I juni är det 100 år sedan vår karelska lärka gick ur tiden. Redan då hade hon satt avtryck i tiden genom sin nydanande poesi på svenska. Och fortsatt uppåt på berömmelsehimlen har det gått. Det firar vi med en heroisk hyllning.

Tidigt kom hon till just himlen. Edith Södergran dog blott 31 år gammal efter halva livet med turberkulos. Att uppmärksamma henne på 100-års-dödsåret är inte alls opassande. Södergran hade nämligen styrkan att se döden för vad den är, en del av skapandekraften och därmed något vackert och livfullt. Som det heter i slutet av dikten ”Månen”, skriven i slutet av hennes liv:

Och månens skära mejar blommor av
i senhöstnätter,
och alla blommor vänta på månens kyss
i ändlös längtan.

Edith Södergran är nog den svenskspråkiga poetissa som har omhuldats mest av litteraturhistorikerna. Selma Lagerlöf har givetvis fått mer uppmärksamhet. Inte bara för att hon fick Nobelpriset utan framför allt för att hon blivit bra mycket mer läst, både i Sverige och andra länder. Folk och fä läser prosa, änglar läser poesi. Så är det bara.

Håller man sig inom poeternas skara, anser jag att åtminstone Hedvig Charlotta Nordenflycht och Anna Maria Lenngren är bättre poeter än Södergran. Men vår karelska lärka – Södergran levde i Karelen – hade en stor fördel: hon var först på bollen. Då blir man lättare berömd.

Vår första modernist

Man kan tycka vad man vill om modernismen, men den har onekligen dominerat 1900-talets lyrik. Modernism är ett besvärligt begrepp, inte minst för att många använder det lite olika, även inom forskarvärlden. Man syftar framför allt på experiment med form, innehåll och språk. Inom poesin innebär det i första hand fri vers, ett vågat bildspråk, mindre krav på klar språklig förståelse, lek med poesins element och all decorum – ja ett allmänt uppbrott från litterära traditioner.

Och Edith Södergran var först med fanskapet på svenska. Inte djärvast, det är sällan den första, men först! Man kan förstås bråka om den där förstaplatsen. Var det inte Pär Lagerkvist? Nja, hans dikter i samlingen Ångest från 1916 är i stort sett alla ganska traditionella, med fast rytm och rim samt klar betydelse, trots ansatsen till expressionistiskt bildspråk. Redan Strindberg, Fröding och flera andra provar förresten fri vers på sina håll, men även de håller sig till idén att göra fullt förståelig dikt. Modernismen tänjer på de gränserna, och det är väl därför vi har hamnat i fåniga frågor som: ”vad vill poeten säga egentligen?”

Edith Södergrans första diktsamling Dikter kom liksom Lagerkvists pionjärbok ut 1916. Fast dess dikter är klart djärvare i formspråket och innehållet än Pär Lagerkvists tidiga poem. Flera dikter överlåter förståelsen eller tolkningen åt läsaren. Hos Lagerkvist är det däremot ganska klart vad han vill säga med en dikt. Södergran följer vissa rytmer i dikterna, och några enstaka rimmar, men oftast är det någon form av fri, oregelbunden vers. Det är inga våldsamma experiment hon ägnar sig åt i Dikter, men det var onekligen något nytt.

Plötsligt sjuk och plötsligt fattig

Djärv på allvar blev Södergran två år senare, med diktsamlingen Septemberlyran. Men först några ord om hennes stackars liv. Hon föddes i S:t Petersburg i en finlandssvensk familj år 1892. I skolan där – Hauptschule zu S:t Petri – kom hon i kontakt med den senaste tyska och ryska poesin, vilket gav henne stort ”försprång” till svenska skolbarn. Lungsot gick i släkten, vilket tog faderns liv 1907, och Edith kom inte undan. Mellan 1911 och 1914 vistades hon mestadels på sanatorium i Schweiz, något familjen hade råd med.

