Den tidiga romantiken 2: Hector Berlioz för in klangen i musikens centrum vid sidan av melodier, rytmer och harmonier – virtuose violinisten Niccolò Paganini förebådar vår tids rockstjärnor – Gioacchino Rossini och Gaetano Donizetti ger oss ”bel canto”

Det märkliga med det vi kallar epoker är att de aldrig existerar i nutid. Det är eftervärlden som skapar epoker genom att betrakta det som varit, iaktta ett antal tendenser, beskriva dem och döpa summan till något. Vi kan iaktta fenomenet genom att lyssna på ouvertyren till Rossinis opera ”La donna del lago”. För eftervärlden framstår de inledande fyra fraserna som romantiska och det mesta av musiken som följer för klassicistisk.

Tidsmaskinens alerta kapten har tagit oss till Real Teatro di San Carlo i Neapel den 24 september 1819 för premiären på La donna. Det romantiskt elegiska i inledningen består av tre långsamt fallande mollfraser. Den fjärde frasen överraskar med att vara i dur och förbereder därigenom verkets första ”epokskifte” som kommer vid 00:47 då Rossini går över till munter klassicism. Vid 2:41 kommer nästa ”epokskifte” i form av en liten drömmande romantisk hornsignal.

Rossini föddes 1792, ett år efter Mozarts död. Hans närmast tumultartade kreativitet gör att han för en epoktänkande eftervärld framstår som en man som började som klassicist och slutade som romantiker i vardande. Även Franz Schubert, den tidiga romantikens allra största namn, kunde vara klassicistisk i början av sin karriär. Född fem år efter Rossini var han arton år när den femte symfonin i B-dur blev klar den 3 oktober 1816. Första satsens allegro är en kärleksförklaring till den klassicistiske Mozart vilket vi kan höra efter att kapten tagit vår farkost till Wien det angivna datumet.

Vi ber nu kapten koppla om till lokalresa i Wien och backa till 1815 för att få en första glimt av Schubert som romantiker och samtidigt ett smakprov på en framträdande genre under den tidiga romantiken, solosången eller ”lieden”. Den kringvandrande harmoniken i pianots inledning till ”Ich denke dein” kan bara existera i en romantisk tonvärld.

Just i Wien hörde Schubert 1828 den man som tillsammans med Franz Liszt kommit att bli sinnebilden för alla de virtuoser som intog konsertscenen under den tidiga romantiken. Vi talar naturligtvis om Niccolò Paganini, den mest mytomspunna violinisten någonsin. Virtuoser som Vivaldi och Bach hade funnits tidigare. Det nya under romantiken var att turnerande virtuoser utvidgade gränserna för det tekniskt möjliga på ett mycket spektakulärt sätt. De blev därigenom kultfigurer förebådande vår tids rockstjärnor.

Medan tidsmaskinen vädras ur stannar vi i nutid och ser en, kanske inte helt rättvisande, men välfunnen dramatisering av hur ett framträdande av Paganini kunde gå till. Stycket är en konsertversion av Paganinis berömda 24:e caprice för soloviolin.

Från romantikens Italien och Österrike går vi vidare till romantikens Frankrike. Bäste kapten! Var vänlig och ta oss till ”Les Invalides” i Paris den 5 december 1837 för uruppförandet av Hector Berlioz magnifika ”Grande Messe des morts” (requiem).

Berlioz är ett av den tidiga romantikens mest särpräglade fenomen. Denna banbrytande kompositör och instrumentationsexpert är den första vi känner till för vilken musikens klanger verkar stå lika mycket i centrum som dess melodier, rytmer och harmonier.

Även innan Berlioz hade tonsättare på ett känsligt och sinnrikt sätt använt sig av specifika klangfärger i sin musik, men Berlioz starka betoning av det klangliga som en självständig komponent innebär ändå något nytt. Den subtila behandlingen av de låga stråkar och blåsinstrument som samverkar med manskören i ”Quid sum miser” ur hans Requiem är ett fint exempel. Vi lyssnar från 00:20:20.

Vi vänder åter till Italien då ingen introduktion till den tidiga romantikens musik kan vara komplett utan några ord om fenomenet ”bel canto”, ordagrant ”vacker sång”. Begreppet har många olika betydelser. Här och nu syftar vi på den italienska tradition av virtuos skönsång som förknippas med operor av bland andra Rossini och Donizetti.

Trots att den ofta har tidstypiska ämnesval präglas inte den italienska romantiska operatraditionen nämnvärt av visionära eller utopiska tendenser. Hos Gaetano Donizetti, född fem år efter Rossini, hittar man heller inga egentliga musikaliska fadersuppror. Donizettis väg in i romantiken går snarare via en vilja och förmåga att öka kvoten romantiska avsnitt i ett alltjämt ganska klassicistiskt operaformat.

Som exempel väljer vi Volmars pastoralt inramade aria med körinslag ur ”Alina regina di Golconda”. Vår kapten har fört oss till Genoa den 12 maj 1828 och stannat utanför Teatro Carlo Felice. Väl inne på teatern kan vi dela Donizettis glädje över en verklig succé.