Precis som vi prognostiserade i vår senaste Afrika-kolumn blev de 49 till döden och fängelse dömda FN-soldaterna från Elfenbenskusten benådade av juntan i Mali. Ett spel där fyrtionio människor utsattes för skräcken att behöva fortleva, om möjligt, ett par decennier av sina bästa år oskyldiga i fängelse. För att två staters ledare skulle få framstå som goda.

Nu kan såväl Malis president Assimi Goïta som som den ivorianska delegationen som var i Mali för att förhandla om de gripna soldaterna i december ta åt sig äran för frisläppandet och benådandet av dessa. Elfenbenskustens president Alassane Ouattara välkomnade soldaterna hem på söndagsmorgonen och poserade glatt för pressen tillsammans med de frigivna. Dessutom fick Assimi Goïta visa styrka mot Västafrikas ledare och Economic Community of West African States (ECOWAS) genom att ignorera deras slutdatum för frisläppandet med en vecka.

Ett politiskt skådespel som resulterar i mer makt åt ledarna och innehållslösa förhoppningar om diplomatins möjligheter till folket.

Sydsudan

En annan nyhet som vi rapporterat om här på Morgonposten och nu får anledning att återkomma till är den om när Sydsudans president Salva Kiir kissade ner sig till tonerna av nationalsången vid invigningen av en ny väg i landet.

 

Vår tidigare notis om händelsen kan du läsa här

Nu är efterspelet av läckaget igång. Sex journalister från den statsägda tv-bolaget South Sudan Broadcasting Corporation gripna och häktade, ”misstänkta för att ha kunskap om hur videomaterial på hur presidenten urinerade på sig själv har läckt ut”, enligt Patrick Oyet som är president för journalisternas fackförening i Sydsudan.

Det videomaterial som visade presidentens blöta olycka sändes aldrig i landets TV-sändningar – av uppenbara skäl – men att materialet senare rann ut i sociala medier har nu satt de sex journalisterna i en pöl av problem.

Förutom president Salva Kiir forsar även Vita Nilen genom det bördiga Sydsudan. Trots naturens förutsättningar har krigen i landet slagit ut dessa förutsättningar för vanligt strävsamt folk och i grannländerna befinner sig 1,8 miljoner sydsudaneser som flyktingar för tillfället. Det är som alltid på de här breddgraderna etniska konflikter som förhindrar landets utveckling. Sydsudans inkomster kan sägas vara två. Det ena är den flödande oljan och den andra är det lika flödande biståndet. Svält och andra katastrofer, som presidentens privata problem, i det här landet beror inte på torka utan på att alla pengar stannar i huvudstaden Juba.

Som i de flesta andra afrikanska länder med flera etniska grupper, i Sydsudan cirka 200 stycken, handlar landets ekonomi i stort sett om vem som har makten för tillfället. Här är de stora maktspelarna folkslagen Dinka och Nuer och en vanlig lösning i afrikanska stater i centrala och östra Afrika är att dela makten mellan de dominerande etniska intressena. President Kiir är Dinka och vice-president Riek Machar är Nuer. 2013, bara två år efter att Sydsudan hade blivit ett självständigt land efter inbördeskriget i Sudan sparkade Kiir sin vice-president. Med den vanliga historien om att hans vice-president planerade en statskupp. Sedan 2016 är dock Machar tillbaka på sin post och det är nog av nödvändighet om man skall ha någon framgång i att ena landet.

Dock kräver ett enande att några av landets resurser kommer dess medborgare till del och det kommer inte att hända i närtid.

Sudan

Som minnesgoda läsare säkert kommer kommer ihåg, skrev jag för en knapp månad sedan om hur Nigeras president Mohamed Bazoum vädjade till Europa att sätta stopp på mottagandet av afrikanska immigranter. Det tänker jag på de följande raderna knyta ihop med det faktum att man i Sudan förra veckan grep Kidane Zekarias Habtemariam som ibland har kallats världens mest eftersökta människosmugglare.

Kidane är eritrean och lider av den i Afrika utbredda bristen på medkänsla för andra levande ting, även människor. Människosmuggling över Medelhavet är ett problem som Europa inte bara har varit med att skapa utan även fortfarande underhåller. FN är en av de största organisationerna som fortfarande motarbetar de afrikanska ländernas önskan om att Europa skall upphöra med att locka framför allt unga arbetsdugliga män från sina hemorter i det sub-sahariska Afrika för att söka lyckan i Europa.

