade för något efter döden,

det oupptäckta landet från vars gräns

ingen har återvänt? Det lamslår viljan

och hellre bär vi våra vanda plågor

än flyr till andra som vi inte känner.

Den inre rösten gör oss alla fega.

Så går beslutsamhetens friska hy

i eftertankens kranka blekhet över,

och företag av högsta vikt och flykt

kan falla platt och mista namnet handling.

(översättning Britt G Hallqvist)

Även självmord är en handling. Men inte heller den vågar sig Hamlet – av naturliga skäl – på. Fast vad återstår när handlingskraften inte är en förunnat? Jo ”eftertankens kranka blekhet”! Det gör ont, fruktansvärt ont. Det känner vi alla alltför väl. Se där ett skäl till att Hamlet har gått upp på teatrarna om och om igen, särskilt när problemet gestaltas med Shakespeares underbara ordkraft. Människans största dilemma kläs i ytterst drabbande ordformationer.

Människor som är känsliga för poesi bländas och får svårt att andas när de läser eller hör sådana passager, ungefär som dem som börjar böla när de ser på triviala kärleksfilmer. Det är en oerhörd kraft som slår emot en. Shakespeares poesi överträffar rent av den starka handlingen.

Svart humor

I dramat varvas eftertankens ångest med en svart humor utan dess like. Hamlet är kvick i tanken (till skillnad från i handling), lärd och har språkets gåva, precis som sin skapare. Han kastar ur sig vassa kommentarer till höger och vänster. Till exempel i början när han och Horatio pratar om hur moderns bröllop med Claudius snabbt följde på faderns begravning:

Förbannat praktiskt – man fick pajer över

ifrån begravningen så att det räckte

till kall buffé på bröllopsdan! Nej hellre

få se sin värsta fiende i himlen

än uppleva en sådan dag, Horatio!

(översättning Sture Pyk)

Eller när Claudius undrar var Polonius lik är:

Claudius: Nu Hamlet, är det du som talar om: var är Polonius?

Hamlet: Vid supébordet.

Claudius: Vilket supébord? Var?

Hamlet: Inte där han äter, där han äts. En samling politiska asätare kalasar just på honom. Masken är vår enda överman. Vi göder alla sorters kräk som göder oss, och vi göder oss själva för maskarna. Fet kung och mager tiggare fås både à la carte, men kommer från samma kök. Där vi slutligen hamnar.

Claudius: Ack ja.

Hamlet: En människa kan meta mask som ätit på en kung, och äta en fisk som ätit en sån mask.

Claudius: Vad vill du ha sagt med det?

Hamlet: Jag vill bara peka på att en kung kan tåga genom en tiggares tarmar.

Claudius: Var är Polonius?

Hamlet: I himlen. Skicka upp nån att se efter. Finns han inte där kan du själv se efter på det andra stället. Men hittar du honom inte inom en månads tid bör du kunna lukta dig fram till förmaket en trappa upp.

Claudius: Se efter, fort!

Hamlet: Han springer inte bort.

(översättning Sture Pyk)

Hamlet kan vara så fräck eftersom han spelar galen, som en narr. Narrar hade ju den äran att få säga sanningar, och när Hamlet spelar tokig sprutar det sanningar ur öronen på honom – på ett helt annat sätt än det skulle göra om han var allvarlig och ärlig. Polonius – medan han lever – ger den träffande kommentaren att ”fast det är galenskap är det system i det”. Hamlet har en like i dramat, en av dödgrävarna, som kommer med underbara hårklyverier. Scenen när dödgrävarna gräver Ofelias grav och Hamlet råkar komma förbi är inte bara helknäpp och full med bisarr humor, genom dess dödstema ger den en kulmen på allt som sagts om döden i dramat. Typiskt nog talar de i scenen om dödskallen till Yorrick, den gamle kungens narr, mästaren i att tala sanning och få folk att skratta. Ironierna slår alla rekord i dödgrävarscenen. Brutal humor blandas med insikter om vårt ömkliga öde – att bli maskföda, att all strävan är förgäves. Till och med Alexander den store förmultnar och blir till lera, kanske en kork till ett ölfat, konstaterar Hamlet:

Den store kejsarn dog och blev till lera,

ett mänskoöde värt att kontemplera.

