Det finns klassisk musik som tål att man lyssnar förstrött på den, som den taffelmusik man förr framförde vid banketter. Schuberts sånger hör inte till detta slags musik. Det förstår vi när vi ser avbildningar av ”Schubertiader”, ett slags samtida wienska privatkonserter inriktade på Schuberts verk. Målningar och teckningar av dessa konserter visar vanligen Schubert vid pianot, en av hans vänner som sångare och en påfallande koncentrerad publik.
Vi vinner på att närma oss Schuberts Nacht und Träume med samma koncentration som Schuberts vänkrets. Ett långsamt vaggande ackord i klaverets varma barytonregister leder oss in i drömmens rike. Ur ackompanjemanget frigör sig en mild fallande melodi, som om drömmen vi är i presenterade sig själv.
Så svävar sångstämman sakta i väg över ackompanjemanget. Den berättar om de sovandes glädjefyllda drömmar i månskensnatten och hur de vaknar i gryningen endast för att önska dessa drömmar åter.
Kapten har lotsat tidsmaskinen till Wien 1825, året då Nacht und Träume gavs ut.
Schuberts sångvärld är kontrasternas rike. Hans dramatiska tonsättning av Goethes dikt Erlkönig är inget man lutar sig fram emot i anden. Snarare får man stå rak och hålla i hatten när man hör sångaren gestalta de fyra aktörerna: berättaren, fadern, sonen och älvkungen.
Goethe framställer visserligen sin kusliga historia på ett lugnt och avklarnat sätt, men i Schuberts romantiskt orienterade tonsättning ringer alarmklockorna redan i pianots högspända inledning. Bäste Kapten! Vänligen ordna med lokalresa till 1815, året då den endast artonårige Schubert skapade sitt snilleprov.
Som den insiktsfulle läsaren redan har förstått är det i högsta grad rekommenderat att ta till sig såväl text som musik när det gäller den klassiska musikens sånger. Från och med denna kolumn kommer därför alla sångexempel att ha text med översättning direkt i musiklänken. Alternativt översatt text i separat extralänk. Med detta sagt återgår vi till sångmästaren Schuberts ännu oöverträffade ”lieder”, som tyskspråkiga solosånger kallas.
Genom Erlkönig har vi tagit del av ett berömt exempel på Schuberts unika förmåga att använda pianoackompanjemanget i en sång för dubbla syften. De motoriska rörelserna i Erlkönigs krävande pianostämma illustrerar både hästens galopperande i natten och sonens oro som går vidare till desperation och skräck.
Vi gör en lokalresa ett år bakåt i Schuberts Wien för att kunna jämföra Erlkönig med den år 1814 komponerade Gretchen am Spinnrade. I stället för ett pianomotiv som illustrerar en galopperande häst och ett barns känslorörelser har vi här ett motiv som illustrerar en spinnrocks rörelser och Gretchens oro.
Schuberts formmässiga, melodiska och harmoniska kompetens i användandet av detta motiv gränsar till det otroliga. Ändå är det kanske inte det som bör ses som det mest beundransvärda i denna musik. Liksom i Erlkönig är det snarare Schuberts absoluta och ovillkorliga medkänsla med aktörerna som är det verkligt storartade.
Schuberts Gretchen am Spinnrade är ett musikaliskt räddningsförsök av den Gretchen i Goethes Faust som genom bedrägliga förfaranden försatts i en hopplös situation. Ett räddningsförsök dömt att misslyckas men som Schubert ändå känner måste göras. Det är denna musikaliskt realiserade medkänsla som svingar upp sångens verkshöjd i höjden och ger den dess starka katharsiseffekt.
Nu kan det verka som om det är förfärligt allvarliga saker det här med Schuberts sånger, och visst är motiven ofta tragiska. Men så är det långt ifrån alltid, vilket vi strax ska märka när vi avslutar genom att resa tillbaka till 1825 års Wien. I Auf der Bruck möter vi åter en ryttare, men en betydligt muntrare sådan än i Erlkönig.
Ryttaren har färdats i tre dagar längtande efter sin älskade, men tvivlar inte på att han ska nå sin resas mål. På ytan finns inga komplikationer. Den muskulösa häst som tagit pianot i besittning verkar outtröttlig och den virile sångarens energi likaså. Med det kan man nöja sig.
Eller så kan man fråga sig, går det inte lite väl bra det här? Den sång som bara verkar vara en muntration kanske i själva verket rymmer något slags ironi? Hur det egentligen ligger till med den saken bestämmer man förstås själv.