Finns den stora amerikanska dikten? Är den skriven av den frustande, frodige, frossande Whitman eller den klipska, korthuggna kärnfulla Dickinson? Vi tar på oss plikten att klara sikten, och hitta den bästa dikten – svaret kommer att förvåna dig

Min resa gick plötsligt västerut. Vad vore då lämpligare än att säga några ord om den amerikanska poesiskatten. För även en ung nation har poeter. Och nog smakar väl orden bättre när man är på plats. Låt oss se.

Ett amerikanskt begrepp inom litteraturens värld är ”the great american novel”. Tydligen finns det en amerikansk roman som är bättre än de andra, en som mer än de andra lyfter fram det amerikanska eller en som står sig bäst i litteraturhistorien internationellt sett. Eller vad det kan handla om. Tanken är ganska fånig, kan man tycka. Hur vore det om fransoser, ryssar och andra européer skulle börja sådär? Vadå den stora franska romanen? Det finns ju några dussin att välja bland. För att inte tala om ryssarna.

För amerikansk del är tanken också meningslös såtillvida som det alltid blir samma svar: Moby Dick. Eller någon annan bra roman, hehehe! Snabbt inser man att tanken om den där särskilda romanen är befängd. Men vad med dikter då? Kan det inte finnas ”the great american poem”?

En dadaistisk variant

I den frodiga volymen USA poesi – 700 dikter från 1010-1983 försöker sig faktiskt en poesikännare på det konststycket. Frågan är om det blir särskilt lyckat genom den dadaistiska tekniken att plocka en rad från 102 av samlingens översatta dikter och klippa ihop till ”det stora amerikanska poemet”. Slutprodukten duger väl i modernistisk mening. Men jag tror nog att var och en av oss fixar en lika bra dikt själva. Nog klår väl Morgonpostläsarna rader som

Jag smeker stenen som en svalnad kärleks is,

förtäljer denna svarta saga på mitt vis.

Snö upp i bergen, snö i hjärtat. Gamla vanan

– med hjälp av minnet söker vi det omdevetnas lust

där gamla tides skalder rimmade, skanderade.

I vilket fall som helst kittlar frågan något djävulusiskt. Finns det kanske en amerikansk dikt som är bättre än de andra? Mer amerikansk? Vilken skulle det i så fall vara? Befängd eller inte, frågan måste take me fanders utredas.

Men var ska man börja – idag, igår eller för länge sedan? Låt oss börja hos en tysk, filosofen Hegels lysande yttande om att Minervas uggla flyger först när mörkret faller. Det vill säga, vi måste ha perspektiv på något för att kunna bedöma det. Vi hittar helt enkelt inte den där dikten idag, hur bra och intressant den än kan tyckas vara. Vi måste tillbaka i tiden lite för att inte bli för exalterade, enusiastiska, fördomsfulla eller vad det kan vara som rubbar omdömet.

Men om vi går drygt 150 år tillbaka i tiden blir inte valet lätt för det. Två poeter från andra hälften av 1800-talet har med tidens gång (Minervas uggla) blivit två av de största amerikanska lyriska stjärnorna – Walt Whitman och Emily Dickinson, lika lika som natt och dag.

Den frodige Whitman

Många skulle nog hitta det där stora amerikanska poemet bland några av Whitmans dikter. Där finns amerikansk storvulenhet, frihetslusta, demokratisk anda, storstadsbon, stigfinnaren, ny anda, kraft, överdriften, påstridigheten och det goda humöret (nästan spelat). Den första dikten i ”Sången om mig själv” i hans evigt omarbetade diktsamling Leaves of Grass börjar som bekant:

I celebrate myself, and sing myself,

and what I assume you shall assume,

for every atom belonging to me as good belongs to you.

Det mesta som vi förknippar med USA finns där i Whitmans dikt. Och det är onekligen ganska charmigt. Och inte minst var det var det nytt och friskt när det begav sig. Whitman har betytt oerhört mycket för efterkommande amerikananska poeter, särskilt den första modernistiska generationen som tog åt sig Whitmans ganska fria vers.

Jag tror att ett grässtrå är ingenting mindre än stjärnornas dagsverke,

och att lika fulländad är en myra, och ett sandkorn och gärdsmygens ägg,

och att lövgrodan är ett mästerverk för den högste,

och att björnbärsrankan skulle pryda himlens förmak,

och att den minsta led i min hand kommer alla maskiner på skam,

och att kon som mumsar med sänkt huvud är skönare än någon staty,

och en mus ett mirakel stort nog att omvända sextiljoner tvivlare.

