Under den kommande veckan publicerar vi som sommarläsning utdrag ur storverket Gesta Danorum – en del i urberättelsen om Sverige. I dag handlar det bland annat om tvekamp för att vinna sitt hjärtas dam. Verket introduceras här av dess översättare.

Loters son Skjold hade sin far att tacka för livet, men i sina vanor bråddes han inte det minsta på sin far. Redan från barndomen artade han sig helt annorlunda. I stället för att gå i sin fars skändliga fotspår återupptog han sin farfars goda dygder, likt ett arvegods som var gammalt men icke desto mindre gott.

I sin ungdom vann han sitt rykte bland sin fars jägare genom att besegra ett grymt vilddjur. Genom denna bedrift gav han ett gott förebud om vad man kunde vänta sig av honom längre fram. Han hade nämligen en gång av sina förmyndare, som ansträngde sig för att uppfostra honom i dygd och goda seder, fått lov att följa med och bevista jakten. När en väldig björn kom emot honom, och han saknade vapen att värja sig med, band han vilddjuret med sitt bälte och höll fast det tills andra kom och dödade det. Han skall också i ungdomen ha övervunnit flera berömda kämpar av vilka det särskilt gick rykte om två som hette Atle och Skate.

När Skjold var femton år gammal var han så stark och välvuxen att han kunde utmana vem som helst, och givit så goda exempel på sitt snille att alla Danmarks senare kungar har tagit namn efter honom och låtit sig kallas för skjoldungar.

Han förmanade också var och en som levde ett omoraliskt och dådlöst liv, och förslösade sin mandomskraft på lyx och vekhet, att slå in på en bättre väg och göra något nyttigt med sitt liv. Hur stor hans kroppsstyrka än var, var hans mod och mandom ännu större och han utförde otroliga bedrifter, så ung som han var.

Medan hans dåd och goda vanor nu med tiden växte blev han utmanad till tvekamp av Skate, som var jarl i Alemannernas rike. Anledningen var att han friade till samma kvinna som Skate, en fager mö vid namn Alfhild. Kampen stod i hela de tyska och danska härarnas åsyn, och Skjold besegrade Skate. Tyskarna, som såg sig själva som slagna när deras jarl nu fallit, underkastade sig Skjold och lät sig beskattas.

Men Skjold utmärkte sig inte bara genom krigiska bedrifter utan också genom sin kärlek till fosterlandet. Han avskaffade dåliga lagar och stiftade i stället nya, och han stödde allt som främjade fäderneslandets väl. Riket hans far förlorat genom sina brister vann han tillbaka genom sina dygder.

Han stiftade först en lag om att frigivna åter kunde göras till trälar. En träl han tidigare skänkt friheten, och som i hemlighet önskade livet av honom, straffade han inte endast hårt på detta sätt, utan han lät också andra frigivna böta för det brott en av dem begått. Han betalade alla skulder ur sin egen skattkammare och det var som om han tävlade med andra kungar i mod, givmildhet och ädelmod. Han gav vård till de sjuka, och till de lidande gav han tröst och hjälp. På alla sätt visade han att han brydde sig mer om landets välfärd än sin egen. Han gav inte bara sina jarlar sold, utan lät dem dessutom behålla det byte som togs från fienden eftersom han brukade säga att bytet tillkom krigarna medan äran tillkom kungarna.

Den fagra mö för vilken han gått i tvekamp tog han till sin hustru, och efter en tid födde hon honom en son som fick namnet Gram. Han tog i sådan grad efter sin far i dygder och härliga anlag att han på alla sätt gick i sin fars fotspår. Han hade fått alla kroppens och sinnets yppersta gåvor, och vann redan i ungdomens år den högsta ära och berömmelse.

Han behöll sin berömmelse också hos sina efterkommande, varför de gamla danska skalderna i sina kväden använde hans namn när de ville ära en konung. Han deltog med största iver och skicklighet i alla idrotter som kunde tjäna till att stärka och härda kroppen. Han lät sig flitigt tränas av kämpar i bruket av vapen, både i att hugga och att parera.