Men så kom kriget och ännu värre oktoberrevolutionen. Familjen hade en stor del av förmögenheten i ryska statsobligationer, som i ett slag blev värdelösa, varmed ruinen var ett faktum. Familjen hade dock ett hus i Raivola i Karelen där de hädanefter bodde permanent. Finska inbördeskriget satte djupa spår hos familjen Södergran, särskilt som Karelen var krigsskådeplats mellan de röda och de vita. Såsom borgerlig familj klappade deras hjärta troligen för de vita.

Mitt i tumultet debuterade Edith 1916. Några av dikterna skvallrar om sviken kärlek och andra besvikelser. Gift blev hon aldrig. Hennes sjukdom gjorde att hon levde ett tillbakadraget liv i Raivola. Hon hann med fyra diktsamlingar och en aforismbok innan hon gick ur tiden vid midsommartid 1923 enbart 31 år gammal. Därefter har en del postuma dikter utgivits (däribland ”Månen” ovan). I mångt och mycket levde Edith Södergran ett obetydligt liv, men under några få år ändrade hon färdriktningen för svensk lyrik.

Härliga provokationer

”Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag inte påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min insikt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Med de inledande anmärkningarna börjar diktsamlingen Septemberlyran från 1918. Orden går att läsa som en urskuldan för den fria versen och det lite vilda bildspråket men ännu mer som ett bejakande av sin vilja och förmåga. Självsäkerheten har hon fått av att ha läst Friedrich Nietzsche – viljan till ett stort JA. Viss kritik fick Södergran efter sin första diktsamling och ännu skarpare blev den nu när hon var djärvare. Därav hennes anmärkning, kan man förstå, och för säkerhets skull skrev hon ett tidningsinlägg där hon ytterligare urskuldade sig. Men hon gick också längre i provokation i artikeln:

”Denna bok är icke avsedd för publiken /…/ endast för de få individer som stå närmast framtidens gräns. /…/ Ur dessa dikter strömmar en högre eld, en mäktigare lidelse /…/ Jag kan icke hjälpa den som icke känner att det är framtidens vilda blod som pulserar i dessa dikter.”

Härliga ord – starka, utmanande, livsbejakande! En kritiker menade att hon hade blivit galen, eller åtminstone gjorde sig löjlig. Det ingår när man är först på plan, vilket Södergran var med sin halvt modernistiska poesi. Men flera av Finlands ledande poeter kom till hennes försvar och beundrade hennes ordkonst. Hon var långt ifrån ett bespottat geni. Efter hennes död blev det än mer beröm. Nu anses hon som en av svenska språkets stora poeter.

Idiotiska tolkningar av Södergran

Många som har skrivit om Södergrans lyrik har hakat upp sig på hennes sjukdom, att hennes nietzscheanska övermänniskoattityd skulle vara ett slags kompensation för hennes sjukdom, besvikelser och tillkortakommanden. Men vad är det annat än sett att dra ned Södergran från stjärnorna som hon så ofta diktar om, som vore hennes ”solbrandsfärgade toppar” i en dikt blott en litterär pose, något falskt. Vilken fräckhet! I nietzscheansk mening är det vad de svaga alltid gör för att kunna förringa de starka. Det är de svaga som ständigt kompenserar sin svaghet.

Tvärtom visar Södergrans anteckningar att hon var drabbad av djup poetisk inspiration den där septembermånaden 1918 som har gett upphov till namnet på diktsamlingen. Och att inspirationen och poesins mystik givit henne en särskild styrka och insikt – till att vara ”närmast framtidens gräns”. Givetvis har Södergrans Nietzscheläsning bidragit till den stolta hållningen, men det är också en urgammal idé att poesi uppkommer ur och ger upphov till styrka och djupare kunskaper – poesin efterliknar ju skapandet, gudarnas ädla konst. Den föreställningen om poesins storhet florerade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

För att göra Södergran rättvisa bör man således bejaka hennes himmelsfärder, hennes utmanande tonläge, hennes profetiska trumpetsång, hennes bejakelse av blod och skaparkraft.