Av raderna ur dikt 31 att döma – med typiska whitmanska staplingar av detaljer och exempel – från ”Sången om mig själv” kunde man tro att Walt Whitman var svensk. För visst kunde mången svensk skriva under på de orden, nog så sköna. Vi svenskar delar ju Whitmans idé om att det enkla och tillsynes obetydliga är vackrare och sublimare än det sofistikerade. Det är utifrån den tanken eller känskan som Whitman låter sitt jag expandera, inte utifrån amerikansk kaxighet, som man annars kunde tro.

Det finns åtskilliga sympatiska drag i Whitmans poesi och så mycket typiskt amerikanskt som kunde ge honom tillmälet the great american poet. Men är han verkligen en så värst bra poet? Eller är han i slutändan en typisk amerikan som inte förstår att stänga käften? Som måste säga för mycket av det goda? Hade han kanske liksom TS Eliot behövt en Ezra Pound som stryker i dikterna?

Den obetydliga Dickinson

Eller hade han vunnit på att läsa sin samtida, Emily Dickinson? Det hade i och för sig varit svårt eftersom bara sju av Dickinsons ca 1800 dikter kom i tryck. Hon levde ett helt obetydligt liv i en liten stad i Massachusetts. Medan Whitman breder ut sitt jag oändligt och frossar i allt han ser och upplever, skriver Dickinson korta, kärnfulla dikter där en liten iakttagelse öppnar upp för hisnande tankar. Det är verkligen effektfullt. Och enastående! Dickinson är på många sätt en mycket bättre poet än Whitman: klipskare, underfundigare, sublimare. Det tyska ordet dicht betyder just tät, och det finns nog få amerikanska poeter som bättre lever upp till ordet ”dikt”. Hon är onekligen en av de bästa versmakare det nya landet har skakat fram. Här ett exempel (med hennes förkärlek för tankestreck nog så tydligt).

Spindeln bär ett silvernystan

i oförmärkta händer –

Han dansar sakta för sig själv –

Han nystar upp sin pärletråd –

Från Intet till Intet går

hans väsenslösa väg –

Han överdrar vår väv med sin

på hälften så lång tid –

Han bygger på en timme blott

bländljusa kontinenter –

Sen dinglar de i husfruns kvast –

glömda – hans pärlegränser –

Den moderne Eliot

Men måste inte the great american poem vara just great, något grandiost eller storslaget på ett annat sätt än Dickinsons små iakttagelser? En dikt många tänker på under sådana omständigheter är en av 1900-talets mest kända dikter – ”The waste land” av TS Eliot. ”Det öde landet” är nog så grandios till ytan med sina 10-12 sidor, och dikten gestaltar stora mänskliga frågor. Med hänvisning till bland annat gralmystiken skildrar dikten en värld i ruiner eller ofruktsamhet och sökande efter ny fruktbarhet. Första världskriget spökar förstås i bakgrunden, men man kan också läsa dikten mer allmängiltigt, som ett ständigt fenomen i världen. Många avsnitt i dikten är effektfulla och suggestiva.

I den förfallna hålan här bland bergen

i det matta månljuset, sjunger gräset

över störtade gravar, kring kapellet

här finns ett tomt kapell, där bara vinden bor.

Dörrarna glappar, det har inga fönster,

torra ben gör ingen för när.

En tupp stod ensam på takåsen

kikeriki, kikeriki

i skenet från en blixt. Så en fuktig vindstöt,

den kom med regn.

Men för dikten som helhet finns en del att ifrågasätta. Den är förvisso hundra år gammal – publicerad 1922 – så den lever ganska bra upp till Hegels krav om Minervas uglgla. Men Eliots dikt har sina aber. Dels har den sina kryptiska sidor, och dels måste man fråga sig om sådan här modernistisk dikt håller i längden. Dikten är säkert fortfarande intressant att studera om ett par hundra år, men det är mycket möjligt att den snart har tappat det ”grandiosa”. Det gäller förstås all modernistisk dikt: Pound, Williams, Eliot, Cummings och de flesta amerikaner på 1900-talet. De såg sig kanske tvungna att prova nya medel, men det känns som att det i längden är en återvändsgränd, att amerikansk modernism inte kommer att värderas så högt med tiden. Vi får väl se.

