Inleder du 2023 med att än en gång se Ivanhoe eftersom det är en utmärkt återställare efter nyårsfirandet? Har kampen mellan saxare och normander något att lära oss i dag? Vi jämför filmen med Walter Scotts banbrytande riddarroman – och svaret blir ”ja”!

Hör du till dem som dras till lansar, springare och ära? Riddarromantik frodas på nyårsdagen hos storögda svenskar som slår sig ned framför teven för att insupa ära, tapperhet, skönhet och riddarplikt när Ivanhoe kämpar mot den svartsjälade Brian de Bois-Guilbert. Men har du läst Walter Scotts original?

För några år sedan twittrade (eller heter det kvittrade) skådespelaren Sam Neill vid den här tiden på året en härlig tweet:

SWEDEN! I have strapped on my body armor, renewed my courage, got my evils back, and am braced once again to Sweden’s MOST HATED. And this year I WILL WIN.

SWEDEN ! I have strapped on my body armor, renewed my courage, got my evils back, and am braced once again to Sweden's MOST HATED. And this year I WILL WIN . #HappyNewYear2019 #Ivanhoe pic.twitter.com/BvFpkMEe4V

— Sam Neill (@TwoPaddocks) January 1, 2019

Tänk om verkligheten slog kullerbytta och Brian de Bois-Guilbert vann slutkampen i slutet av filmen som vi har sett så många gånger på nyårsdagen. Skulle man hata eller älska världen då? De flesta skulle nog hata den innerligt efter ett sådant förräderi. För vi svenskar älskar ju Ivanhoe, och inte får han under några som helst omständigheter förlora den där holmgången mot den melankoliske tempelriddaren, som Sam Neill förevigat på bästa sätt.

Ivanhoe-filmer och originalet från 1820

För den som av någon bisarr anledning inte har sett filmen Ivanhoe finns ännu chansen. TV3 har tagit vid stafettpinnen och kör den på nyårsdagen, så som har skett varje nyår sedan filmen skapades 1982. Filmen visades i Sverige för första gången på nyårsafton 1982, fast några år senare förlades den lämpligtvis som matiné dagen efter. Där ligger den även det här årsskiftet för den som vill se lite frodig riddarromantik.

Cineasten vet dock att det finns en Ivanhoe från 1952 som sägs ha högre kvalitet. Den som vi med evigt stora ögon ser på den 1 januari gjordes direkt för teve medan den sjuttio år gamla varianten var en storfilm för biograferna med bland annat Elizabeth Taylor och Joan Fontaine som Rebecca och Lady Rowena. Bäst av alla versioner är förstås ändå originalet, Walter Scotts roman från 1820. Sir Walter Scott – han blev adlad – var sin tids populäraste författare i Europa. Hans historiska romaner älskades över hela kontinenten. Han var också poet och i början av 1800-talet ansedd som en av landets bästa.

Där fanns dock stor konkurrens i form av Lord Byron och andra. Men romanförfattaren Scott var ohotad etta på 1810- och 1820-talet. Hans 29 romaner sålde vitt och brett. Men inte blev han tillräckligt förmögen för det. På den tiden innebar inte bestsellers någon stor finansiell framgång så som det är i vår tid, i alla fall inte för författaren. Scott var delägare i förlaget och tryckeriet Ballantyne som gick omkull 1826 efter en nationell bankkris varmed han fick monumentala skulder. Hans bestsellers kunde inte rädda honom från sådana skulder.

Hans läsare och välgörare kunde säkert ha gjort det med lite fundraising, men Walter Scott var en stolt man och ansåg sig nödgad att ordna upp skiten själv. Med det han var bäst på – att skriva romaner! Han spottade ur sig böcker under några år och brände troligen ut sig rejält. Döden tog honom 1832 när han var 61 år gammal.

Uppfinnaren av den historiska romanen

Visa mig en gammal borg eller ett slagfält och jag är genast hemmastadd, befolkar det med stridande i sin tids dräkter och överväldigar mina åhörare med entusiasmen i min skildring.