Världen badar i blod för att Gud måtte leva.
Att hans härlighet fortbestår, skall all annan förgås.
Vad veta vi människor hur den evige smäktar
och vad gudarna dricka för att nära sin kraft.
Gud vill skapa ånyo. Han vill omforma världen till ett klarare tecken.
Därför gjordar han sig med ett bälte av blixtar,
därför bär han en krona av flammande taggar,
därför höljer han jorden i blindhet och natt.
Därför skådar han grymt. Hans skaparehänder krama jorden med kraft.
Vad han skapar vet ingen. Men det går som en bävan
över halvvakna sinnen. Det är som en svindel inför avgrunders blick.
Innan jublande körer brista ut i lovsång
är det tyst som i skogen förrän solen går upp.

Att ryckas med

Hagar Olsson, en samtida finlandssvensk poet som senare blev Södergrans livsfrände, kallade diktsamlingen bitvis banal. Och visst kan man emellanåt ta det perspektivet, precis som Nietzsches Zarathustra bitvis kan kännas banal. Men till slut rycks man ändå med av den södergranska triumfmarschen, precis som sig bör när den starkare, skönare Orfeusrösten ljuder. Givetvis finns just den gamla mästersångaren med i en dikt i Septemberlyran, han som fick rovdjuren att stilla sig och floder att hejda sitt lopp för att lyssna.

Jag förvandlar ormar till änglar.
Höjen edra huvuden! Resen er på stjärten!
En sekund … och ingen väser mer.
Sälla ligga de vid mina fötter
drömbetagna, kyssande min mantels fåll.
Jag rör vid lyran. Det går en vind över jorden
sakta, högtidligt, i tårar
kyssande skönhetens livlösa, marmorvita statyer på munnen
att de slå upp sina ögon.
Jag är Orfeus. Jag kan sjunga hur jag vill.
Mig är allt förlåtligt.
Tiger, panter, puma följa mina steg
till min klippas häll i skogen.

Jag kan sjunga hur jag vill. Banalt eller inte, skit detsamma. Vilken gammal aria i valfri opera är inte banal? Och ändå sagolikt vacker. Eller spänstig och mäktig. Varför man rycks med – vare sig man vill eller inte. Faktum är att dikterna i diktsamlingen två år tidigare känns ganska banala i förhållande till Septemberlyrans besvärjelser till den nietzscheanska livsstegringens princip. De berömda ”Dagen svalnar”, ”Vierge moderne” med flera är rätt tråkiga jämfört med den uppmuntran och vederkvickelse man känner av Septemberlyrans homeriska skratt. Till och med den gamle jägaren själv, Nietzsche, får sig en salva i ett par rader i dikten ”Vid Nietzsches grav”.

Kyssande den kalla stenen, säger jag:
här är ditt första barn i glädjetårar.
Gäckande sitter jag på din grav
såsom ett hån – skönare än du drömt dig.

Man måste ändå njuta av Södergrans utmanande hållning. Nietzsche beundrar vid ett tillfälle adelsmannen för att han, tänker sig Nietzsche, aldrig håller med en annan människa likt en annan bracka. Varför skulle adelsmannen göra det? Han är ju sig själv stark nog. Och dör han på kuppen, ja då får det väl vara så. Södergran menade att det nya hon ville förmedla återfanns i dikter som Nietzschedikten ovan och ”Är jag en lögnare…”. Där strömmar, skrev hon, ”en högre eld, en mäktigare lidelse”. Sturskheten är markant, precis som Nietzsches adelsman.

Är jag en brottsling, är min synd omätlig…
Är jag en gycklare, är jag det med heliga ting…
Är jag en lögnare, må jag störta från himlen
krossad på Edra torg.