Den tidiga Bradstreet

Indiandiktningen får vi bli ett kapitel för sig. Likaså de islänningar som skrev av sig lite poesi under sina Vinlandsäventyr. Men vad med den poet som brukar kallas den första amerikanska skalden. Anne Bradstreet föddes i England men flyttade till andra sidan Atlanten vid 18 års ålder år 1630. Då fanns förvisso i inte staten USA än, men de som valde att leva där får väl ändå kallas amerikaner. Bradstreets första diktsamling var den första som publicerades av en bofast i den amerikanska delen av Nya världen. Frågan är dock om dikter som t.ex. ”När vårt hus brann ner” håller måttet som den stora amerikanska dikten. Först men knapppast bäst.

I mörkan natt som bäst jag låg

av oro nästan inget såg,

men vaknade av fullt alarm

och skrik som förebådde harm,

vid hemska ropet: ELDEN LÖS!

mitt hjärta av förtvivlan frös.

Anne tröstar sig dock vid tanken på att det finns ett bättre hem än det som nu brinner ner, nämligen Guds rike. Dikten är sinnlig och fartfylld, och inte minst är Bradstreet först på plan. Men det har skrivits otaliga dikter av den kalibern.

Den sextonårige Bryant

Som den första riktigt bra amerikanska poeten brukar William Cullen Bryant anses, och då får vi gå drygt 150 år framåt i tiden. Bryant hade talang redan som barn vilket hans mest kända dikt vittnar om. Han skrev dikten ”Thanatopsis”, eller ”Min syn på döden” som den heter i en översättning, redan som 16-årig, och när fadern visade den för några tidningsmän blev de eld och lågor och menade att något sådant aldrig förr skrivits i det nya landet. De antog att fadern skrivit poemet och publicerade det under hans namn. Pinsamt nog för alla inblandade – utom den unge William förstås – fick de revidera uppgifterna och låta gossen få den stora förtjänsten som storslagen poet. Gossen själv reviderade dikten när han blivit mogen, men den känns inte mindre frisk för det.

Det finns mycket som talar för att vi har med the great american poem här. Dikten är högstämd utan att vara banal, den använder den klassiska blankversen som Shakespeare med flera skrev på (orimmad femtaktig vers), den får en att känna sig både liten och stor, den drabbar läsaren effektfullt samtidigt som man vaggas tlil ro, den är mycket vacker, med mera med mera. ”Thanatopsis” handlar förstås om döden och hur man stolt och rofyllt kan träda in i hans rike. Till både glad och dyster uppmanar dikten efter några rader:

Gå ut i öppen rymd och lyssna till

Naturens undervisning – överallt

i jord och vatten och i himladjupen

hörs en lugn röst: Blott ännu några dar

och solen som ser allt skall icke se dig,

hur vida solens lopp än spänns, och Jorden

där din gestalt blev lagd med många tårar

skall – liksom havets hamn – ej hålla fast

din bild. Den mull som närt dig, kräver in

din fulla växt och löser den i mull

och utan något mänskligt drag bevarat

och utan minnen av ditt eget jag

blir du för evigt ett med elementen,

en broder till var klippa utan ande

och själlös torva, en som bonden vänder

med plogen och själv trampar på. En ek

skall sända sina rötter mot ditt stoft.

Men trots ett så obetydligt öde går vi till samma plats som de ädlaste människoandarna och vilar i den skönaste natur, varför dikten slutar:

Lev så, att när du snart nog nås av budet

att sluta upp och följa karavanen

som färdas till de gåtors land där alla

får var sin kammare i Dödens hallar,

gå inte då som slaven när han piskas

tillbaka till sitt fängsel, utan nalkas

stark, lugnad och förtröstansfull din grav,

likt en som drar det gröna täcket om sig

och lutar sig mot angenäma drömmar.

I Bryant Park i New York tronar poeten som staty, och lämpligtvis ligger New York Public Library intill. Ett passande öde för en stor poet. Men kanske finns det ändå någon bättre poet i den amerikanska mylla som Bryant så vackert skildrar (han var en stor naturpoet). Som de flesta av USAs tidiga skalder var Bryant från New England i landets nordöstra hörn. Därifrån kommer också hans diktarbröder i hans generation, bland annat Emerson, Longfellow och Thoreau som nog också vill vara med i spelet om det stora amerikanska poemet. Från trakten kom också som vi sett Dickinson och nästan Whitman (från New York). Just Longfellow är intressant för oss svenskar eftersom han översatte lite svensk dikt och skrev ett känt om Tegnér. Den dikten gillar kanske vi svenskar lite extra, men den kan väl knappast vara det stora emerikanska poemet.