Walter Scott kallas uppfinnaren av den historiska romanen. De första romanerna var dock inte så värst urtida. De utspelades i hans Skottland under hans eget århundrade, på 1700-talet (Scott föddes 1771 i Edinburgh). Men det var ändå ett historiskt skeende som gjordes levande och gavs romanintriger med hjältar och kärlekshistorier. Det som stack ut mest var lokalfärgen: det skotska landskapet, de gamla gaeliska sångerna, människorna i all sin brokighet, stridande klaner, laddade historiska händelser. I de skotska romanerna dras en utsocknes in i de skotska intrigerna varmed han – och läsaren förstås – får ta del av hela den skotska härligheten.

De gotiska romanerna (en annan dåtida genre) som var på modet kring år 1800 utspelar sig förvisso ofta i det förgångna, men det är mest för att fånga skrämmande och laddade miljöer, inte för att återge intressanta historiska skeenden och lokalkolorit. Till skillnad från de gotiska romanförfattarna studerade Scott sin historia och sitt folk gediget inför skrivandet. Således var han först med den historiska romanen. Genren var däremot en typisk del av sin tid, kan man säga. Intresset för historia och de särskilda folken (det egna allt som oftast) kom fram under den eran. I Norden vurmade man för vikingen till exempel. Överallt letade man efter gammal poesi av förfäderna. Historieskrivarna redogjorde för det egna landets storhet.

Nationalism och medeltidsvurm

Filosofer som tysken Herder opponerade sig mot idén att konst ska värderas efter en universell måttstock. Tvärtom ska allt värderas efter sina egna förutsättningar, både i tid och rum. Det skotska folket och dess poesi är inte barbariskt utan framstår tvärtom som något vackert och mäktigt om man låter bli att värdera det utifrån klassicistiska ideal såsom man gjorde på 1600- och 1700-talet.

Herder, Scott och många andra var på så sätt föregångare för nationalismen som dominerade 1800-talet. Det som drev Walter Scott när han skrev sina första skotska historiska romaner på 1810-talet var givetvis kärleken till sitt land med dess människor, deras vandel och deras historia.

Den romantiska rörelsen, de ledande intellektuella kring år 1800, vurmade gärna för medeltiden. Den eran sågs med visst förakt på 1600- och 1700-talet. Men enligt Herders sätt att resonera måste även tidsepoker förstås utifrån egna förutsättningar. Man bör inte värdera medeltidens tankar, händelser och konst utifrån antikens Rom eller 1600-talets Paris.

Till det medeltida England

Naturligt nog tog således Walter Scott år 1820 steget bort från 1700-talets Skottland och sökte sig längre tillbaka i tiden. Han hamnade i England och den spännande tiden under den färgstarke Rickard Lejonhjärta. Resultatet blev romanen Ivanhoe följt av några till om det medeltida England. Scott glömde dock inte det nationalistiska perspektivet. I Ivanhoe skapar han en konflikt mellan saxare och normander, som ju gjorde sig till herrar efter invasionen på 1000-talet. Saxarna står för det genuint engelska med anor till Alfred den store (även om saxarna en gång invaderade landet) medan normanderna står för något främmande och fientligt. Det här och några saker till har förvisso Scott förstått fel eller bara skapat för att få till en starkare intrig, men ibland tummar den bäste på sanningen.

Den konflikten utgör lite av bokens grundhandling. Den saxiska adelsmannen Cedric har förskjutit sin son Wilfred av Ivanhoe på grund av dennes trohet till normanden Rickard Lejonhjärta och envisa kärlek till Lady Rowena. Hon är Cedrics myndling, och han vill gifta bort henne med Athelstane för dennes renare saxiska adelsblod. Handlingens drivkraft är alltså hur Ivanhoe ska få sin fars förlåtelse, hur han och Rowena ska få varandra samt hur saxare och normander ska kunna samsas under den kloke kung Rickard.