Är jag en lögnare –
må osälla andar begrava min lyra
i ruttnande svaveldyar,
må den sträcka ut bedjande armar i månskensnätter
där intet levande går förbi.

Är jag en lögnare –
må min underbara namnskrift plånas ut från himlens vägg,
må pärlbokstäverna smulas sönder mot havets hällar,
må vattnet förtiga varifrån jag kom,
må världen aldrig höra min saga.

Är jag en lögnare –
skola de sköna änglarna dock älska mig
som en skön och osäll broder:
hon berättade sagor för månen och himlavalvet,
utan dem kunde de ej bestå,
deras bräckliga skönhet smulade sig sönder.

En poet för de heroiska

Det talas gärna om Södergrans modernism, särskilt från och med Septemberlyran. Och visst skiljer hon sig från föregångarna genom den fria versen, pregnansen i de syner och tankar hon målar upp, överraskningarna i poemen, den häftiga rytmen, det vågade och utmanande tonläget, blicken mot framtiden och enstaka ovanliga bilder såsom ”gräddgröna hav”. Det kan påminna lite om en Majakovskij eller Trakl även om Södergran knappast hade läst någon av dem. Det var andra moderna ryssar och tyskar som inspirerade henne.

Men Södergran avvisar inte eller leker inte med den poetiska traditionen så som de ryska futuristerna och de tyska expressionisterna gör. Tvärtom är poesi för henne dödligt allvar. På många sätt ingår hon i den romantiska, dekadenta och symbolistiska traditionen från 1800-talet. Det är mest den fria versen som har gjort att hon har hamnat i modernisternas läger. Men det är ju bra, därmed har hon fått synas desto mer såsom varande den första.

Och hennes mod måste berömmas. Dels för att hon som den första vågar ställa sig där naken med sin fria vers beredd på spott och spe, dels för att hon törs stå där med sina övermänniskoattityder viss om att poesin har ett högre syfte, dels för att hon utmanar läsare, människosläktet och rent av Gud. Sturskheten blir närmast blasfemisk i en dikt som ”Samlen icke guld och ädelstenar” där människorna uppmanas att bryta sig in i himmelriket.

Människor,
samlen icke guld och ädelstenar:
fyllen edra hjärtan med längtan,
som bränner likt glödande kol.
Stjälen rubiner ur änglarnas blick,
dricken kallt vatten ur djävulens pöl.
Människor, samlen icke skatter
som göra er till tiggare;
samlen rikedomar
som giva er konungamakt.
Skänken edra barn en skönhet
den människoögon ej sett,
skänken edra barn en kraft
att bryta himlens portar upp.

Och göra sig till gudar? Det är inte lite provokativa ord av en sånglärka. Södergran är nog mest läst av unga (och gamla) kvinnor som går loss på utlämnandet av sig själv, alla känslor och besvikelser. Sedan är hon förstås omhuldad av litteraturhistorikerna som kan sätta henne på den där första modernist-platsen. Men kanske borde det vara andra som mest tar henne till sitt hjärta, de som vill göra upp med tyngdens ande och med samvetets bojor, de som har fått nog av känslopjunk och de svagas absoluta rättvisesås – de heroiska, de skapande, de som går i ”Framtiden tåg”.

Riven ner alla äreportar –
äreportarna äro för låga.
Plats för våra fantastiska tåg!
Tung är framtiden – byggen bryggorna
åt den gränslösa.
Jättar, bären stenar från världens ändar!
Demoner, hällen olja under kittlarna!
Vidunder, mät ut måtten med din stjärt!
Resen er i himlarna, heroiska gestalter,
ödesdigra händer – begynnen edert verk.
Bryten ett stycke ur himmelen. Glödgat.
Vi skola rivas och slåss.
Vi skola kämpa om framtidens manna.
Resen er, härolder,
underligt synliga redan ur fjärran,
dagen behöver ert hanegäll.

Michael Jay är lärare, läroboksförfattare och mycket annat. Han är barnsligt förtjust i äldre tiders litteratur.