Av tacksamhet mot sin fosterfar Roar, för den omsorg han visat honom under hans späda barndom, gifte han sig med dennes dotter som var jämnårig med honom, och som även var hans fostersyster. Snart därefter lät han en man vid namn Besse få henne som lön för den hjälp han alltid gav genom att ständigt strida vid Grams sida. Det är svårt att säga om han hade sin egen eller Besses tapperhet att tacka för all den heder och ära han vann.

Gram fick höra att den svenske kungen Sigtryg lovat bort sin dotter Groa till en jätte. Det tycktes honom som ett skamligt parti för en mö av kunglig börd. Därför bestämde han sig för att föra krig mot svenskarna, och likt en andra Herkules pröva sina krafter mot monstret.

Han drog således in i Götaland. För att sätta skräck i dem han mötte på sin färd klädde han sig i ett getskinn och hudar från vilda djur, och tog en väldig påk i handen så att han på alla sätt såg ut som en jätte. Klädd på detta sätt drog han in i Götaland.

Där mötte han Groa i en skog. Hon kom ridande med en grupp tärnor på väg till en sjö där hon skulle bada. Hon trodde att det var hennes fästman, och blev på kvinnors vis så rädd av den skrämmande åsynen att hon släppte tyglarna, skakade i hela kroppen och kvad:

Kommer nu jätten

med klubba i hand?

Ful och hemsk

för Groa att hämta?

Måtte min syn

ha svikit mig nu

och djurhamnen

dölja en annan!

 

Besse kvad:

Goda mö

på springaren grå,

vem är du,

och vem är din far?

 

Groa kvad:

Gärna säger dig

Groa sitt namn,

Sigtryg konung

kallar jag far.

Säg nu mig

du unge sven

från vem du stammar

och vem du är.

 

Besse kvad:

Besse, mitt namn,

man kallar mig modig,

ofta jag lett i

strid med ära,

där Besse drar fram

blodet flyter.

Svärd och spjut

jag svingar gärna.

 

Groa kvad:

Säg mig då Besse,

jag bönfaller dig.

Vem är då hövding

för hären du följer?

Vadan ni kommit

för strid att söka?

Vem skall blekna

på blodiga valen?

 

Besse kvad:

Gram heter drotten

välsignad och god,

råder för hären

som hövding och herre,

bättre kämpe

känner jag ej,

alltid han segrar

där sårflugor surra.

 

Groa kvad:

Besse, jag råder

er fort att fly,

farlig förvisso

er färd jag finner.

Kommer Sigtryg

han säkert segrar,

dig och kung Gram

han hänger i galgen.

 

Besse kvad:

Först dock min drott

en dust visst prövar,

och svingar sitt svärd

mot svenska svenner

din far skyddar

sig väl för oss,

annars hans huvud

från halsen vi skiljer.

 

Groa kvad:

Jag skyndar mig hem

till Sigtrygs gård.

Hem jag vill innan

jätten kommer.

Groa vill ej er

i gräset se bita,

men glad hon blir

när på valen ni ligger.

 

Besse kvad:

Skynda dig hem

till Sigtrygs gård,

dig vill ej ve

eller vånda vi ge.

Rid i frid

vi fruktar er icke.

Att sinnet skifta

är kvinnors vana.

 

Nu förlorade Gram tålamodet och kunde inte tiga längre, han lade sig till med en grov och skräckinjagande röst som passade till hans utseende och kvad:

Frukta mig ej

du fagra mö,

blott som min broders

bud jag kommer.

Ej vill jag med våld

din vilja betvinga,

din gunst jag lönar

med guld och gamman.

 

Groa kvad:

Svårt karltokig

måste jag vara

om fula jättar

famntag jag unnar.

Luden kropp

och krumma klor

knappast gläder

unga kvinnor.

 

Gram kvad:

Väldiga kämpar

på valen jag fäktat,

byte tog jag

där svärden blänkte.

Dig mitt guld

och gods jag giver,

om du min väna

hustru vill bli.

Med dessa ord kastade han sin förklädnad, och lika rädd som hon tidigare varit, lika fylld blev hon nu av åtrå till honom när hon såg hur vacker han var. När han så vunnit hennes kärlek gav han henne goda kärleksgåvor.

Översättningen gjord av:

Daniel Palmqvist