Kidane Zekarias Habtemariam har drivit mycket av sin handel med människor i Libyen. Libyen är det nordafrikanska land som erbjuder flest smuggelvägar. Anledningen till detta är att Europa och USA bestämde sig för att bomba landet tillbaka till klankrig och obefintliga framtidsutsikter. Jag har personligen träffat ett av Kidanes tortyroffer, en landsman till Kidane som ansågs för liten och vek för att kunna säljas som slav och därför blev måltavla för den eritreanske människohandlarens besvikelse.

Nu är en samvetslös handlare i människokroppar gripen. Det står dock fler i kö för att ta över och fylla den plats som Kidane nu lämnar. Därför vore det på sin plats att vi nu hörsammar Mohamed Bazoums vädjan och slutar locka unga kapabla afrikaner över till Europa.

De flesta flyr inte från något. De flyr till något.

Zimbabwe

Zimbabwe har förbjudit all export av oförädlad litium då man anser att landet förlorar stora möjligheter till ekonomiska vinster genom att inte förädla mineralen själva. Regeringen i Harare hoppas att man genom att ta större del av utvecklings- och förädlingsprocessen av litium nå 20 procent av den totala globala efterfrågan av mineralen.

Mineralexport står för 60 procent av Zimbabwes totala exportinkomster. Med siktet inställt på att öka inkomsterna för landet, som sedan det blev socialistiskt gång på gång överlevt som nation enkom på grund av att tillräckligt många av medborgarna kan idka byteshandel, inför man nu exportförbud för oförädlat litium.

Ingen litiumhaltig malm, eller obearbetat litium över huvud taget, får exporteras från Zimbabwe till ett annat land utom under skriftligt tillstånd från ministern, sade landets gruvminister Winston Chitando i en kommentar till den nya lagen.

Dock kommer man att exkludera gruvbolag som bygger egna bearbetningsanläggningar. Det innebär att utländska gruvbolag kan fortsätta att ta hand om vinsten länge de förädlar litiumet på plats i Zimbabwe.

Det omättliga globala behovet av elektronisk rörlighet gör litium till en av de viktigaste mineralerna då batteritillverkare förväntar sig att litium-ion-batterier kommer att fortsätta vara en av mobilitetens viktigaste komponenter.

En annan produkt som som försvinner över gränsen från Zimbabwe är utbildad sjukvårdspersonal. Fler än fyratusen läkare och sjuksköterskor har lämnat Zimbabwe sedan 2021 på grund av de låga lönerna i landet. Sjukvården är en statlig affär och en sämre stat än Zimbabwe att driva affärer är svårt att finna. En sjuksköterska tjänar motsvarande tusen svenska kronor i månaden och i fjol gick många läkare och sjuksköterskor ut i strejk med krav på inte bara högre lön, utan också på krav att lönerna skall betalas ut i amerikanska dollar.

Med Zimbabwes konstanta problem med en devalverad valuta och höga inflation gör att allt färre vill hantera den lokala valutan som återinfördes 2019 efter en tids frånvaro. Nu hanterar Zimbabwe sjukvårdspersonalens krav på det sätt de brukar hantera problem, på fel sätt.

Sedan 10 januari har man förbjudit organiserade protester för sjukvårdspersonal med fängelse upp till sex månader som strängaste straff.

Därför bjuder jag på en prognos igen.

Prognosen är att fler sjuksköterskor och läkare lämnar Zimbabwe för att söka lyckan i något grannland. Som resultat av detta kommer Zimbabwe hamna i akut brist på sjukvårdspersonal vilket i sin tur kommer att leda till nya kontraproduktiva lagar.

Stötta Morgonposten

Den fria pressen krymper för varje år som går. När den gamla annonsfinansieringsmodellen inte längre är lönsam väljer allt fler nyhetsredaktioner att vända sig till staten för allmosor och bidrag eller säljer tidningen till globalistiska storbolag; ofta både och. Oavsett blir resultatet detsamma: en slätstruken och agendadriven journalistik där sanningen inte länge står i fokus.

Morgonposten har privilegiet att fortfarande kunna rapportera fritt och oberoende om världshändelser utan att riskera bli tystade. Men för att kunna fortsätta vårt viktiga arbete förlitar vi oss på våra läsares genirositet som är beredda att betala för nyheter.

Om du också vill vara med och stötta Morgonposten är det bästa sättet att prenumera på EXTRA! för bara 99 kr/månaden. Förutom att du hjälper oss att fortsätta driva Morgonposten får du även tillgång till exklusiva reportage, dokument, domar, landets mest intrerssanta kommentarsfält samt vårt anonyma forum där du kan diskutera nyheterna vidare.

premumerera på EXTRA!
Roland Casselbrant