Du, liksom jag, vet att det inte är de största begåvningarna som ägnar sig åt partipolitik i det här landet. De har hamnat där de hamnat därför att de inte passar in någonstans, och liksom inte kan få till något vettigt. I partipolitiken finns det dock utrymme för dem.

Problemet för dem är förstås att de måste ha våra röster vart fjärde år för att kunna fortsätta att ägna sig åt det de gör. Eftersom de aldrig har några idéer om vad som egentligen ska göras åt landets problem, så har deras talskrivare och PR-människor fått för sig att det gäller för dem att övertyga oss om att partiledarna är precis som vi, helt vanliga människor.

Det var därför Stefan Löfven med fru satt hos Carina Bergfeldt och berättade att de på fredagarna brukade bada bastu och äta pasta. Det var därför Nyamko Sabuni som gäst hos Margaux Dietz skulle visa hur hon rör sig på dansgolvet. Allt började väl med att Lars Leijonborg intervjuades i Silikon 2010, och svarade frågan om han rakade pungen. Vi tittare funderade väl mest på om han hade någon pung att raka.

Det här med att politiker och partiledare ska ”bjussa på sig själva” är obegripligt korkat, inte bara därför att de inte har någon personlighet att ”bjussa på”. Hade de personlighet hade de aldrig kunna kravla sig upp i partihierarkierna, då hade de stötts ut för länge sedan. Förvisso är trögtänkthet en form av personlighet (tänk Ygeman, Strandhäll), liksom hurtfriskhet är det (tänk Lööf), eller uppblåsthet (tänk Kristersson) – men det erbjuds vi ju varje gång de framträder, och det intrycket försvinner inte av att vi får veta vad de har för favoriträtter.

Men det stora problemet för politikerna och deras rådgivare är att de inte förstår vad en ledare är.

En verklig ledare är alltid en gåta som person för dem som följer honom.

18 juni 1940 håller Charles de Gaulle ett radiotal till sina landsmän i Frankrike. Han sitter i en radiostudie hos BBC i London.

Dagen innan har den franska regeringen kapitulerat för tyskarna. Det omöjliga har hänt. Hundratusentals fransmän befinner sig på flykt. Andra sitter modstulna i sina bostäder.

Många rattar in BBC:s utlandssändningar, och plötsligt hör de en knarrig röst som manar till fortsatt motstånd, den säger: ”Jag är general de Gaulle. Vad som än händer får det franska motståndets låga inte släckas, och den ska inte släckas”.

Han lovar en framtida seger.

En sak återkommer i biografier och historieskrivningar från dem som kom att tillhöra den franska motståndsrörelsen – när de hörde talet tänkte de först ”Vem fan är de Gaulle?”

Han var helt okänd för den stora allmänheten.

Ändå kom tiotusentals i den franska motståndsrörelsen att följa hans uppmaning, och han byggde också utanför landets gränser upp de fria franska styrkorna – han blev alla dessa människors ledare trots att de inte visste något om hans person, hur han såg ut, ofta inte ens visste hur han stavade sitt namn.

I Notre guerre, i hennes minnen från motståndets dagar, skrev Agnès Humbert:

”Hur bisarrt var det inte! Här är vi, de flesta av oss på fel sida om fyrtio, rusande i väg som om vi var studenter uppeldade av passion och glöd, följande en ledare om vilken vi visste absolut ingenting, av vilken vi inte ens hade sett ett foto.”

Det viktiga var inte hur han såg ut, vad han åt till middag.

Det viktiga var vad han vågade visa mod att stå för. Och att han gjorde något.

Lite senare gör Agnès Humbert en mycket intressant reflektion:

“Kanske var denna märkliga anonymitet till och med en tillgång; det okändas mysterium”.

Hon inser något som dagens politiker och deras rådgivare inte begriper. Vi vill att våra ledare ska ha något upphöjt och okänt över sig. Vi vill ha människor som är starka, som är föredömen, och som har ett stort mått av personlig integritet – inte pladdrande papegojor.

Vi vill att det de säger ska vara strävt, kärvt och korthugget och gälla det vi själva ser som ödesfrågor – och de ska våga ställa krav på oss. De ska vara bättre än vi, modigare, och självständigare.

När Charles de Gaulle leder de fria fransmännen in i Paris 25 augusti 1944 rusar många fram till de män som går i första linjen. De vill ge sin hyllning och kärlek till de Gaulle. Men eftersom få fortfarande vet hur han ser ut är det en man som går bredvid honom som blir överöst med blommor och kyssar.

Om allt detta ändrade sig när han blev president?

Inte alls.

Alla visste att Charles de Gaulle var en from katolik. Han var en trogen besökare i söndagsmässan med sin familj. Han lät bygga ett eget kapell i presidentpalatset.

Men han talade aldrig om sin tro i sina tal. Heller inte i andra sammanhang. Det verkar i all litteratur om honom bara finnas ett enda tillfälle då han med en medarbetare diskuterade en trosfråga.

Hans tro tillhörde hans privatliv. Liksom hans familj.

Allt det andra – det var han beredd att offra för sin nation.

Med våra ledare i dag är det tvärtom.

Boris Benulic