Han styrde allt, han blev till maktsymbol

och täpper nu, för rimmets skull, ett hål.

(översättning Sture Pyk)

Som sagt, man har inte tråkigt när man läser Hamlet.

Allt är skådespel

Ur led är tiden, säger Hamlet i dramats början. Något är ruttet i den danska staten, säger en väktare strax före. Och ännu lite tidigare anklagar Hamlet sin mor för låtsad sorg för Hamlets döde far, konvenans i stället för uppriktighet:

För mig, Madame, är sorg någonting mer

än val av rätt grimas till rätt kostym

/…/

Det där, madame, kan vem som helst ta efter,

det är ju bara bländverk, sorgens yta

(översättning Sture Pyk).

Allt är på sätt och vis spel i skådespelet. Claudius ljuger ständigt eftersom han har mördat sin bror. Polonius spionerar på Hamlet och är lismande och preciös. Hamlet spelar galen och tvekar att göra det rätta. En vålnad uppträder. Ofelia förnekas att följa sitt hjärta. Ingenting är vad det borde vara. I centrum av allt detta spel står Hamlets tvekan och vankelmod. Spel och låtsadhet tar ju ofta plats när människor inte förmår agera som de borde.

Händelserna blir som ett skådespel i stället för sanning och verklighet. Men så är ju Hamlet ett skådespel. Och i skådespelet så är det ett skådespel som avslöjar sanningen, när Hamlets pjäs avslöjar Claudius. Det är som om allting i dramat biter sig i svansen. Vad är vad? Vad är verklighet, vad är sanning, och vad är förbannad dikt? Med en så sofistikerad struktur förstår man att Hamlet har blivit mångas favorit att tolka till höger och vänster.

Konspirationer

Till och med den långa tolkningstraditionen är full av bisarra spel. I en bok frågar sig författaren om det rent av är Hamlet som är mördaren. Mest bisarr är förstås idén att det inte är William Shakespeare, handskmakarsonen från Stratford upon Avon, som skrev Hamlet och de andra dramerna. Det är en frodig ”konspirationsteori” med många kandidater till författaren. Vanligast är en adelsman vid namn Edward de Vere. På svenska finns rent av en volym med Shakespeares sonetter där översättningen utgår från att det egentligen är de Vere som är författaren till dikterna.

Eftersom källorna om William Shakespeares liv är så knappa är det många som har nappat på idén. Och en handskmakarson kan väl för guds skull inte ha varit så lärd som skådespelen tycks skvallra om. Dessutom frossar teorin i smaskiga detaljer som att de Vere ska ha varit älskare till självaste drottning Elisabeth, och att de hade en hemlig son tillsammans. Några glada konspiratörer anser till och med att dramat om Hamlet handlar om de Vere själv, som alltså skulle ha skrivit av sig om egna problem. Så sköljer konspirationerna över oss på det mest underhållande sätt till döddagar. Roligt och kreativt är det, men själv är jag nöjd med gamle William som vår ädle Shakespeare.

En rutten värld

Nu är det häxeriets tid på natten,

när gravarna på kyrkogården gapar

och underjorden andas ut sitt gift.

(översättning Sture Pyk)

Är världen som i pjäsen? Är den så rutten? Eller är den bara ur led vid vissa tider? Ungefär som när en människa är nere. Det varar några dagar eller månader, men oftast går det över, och då lever man normalt igen. Men ovissheten och obeslutsamheten ligger alltid där och lurar med sin ruttenhet. Hamlet gestaltar ett av människans mest besvärliga tillstånd – hennes problematik att komma till rätta i världen, att hantera svåra krav och inte bara undvika dem med en massa snack. Hur smart och fräckt det där snacket än är krävs ändå handling.

Sättet som William Shakespeare har gestaltat temat och handlingen i en fantastisk konstnärlig språkdräkt gör dramat om Hamlet till ett av mänsklighetens största mästerverk. Vem annars än han kan klämma ur sig hårda sanningar som: ”hellre bär vi vanda plågor än flyr till andra som vi inte känner … Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över”?

Man har inte tråkigt när man läser Hamlet.

Michael Jay