När känslorna vällde in in i musiken! Vi lyssnar på Liszt, Mendelssohn, Schumann och Carl Maria von Weber; de ville alla smälta hjärtan, röra till tårar, förbluffa och överväldiga – var trötta på det genomskinliga, resonabla och resonerande

Den musikaliska romantiken, liksom romantiken i övrigt, var lite trött på det ständigt genomskinliga, balanserade och resonabla hos klassicismen. Man nöjde sig därför under denna epok inte med att skapa musik som ”bara” var inspirerande, upplyftande, kanske upphöjande.

Det personligt subjektiva skulle upp till ytan och man ville smälta hjärtan, röra till tårar, förbluffa och överväldiga. Idyller kunde visserligen alltjämt förekomma, men om den romantiske tonsättaren såg chansen att röra sig bland dimmiga ruiner, nattliga kyrkogårdar eller någon annan kuslig miljö blev han kanske lite extra glad.

Vi exemplifierar genom att be kapten landa vår tidsmaskin vid ”Königliches Schauspielhaus” i Berlin den 18 juni 1821. Vi ska gå på premiären av Carl Maria von Webers opera ”Friskytten” och höra den lika berömda som ruskiga scenen i ”Vargklyftan”.

Romantiken vore dock inte romantiken om den inte också hade den motsatta sida som vi kan kalla för ”festen fortsätter”. För även under denna epok skrev man mängder med verk som livade livsandarna, var väl så balanserade i sitt slag, och ingalunda sökte inspiration i det karga gräset mellan kyrkogårdens gravstenar. Vi kan illustrera det genom att stanna kvar en stund på Schauspielhaus, lyssna vidare på ”Friskytten”, och ta del av den kanske gladaste jägarkören i den kända musikhistorien.

Som vi märker av exemplen ovan är det i hög grad en intensifierad växelverkan mellan det stegrat livsbejakande och ett mer djupgående grubblande som karaktäriserar romantiken. Man vidgar helt enkelt känslosfären och ger mer plats för ytterligheter.

”Marche funèbre: Lento” ur Chopins andra pianosonat är ett bra exempel på denna tendens. En tung, dyster sorgmarsch i moll kontrasteras till ytterlighet av en mild, drömmande underskön melodi i dur. Kapten hjälper oss till Paris 20 december 1840 och stannar vid Rue Pigalle 16. Chopin har bett en av sina bästa pianoelever, Friederike Müller, att framföra den nyutgivna sonaten för ett inbjudet sällskap hemma hos hans excentriska älskarinna författaren Amantine Lucile Aurore Dupin, mer känd som ”George Sand”.

Den tidiga romantikens behov av att uttrycka sig mer subjektivt och personligt än tidigare tog sig gärna uttryck i småstycken för just piano. Med anledning av detta faktum har kapten tagit oss till Leipzig 1838 där den barnkäre åttabarnsfadern Robert Schumann just skrivit klart sin pianosvit ”Kinderszenen”. I den finner vi stycket ”Kind im Einschlummern”.

Denna ömma meditation över ett barn som sakta somnar in saknar motstycke i tidigare epoker. Styckets slutackord speglar dessutom en annan viktig aspekt av romantiken, behovet och viljan att utöka de harmoniska medlen. I stället för att sluta i huvudtonarten e-moll, som tidigare tonsättare skulle ha gjort, låter Schumann barnets övergång till sömnens och drömmens främmande land symboliseras av ett a-mollackord. Vi får därigenom en känsla av att musiken snarare gör en övergång till ett annat stadium än att den verkligen slutar.

Romantikens stegrade känslouttryck gjöts in i de mest skiftande former. I ena änden av formspektrat har vi Mendelssohn som regelmässigt använder sig av traditionella klassicistiska former som tredelad form (ABA), rondo (ABACA, etcetera) eller sonatform.

Intensiteten i det kontrapunktiskt raffinerade prestot i rondoform i Mendelssohns stråkoktett återspeglar en känslostorm som skulle gå överstyr, om den inte balanserades så perfekt av Mendelssohns klassicistiska formkänsla. Vi lyssnar från 25:42 efter att kapten med säker hand styrt vår farkost till Berlin den 15 oktober 1825, dagen då den endast sextonårige Felix blev klar med sin oktett.

I andra änden av romantikens formspektra hittar vi inte sällan den visionäre Franz Liszt. Han inte bara skapade den nya verktypen ”symfonisk dikt” praktiskt taget själv, han prövade också en ny experimentell form inom dess ram, den cykliska formen. Kapten! Vänligen ta oss till Weimar 23 februari 1854 för uruppförandet av ”Les preludes”. Verkets andratema, ett slags kärlekssång omvandlas, efter en stormig kontrasterande passage, småningom gradvis till en pastoral idyll och slutligen till en triumfmarsch.

I denna första kolumn om den tidiga romantiken har vi resonerat om attityder, känslolägen och formtyper. I andra delen av introduktionen möter vi en tidstypisk virtuos, några experter på scenisk skönsång, en klangkonstnär som tänkte stort och, sist men inte minst, den tidiga romantikens stora portalfigur.