Vi känner alla berättelsen i sina stora drag. Ivanhoe besegrar normandiska riddare på en tornering med hjälp av en maskerad svartklädd riddare, kungen som håller sig hemlig. Ivanhoe blir skadad men får hjälp av den judiska flickan Rebecka och hennes far Isak. De och Cedrics följe blir alla tillfångatagna av normanderna och tagna till ett slott. Med hjälp av Robin av Locksley (Robin Hood) och Den svarte riddaren (kung Rickard ännu hemlig) intas borgen och fångarna räddas. Tempelriddaren Brian de Bois-Guilbert lyckas dock fly med Rebecka. Tempelriddarordens högsta höns anklagar henne för att vara häxa som ska brännas på bål. Riddarreglerna ger henne möjlighet att låta en kämpe slåss för henne. Om denne vinner har Gud bestämt det rättvisa däri. Isak får tag på Ivanhoe som ställer upp och besegrar den slemma Bois-Guilbert.

Filmen har som vanligt skalat bort en hel del scener och gjort små justeringar. Brian de Bois-Guilbert dör i bokens slut men inte av Ivanhoes svärd utan av känslomässig stress mitt i tvekampen. Kanske var Rebecca ändå en häxa som lyckades? Huvudscenerna torneringen och slottsbelägringen är båda nerbantade, och bland annat en rolig scen med kung Rickard och en eremit är helt borttagen. Sådant är förstås nödvändigt för att få till en film på drygt två timmar. Men det ger också fin möjlighet för den som vill läsa Walter Scotts original. Boken bjuder på mycket gott som vår nyårsmatiné inte äger.

Utmanande innehåll för PK-folket

Känsliga politiskt korrekta sinnen göre sig dock icke besvär. Alla personer skildras med en smula nyanser av Sir Scott, som både bra och dåliga. Juden Isak beskrivs som godhjärtad av den tolerant sinnade Scott men också rejält gniden, givetvis en stereotyp av judar. Han tjatar hela tiden om sin fattigdom och utsatthet fastän han är rik och har en förhållandevis bra position. Och han närmast ryser och svettas när han räknar pengar. Sådant var ett sätt för Scott att kasta humoristisk lyster åt berättelsen, och de flesta personer i romanen får dras med diverse lyten som skapar viss lustighet.

Även längtan efter blod och ära kan sticka svårt politiskt korrekt ansatta personer i sidan. När vår hjälte ligger skadad fånge i normandernas borg tillsammans med Rebecca ber han den judiska flickan beskriva vad som händer när Rickard och de andra kämpar för att inta borgen. Ivanhoe säger:

– Jag svär vid mitt hjärtas dam att jag gärna skulle uthärda tio års fångenskap för att få kämpa en enda dag vid sidan av denne ädla riddare i en strid som den här!

– Ack, hur kan ni hoppas att strida och tillfoga andra sår, innan det sår ni själv lider av har blivit helat?

– Rebecka, svarade han, du vet inte hur omöjligt det är för den som har uppfostrats till ridderliga gärningar att förbli overksam som en präst eller en kvinna, medan man utför bragder runt omkring. Kärleken till striden är vårt livsvillkor. Vi kan och önskar inte leva när vi inte längre är framgångsrika, segrande och ryktbara. Sådana är ridderskapets lagar, som vi har svurit att följa, och för vilka vi offrar allt vi håller kärt.

Ack, vad är det, tappre riddare, annat än ett offer till den fåfängliga äran. Vad återstår väl efter alla era strider, alla era långa färder och mödor?

Vad som återstår, skrek Ivanhoe. Äran, flicka – äran! Den som förgyller våra gravar och bevarar vårt namn åt eftervärlden.

Äran! upprepade Rebecka. Ack, det är det rostiga harnesk, som hänger som en trofé ovanför kämpens mörka, multnade grav, den är den halvt utplånade, oläsliga skriften på gravhällen, som den okunnige munken inte ens kan tyda för en nyfiken pilgrim.