Den vidunderlige Poe

Den kanske största av dem alla föddes också där, i Boston, men hamnade som barn i södern för att som vuxen bland att annat leva mittemellan i Baltimore. Edgar Allan Poe är särlingen i USAs poetiska historia. Långt före Pounds egensinniga attityd eller beatpoeternas dekadens hade Poe provat på allt: litterära gräl, alkoholism, krigsrätt, incest (kusingifte – han föreställde kusinen Virgina som 21 men hon var 13 när de gifte sig), misslyckade tidningsprojekt, tidig död (han blev endast 40). Strindberg, som föddes samma år som Poe dog, 1849, menade att token hade överförts till hans ande och sålunda kunda fortsätta med tokerier á la Strindberg.

Inte bara Strindberg älskade den besynnerliga amerikanen utan även Baudelaire och hans efterföljare liksom många andra. De största litterära andarna borde ha ett finger med i spelet när det gäller att utse det stora amerikanske poemet. I så fall måste det nog bli han. Poes största hit – och nu avses bara hans poesi förstås, inte prosan – är förstås dikten ”Korpen”. Inledningen är välkänd, här på engelska:

Once upon a midnight dreary, while I

pondered, weak and weary,

over many a quaint and curious volume

of forgotten lore –

while I nodded, nearly napping,

suddenly there came a tapping,

as of some one gently rapping, rapping

at my chamber door.

”’Tis some visitor,” I muttered, ”tapping

at my chamber door –

only this and nothing more.”

In flyger snart en korp, the raven, och påminner honom om hans olyckliga kärlek till Lenore som inte lever längre. Poe leker suveränt med atmosfär, stämningar och känslor: midnatt, böckerna, mannen som går fram och tillbaka tyngd av tankar, pickandet. Och förstås – somnar mannen och drömmer alltihop i dikten? Den fångande rytmen, alla sorters rim och de många upprepningarna, inte minst korpens ord ”Nevermore” som ekar genomgående, ”nothing more” i första strofen), förstärker förstås stämningen och känslorna. Det är väldigt suggestivt. Ömsom blir det väldigt intensivt och oroligt, ömsom vaggas man in av rytm och rim. Dikten har förstås stötts och blötts så att den närmast blivit kitsch, men läser man ”Korpen” med friskt sinnelag så är allt förbannat effektfullt. Särskilt det sofistikerade rimschemat är imponerande. Det påminner om ett versmått som de medeltida vagantpoeterna använde och har således långa anor. Poemet finns i många svenska översättningar, här en strof á la Viktor Rydberg:

Du profet och leviatan, kanske fågel, kanske satan,

säg, du bud från mänskohatarn, vid den Gud vi leva i,

väntar ingenstädes freden? Förer ej den tunga leden

till ett fjärran saligt Eden, där jag åter slutes i

hennes famn vars namn nu klingar ljuvt i himmelsk harmoni?

Korpen svarade: Förbi!

Men det kan lika gärna vara någon annan dikt av Poe som kvalar in som det stora amerikanska poemet. Mest kända är nog ”Ulalame” och ”Annabel Lee”, vilka också effektfullt upprepar starka och gripande ord vilket både förstärkar känslan och ger en häftig schvung. Resultatet är smått förtrollande. Första strofen i ”Annabel Lee” lyder:

Det var många, så många år sen en gång –

i ett rike vid havets strand –

då det levde en flicka, berömd i sång,

som bar namnet Annabel Lee, –

och hon levde blott för sin bittra lott

att älska, och älskas av mig.

Slutsats

En uppsummering. Frågan om det stora amerikanska poemet visar sig lika befängd som den om the great american novel. Inte bara för att smaken hos envar av oss är olika, utan för att varje poet lever upp till olika krav på det där stora och det där amerikanska. Dessutom har vi här bara nuddat vid amerikansk poesi, ett fåtal poeter och ett fåtal av deras dikter. Det säger sig självt hur löjlig tävlingen är. Men en vinnare måste utses för den här gången.

The great american poem har skrivits av den sextonårige William Cullen Bryant, dikten ”Thanatopsis”. Men imorgon blir det Poe och i övermorgon Dickinson. Tävlingen är ju som sagt befängd. Dikterna som här har omnämnts går alla att googla för att läsa i sin helhet på engelska, och flera även i svensk översättning.