Du talar om vad du inte förstår, flicka, sade Ivanhoe otåligt. Du vill utsläcka ridderlighetens rena ljus, som skiljer ädlingen från trälen, riddaren från allmogen. Adelskapet vore bara ett tomt namn utan detta, och friheten finner sitt bästa skydd i dess lans och svärd.

Avsnittet kan väl stå som ett evigt tecken på att kvinnor är från Venus och män från Mars – hur mycket feministerna än vill att vi ska vara samma varelse borta på Uranos eller nåt. Avsnittet visar också hur enastående Walter Scott behärskade en modern romanstil. Visst låter dialogen lite hurtig och kitschig så här 200 år senare, men den är ganska snärtig, och den låter karaktärerna tala för sig själva hela tiden.

Ny romanteknik

De flesta romanförfattare på 1700-talet hade vanan att berätta utdraget och gärna förklara det ena efter det andra för läsaren. Dialogerna kunde kännas konstruerade på ett för oss tölpigt sätt. Scott lyckades strama åt sådana tendenser genom att tona ned sin roll som berättare och i stället låta berättelsen så att säga berätta sig själv. Författaren måste inte kommentera händelserna.

Även om Walter Scott har nedvärderats i snart 150 år på grund av lite för typiska karaktärer och schematiska historier med mera kan ingen ta ifrån honom att han dels skapade den historiska romanen och dels moderniserade romankonsten. Han var inte ensam om detta, men han var en av dem som visade hur man kan skriva romaner på ett mer modernt sätt, vilket satte agendan för 1800-talets romankonst. Det var därför ett litterärt geni som Goethe ansåg Walter Scott vara en enastående författare. Goethe uppfattade det speciella Scott hade att bidra med.

I romanens början står markörer som ”vår berättelse”, ”framhålla för läsaren”. De visar på det gamla sättet att skriva romaner. Men inledningen i Ivanhoe är just en liten inledning, och när berättelsen sedan börjar syns inte berättaren och hans markörer längre. Walter excellerar även i beskrivningar av miljö, klädsel, utseende och dylikt, inte minst i Ivanhoe. Även sådant lyckas han inkorporera i äventyrsberättelsen på ett snyggt sätt, och där har onekligen många senare författare lärt sig av vår skotska dunderförfattare. I början målas en scen upp och snart tecknas de två personerna som ingår i scenen:

Den äldre av männen såg bister och vild ut. Hans klädedräkt var den enklast tänkbara, endast en åtsittande jacka av garvat skinn med här och där kvarsittande hårtussar, vilken nådde från halsen till knäna. På fötterna hade han sandaler med vildsvinsremmar, och en remsa tunt läder var konstfärdigt virat kring varje ben medan knäna var nakna som på en skotsk högländare.

Och så vidare. Scott ägde verkligen förmåga att måla upp scener och människor på ett både markant och behagligt sätt. Det var därför han var älskad av både mer vanliga läsare och av genier som Goethe. Ivanhoe och de andra romanerna står sig faktiskt nog så bra i vår tid. Den som gillar skotska höglandsäventyr och medeltidsberättelser har 29 sköna romaner att roa sig med.

Det kanske goaste med Walter Scotts Ivanhoe är annars att den på slutet talar direkt till en svensk – av alla varelser på jorden. Om kung Rickard berättar Scott på slutet:

Ivanhoe utmärkte sig i Richards tjänst och benådades med ytterligare bevis på kunglig ynnest. Han kunde ha nått än högre äreställen om inte den hjältemodige Lejonhjärta funnit en för tidig död vid slottet Chaluz nära Limoges. Med denne ädelmodige ehuru oförvägne och romantiske monark försvann alla de planer, som hans ärelystnad och godhet hade utformat. På honom kan tillämpas de rader vilka Johnson författade om Karl (den tolfte) av Sverige:

Sin död han fann i främmande land

vid liten borg, för okänd hand;

hans namn som hjälte oförvägen

nu lever blott uti en sägen.